Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 17 sept. 1938 - Färgfotografien i dag, av W. Tuchmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ställer film och papper till förfogande, som till
rimligt pris och med enkla metoder tillåter
framställandet av momentbilder med tillfredsställande färgade
papperskopior. Men så långt har man ännu inte
hunnit.
De i kinematografien redan använda metoderna
äro huvudsakligen tvåfärgsförfaranden, som på
senare tiden utbildats till trefärgsförfaranden.
Ojämförligt mest använt inom färgkinematografien
är för närvarande det amerikanska
Technicolor-för-farandet. Upptagningen sker på sätt som framgår
av fig. 5. Den infallande ljusstrålen 1 brytes av en
genomskinlig guldspegel i två delar. Spegeln
framställes genom en ytterst tunn guldbeläggning på den
mot ett annat prisma 4 sluttande sidan av prisma 3.
Den del av ljusstrålen, som tränger rakt genom den
av de två prismorna bildade kuben, hamnar efter att
ha passerat genom ett grönfilter på en enkel,
grön-sensibiliserad film. Den andra delen av den
infallande ljusstrålen, som kastas lodrätt till infallsstrålen
till det andra bildfönstret 5, hamnar på en s. k.
bi-packfilm. Denna bipackfilm består av två, skikt mot
skikt liggande filmer. Den mot bildfönstret resp.
objektivet gränsande filmen är blåkänslig och således
okänslig för strålar, som ha större våglängd än
530 mu. Filmens emulsion är rödfärgad och den
tunna, silverfattiga filmen verkar således samtidigt
som rödfilter för det underliggande, rödsensibiliserade
skiktet av film nr 2. De tre filmernas känslighet är
så avpassad, att de med hänsyn till den ursprungliga
ljusenergiens fördelning på de två bildfönstren och
förlusten av energi genom det gröna resp. röda filtret
(det sistnämnda som sagt införlivat med den
blåkänsliga filmen) äro lika känsliga. Hela aggregatets
känslighet pressas naturligtvis ner till den minst
känsligas, men de optiska delarnas stegrade
transparens och filmernas sensibilisering har möjliggjort,
att den uppnådda känsligheten av 10—12/10 grader
DIN ligger inom den gräns, som naturens eller de
existerande strålkastarnas ljus sätta för
kinemato-grafiska momentexponeringar.
Stötestenen för de andra, i de tekniska principerna
för färgframställningen från Technicolor-förfarandet
avvikande systemen, är kopieringsproblemet.
Kopieringen måste ju för kinofilm kunna ske maskinellt
och kopian äga en standardkvalitet. Vidare bör det
finnas en liknande möjlighet till utjämning och
korrigering, som kopieringsljusets variation betyder för
svart-vit-filmen. Detta problem har Technicolor löst
genom att använda de sedan länge kända
Pinatypi-metoderna. De tre genom fotografering utvunna
negativfilmerna visa nu en svärtning, som är
proportionell mot föremålets halt av orangeröda, gröna resp.
ultramarinblå färger. Av varje negativ göres
därefter en positivkopia på vanligt sätt men på särskilt
för ändamålet lämpad positivfilm. Hur förhåller sig
svärtningen på positivfilmen till färgerna hos
föremålet? Vid filmtagningen sörjdes med hjälp av filter
och sensibilisering för, att varje film registrerar bara
en av de additiva grundfärgerna orangerött, grönt
och ultramarinblått. En ultramarinblå punkt hos
föremålet blir alltså totalt svärtad på det blåkänsliga
negativet, däremot inte alls på det röda och gröna.
På positivkopian blir det tvärtom. Den svarta
punkten på det ultramarinblåkänsliga negativet blir
obelyst, alltså transparent på positivkopian, de trans-
parenta punkterna på grön- och rödnegativen, som
motsvara den utramarinblå punkten, bliva totalt
svärtade på positivkopiorna. På negativen fanns en
registrering i form av. silver i den framkallade filmen,
vilken i det vita totalspektret enbart gällde
ultramarinblått, och på de positiva kopiorna finns
numera en registrering i form av silver på allt i det
vita spektret utom ultramarinblått. Det framgår av
den i början utförligt beskrivna trefärgsmetoden, att
den ömvändning, som gjort ett svart-vitt positiv ur
ett vit-svart negativ, betyder i färg
komplement-färger. Lyckas det att byta ut silvret i
positivkopiorna med de till negativens additiva grundfärger
komplementära, subtraktiva grundfärgerna, får man,
för att stanna vid exemplet med den ultramarinblå
objektpunkten, ingen färg på det positiv, som blev
gjort efter det ultramarinblå negativet, och den
intensivast möjliga grönblå färgning av positivet efter
den rödkänsliga filmens positiv. Ligga dessa tre
positiv exakt på varandra, "registermässigt", så att
konturerna täckas, blandas på den omtalade punkten
grönblått och karmosinrött subtraktivt vid projektion,
och detta blir, som tidigare nämnts, ultramarinblått.
I praktiken behandlas vid Technicolor-förfarandet
de tre positivkopiorna med bikromatlösning. Silvret
reagerar med denna lösning och löses praktiskt taget
bort. Men även den i volym mest väsentliga delen
av emulsionen, gelatinet, får sin släng av sleven.
Bikromatlösningens omsättningsprodukt med silvret
"garvar", dvs. härdar, gelatinet proportionellt mot
skiktets silverhalt. Efter denna behandling tvättas
bikromatlösningen och de återstående, ävenledes lösta
reaktionsprodukterna bort, och filmen behandlas med
varmt vatten. Däruti är det härdade gelatinet i mån
av härdningsgraden olösligt. Filmerna torkas, och
de tre positivkopiorna ha förvandlats från plana
silverbilder till för ögat knappast synliga
gelatinreliefer. Dessa behandlas nu nästan som klichéer,
färgas med passande gula (för ultramarin-utdraget),
blågröna (för orange-utdraget) och karmosinröda (för
grönt-utdraget) färgämnen och tryckas, den ena
exakt på den andra, på en filmremsa. Denna film,
som bara skall bära färgerna, består endast av ett
med gelatin begjutet filmunderlag och är silverfri.
Den enda olägenheten är ljusbehovet vid tagningen
av bilderna. Detta problem har emellertid genom de
tyska HJ-lamporna och de med dessa väsenslika
roterande bågljusstrålkastarna med Jalousie-lins av
Molé—Richardson Inc. lösts på ett sådant sätt, att
även mycket mera ljusslukande metoder kunna
tillgodoses både vid belysning av ateljéerna och vid
projektionen. För projektionen däremot fordras icke
mer än den brukliga ljusstyrkan av alla metoder som
i likhet med Technicolor gå ut på ett uteslutande
med färg försett silverfritt positiv med subtraktiv
färggivning.
Man får en uppfattning om den ekonomiska
betydelsen av metoden i fråga, när man betänker, att
1930 15 % av den amerikanska filmproduktionen
bestod av färgfilm, den gången ännu uteslutande enligt
tvåfärgsförfarandet. Av denna brokiga produktion
kom mycket litet till Europa, och färgfilmen användes
icke i samma utsträckning de följande åren. 1934
ansågs framförallt Technicolor mogen till
återinförande i praktiken och det börjades en rad
spelfilmer i färg. Det amerikanska produktionsprogram-
17 sept. 1938
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>