Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 23 juli 1938 - Statens vattenfallsverk under de senaste tio åren, av G. Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
23 JULI UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 29
1 9 3 8 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ÅRG. 68
INNEHÅLL: Statens vattenfallsverk under de senaste tio åren, av generaldirektör G. Malm. — Notiser.
— Tekniska föreningar.
Statens vattenfallsverk under de senaste tio åren.
Av generaldirektör G. MALM.1
Den allmänna utvecklingen.
Statens Vattenfallsverk är det yngsta av statens
affärsdrivande verk — det är ännu ej fullt 30 år —
och många av oss kunna överblicka hela dess
levnadslopp. Jag skall efter en kort återblick över
tidigare skeden väsentligen liålla mig till verksamheten
under de sista tio åren, dvs. min egen chefstid.
Alla veta, att det var först vid sekelskiftet, som de
tekniska förutsättningar vuxit fram, vilka återgåvo
vattenkraften dess dominerande ställning inom vårt
lands kraftförsörjning. Det var förnämligast
framträdandet av den moderna elektriska
kraftöverföringstekniken och den moderna turbintekniken, som
åstadkom detta genombrott.
De privata vattenfallsägarna uppträdde mycket
tidigt som företagare inom denna verksamhet, och
kommunerna följde snart efter.
Men även staten var stor vattenfallsägare och
framför allt var staten huvuddelägare i bl. a.
mellersta Sveriges tvenne största vattenfall, de då för sin
naturskönhet berömda vattenfallen i Trollhättan och
Älvkarleby.
Trollhättefallens utbyggande var det första steget
i statens företagareverksamhet på området.
Sannolikt har intet tekniskt projekt diskuterats i
denna förening under så många år och så intensivt
som utbyggandet av Trollhättefallen under åren
omkring sekelskiftet.
Troligen var det lyckligt, att Trollhätteplanerna
fingo tid att mogna, ty under de år, processen om
äganderätten till Trollhättefallen och debatten om de
tekniska utbyggnadsplanerna pågingo, rusade den
tekniska utvecklingen framåt med jättesteg. Följden
blev också den, att den första kraftstationen i
Trollhättan, som blev färdig att sättas i drift 1910,
försvarar sin plats ännu i dag. Hade man börjat fem år
tidigare, hade den sett helt annorlunda ut.
Omkring Trollhättan som centrum utbredde sig
snabbt ett ledningssystem i de angränsande
landskapen.
Nästa större steg i utvecklingen blev utförandet av
Porjus kraftstation, beslutad år 1910 för elektrifiering
av malmbanan och malmfälten. Under världskriget
utsträcktes elektrifieringen ner till Luleå och därmed
vanns möjlighet att komplettera den norbottniska
kustbygdens elektrifiering, som under de första krigs-
1 Föredrag: vid Svenska teknologföreningens sammanträde
den 25 maj 1938.
åren skett mycket bristfälligt med tillhjälp av lokala
kraftkällor.
Ganska länge låg sedan Porjussystemet isolerat för
sig och, ehuru åtskilligt gjordes för att befrämja
kraftavsättningen inom systemets område, återstod i
Porjus under åtskilliga år ett ganska betydande
outnyttjat kraftöverskott.
Ett år efter det beslut fattats om utbyggnad av
Porjus, alltså 1911, erhöll Vattenfallsstyrelsen anslag
att även utbygga Älvkarleby. Denna utbyggnad
visade sig verkligen komma till i "grevens tid" och
blev till stor hjälp under den kolbrist, som kriget
alstrade. Omkring Älvkarleby växte mycket hastigt
ut ett nät, som förgrenade sig över alla
Mälareland-skapen ocli med en arm stack in i bergslagsbygden i
Gävleborgs län och i södra Dalarna. För att trygga
krafttillgången inom det starkt växande
Älvkarlebysystemet byggdes därefter ångkraftverket i Västerås,
som dock planlades säj att det kunde utvecklas till
ångcentral för ett kraftnät av det utseende, som nu
är fixerat, nämligen med alla statens kraftsystem
sammanbundna.
Under åren 1919—1922 tillkom vidare i
Mellansverige Motala kraftstation med tillhörande system.
Tanken att sammanbinda de olika statskraftverken
till ett gemensamt kraftsystem genom stamlinjer
började under tiden mogna. Det kan ju vara lustigt att
erinra sig att, när tanken på ett sådant stamnät
första gången nämndes —det torde varit omkring 1908
— så möttes -den med en axelryckning.
Den första av stamlinjerna, den s. k. västra
stamlinjen, byggdes åren 1919—1921 och med den
samman-knötos alla de tre statliga kraftstationerna i
Mellansverige till det s. k. Centralblocket. Det i Trollhättan
befintliga överskottet kunde härigenom utnyttjas vid
det östra systemet och vid Motalasystemet, som ofta
led brist.
Nästa steg i utvecklingen blev tillkomsten 1924—
1926 av det s. k. Norrforssystemet i Västerbotten med
en ledning ned till Ångermanälven vid Väja.
Förra hälften av 1920-talet karakteriseras vidare
av utbyggnad vid Lilla Edet i Göta älv, utförande av
älvreglering mellan Trollhättan och Vargön samt
verkställande av sjöregleritigar i Dalälven och i
Luleälven ovanför Porjus.
Under kriget och de närmast efterföljande åren
hade under trycket av oljebristen utvecklats en
allmän systematisk bygdeelektrifiering med bygdelinjer
fram till de flesta kommuner inom styrelsens områ-
23 juli 1938
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
