Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 13 aug. 1938 - Arseniken och dess användning för träkonservering och växtskyddsmedel, av A. G. Paul Palén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utgöra ett effektivt och långvarigt skydd mot
angrepp av allehanda träförstörande organismer,
huvudsakligen rötevampar av olika slag. Jämsides med
försöken med olika arsenikföreningar gjordes även
motsvarande försöksserier med andra allmänt
använda impregneringsmedel, kreosot, zinkklorid m. fi.
för att erhålla jämförande värden.
S *>
<5 so
50
■fe 4o
\ *
b »
lo
v „
Lokning i dygn
Fig. 1. Urlakningsprov på impregnerat trä.
Att närmare redogöra för de tusentals försöksserier
som utförts skulle här bliva allt för vidlyftigt, men jag
bör nämna, att undersökningarna omfattat:
1. Respektive föreningars löslighet, dvs.
beständighet mot urlakning.
2. Deras mykocida egenskaper, varvid bl. a.
fastställts den s. k. "mykocida gränsen", dvs. den
mini-mikoncentration av impregneringsmedlet, som fordras
för att hindra rötangrepp.
3. Lämpligaste och mest ekonomiska sätt att
införa konserveringsmedlet i träsubstansen och där
fixera detta i svårlöslig form men med bibehållen
giftverkan mot rötsvampar av olika slag.
För att utröna lösligheten utfördes dels direkta
löslighetsförsök med resp. salter, senare
kompletterade med lakningsförsök på träprover, som
impregnerats med de olika arseniksalterna enligt olika
förfaranden, som närmare skola diskuteras under
punkt 3. Resultaten av dessa försök framgå i
huvudsak av kurvorna i fig. 1, som visa att bl. a.
arse-naterna av zink, krom, mangan och koppar äro
mycket motståndskraftiga för urlakning.
Lakningsproven ha utförts under så stränga
förhållanden, att de knappast kunna finna en motsvarighet
i praktiken, varför i verkligheten kurvorna för de
olika arseniksalterna komma att ligga betydligt högre
än vad diagrammet anger. Som bevis på att dessa
lak-ningskurvor ej ge en överdriven bild av de verkliga
förhållandena vill jag endast referera till de längre
fram anförda resultaten av försöken med pålmasken.
För att utröna olika arsenikföreningars mykocida
egenskaper inrättades ett särskilt svamplaboratorium,
där med varierande koncentrationer av de olika
im-pregneringsmedlen behandlade träklotsar utsattes för
angrepp av renkulturer av olika rötsvampar. Därvid
fastställdes bl. a. de gränskoncentrationer av
konserveringsmedlet, som fordras för att angrepp av
resp. svampar ej skulle inträda. Kulturerna utfördes
under optimala förhållanden, dvs. vid för
rötsvamparna mest gynnsamma temperatur- och
fuktighetsförhållanden, så att oimpregnerad furu efter att
under 100 dagar ha varit utsatt för svampangreppen
var fullständigt förstörd. Viktförlusten, som för
oimpregnerat virke kunde uppgå till 50 à 60 %, dvs. all
cellulosa var förstörd, ger härvid ett direkt
siffervärde på, huru långt rötangreppet har fortskridit.
Av de till ett antal av ca 60 000 uppgående kända
svamparterna är det lyckligtvis endast ett fåtal, som
förorsaka rötangrepp. Då livsbetingelserna för de
flesta av dessa äro begränsade med avseende på
temperatur, fuktighet m. m. och de klimatiska
förhållandena hos oss äro ogynnsamma, är de ekonomiskt
farliga svamparnas antal på våra breddgrader ganska
inskränkt. De, som emellertid kunna uthärda, äro
däremot så mycket livskraftigare, och deras
skadegörelse är ingalunda att förakta.
För att klargöra deras uppträdande vill jag lämna
en kort karakteristik över några av de viktigaste i
våra länder förekommande rötsvamparna.
Coniophora cerebella, på svenska "källarsvampen",
torde vara den vanligaste och förekommer i
byggnader, lagrat virke o. d. Den utbreder sig snabbt och
dess rötverkan är mycket stark. För sin
livsverksamhet behöver den en hög fuktighetshalt i virket,
optimum 50—60 %. Denna mask är känslig för gifter,
varför gränskoncentrationerna äro låga. Den tål en
max. temp. av 34°, optimum vid 22—27°.
Oimpregnerat virke kan visa en viktförlust av 50—60 %.
Lentinus squamosus (tyska Zählung) på svenska
"syll svamp en". Förekommer på järnvägssyllar och
f. ö. på dött trä överallt i det fria. Fruktkropparna
äro mycket motståndskraftiga så väl mot uttorkning
som mot temperaturväxlingar. Den är starkt rotande,
åstadkommer stora skador, och är tämligen
beständig mot impregneringsmedel, särskilt kreosot. Den
angriper med förkärlek de inre delarna av en sliper
eller stolpe och kan lämna ytan oskadad, varför dess
angrepp ofta äro svåra att upptäcka. En
viktförlust av upp till 65 % kan uppvisas hos
oimpregnerat virke.
Polyporus serialis. Förekommer ofta på gamla
gärdesgårdar. Den växer långsamt men är starkt
träförstörande. Trots dess allmänna förekomst är dess
skadegörelse ej så betydande, enär den fordrar hög
fuktighet. Viktförluster av 30 upp till 65 % ha
konstaterats. Temperaturoptimum 25°.
Lenzites sepiaria torde jämte "syllsvampen" höra
till de svampar, som hos oss förorsaka de största
skadorna, särskilt på virke placerat i det fria. Den
besitter stor härdighet mot både värme och uttorkning.
Den växer långsamt och angriper gärna de inre
delarna av virket i likhet med "syllsvampen". Optimal
temp. 32—35°.
Merulius lacrimans eller hussvampen. Den
förekommer huvudsakligen i byggnader, där den angriper
det torra virket. Optimum för fuktigheten ligger vid
20 %. I det fria torde den vara sällsynt.
Intensiteten varmed den utbreder sig och förstör virket är
mycket stor. Under förtärandet av träsubstansen
alstrar den själv det vatten den behöver för sina
livsfunktioner, varav den erhållit namnet "lacrymans",
den gråtande. Den är upphovet till s. k. "torröta" och
är med skäl fruktad. Den tål en max. temp. av 27°.
I efterföljande tabell äro anförda en del av de
gränsvärden, som vi konstaterat genom våra
undersökningar. I denna har som jämförelse medtagits tre
kända konserveringsmedel, nämligen zinkklorid,
zink-metaarsenit (Z. M. A.) och det hittills allmännast
använda, nämligen kreosoten.
Vid valet av en för träimpregnering lämplig arse-
376
16 juli 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
