Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 17 sept. 1938 - Färgfotografien i dag, av W. Tuchmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
traktiva grundfärgerna gult, karmosinrött och
blågrön! Det återstår att taga bort silvret, och därmed
är den silverfria färgbilden färdig.
Samma sak men betydligt mera vidlyftig
behandling föreligger i Kodachrome-förfarandet (fig. 8).
Efter fotograferingen, som sker på det för
svart-vitt-bilder vanliga sättet, framkallas filmen. Därefter
blekes silvret bort, så att endast bromsilver återstår.
Detta belyses och hela filmen framkallas för andra
gången med en framkallare, som samtidigt med silvret
bildar blågrön färg. Vid Kodachrome finnas inga
färgkomponenter i skiktet, färgen ditföres först
under framkallningen. Genom en kontrollerad
blekning återförvandlas silvret i de två översta skikten
till bromsilver. Samtidigt borttages färgen ur dessa
två skikt, så att därefter endast ett skikt, det
nedersta, av silver och blågrönt återstår, de båda andra
av bromsilver och, där första framkallningens silver
låg, transparenta ställen. Belysning och framkallning
följer. Den vid tredje framkallningen använda
fram-kallaren påverkar ej det nedersta skiktet men
förvandlar på analogt sätt, som andra framkallaren, de
två översta skikten till silver och karmosinrött.
Kontrollerad blekning och återförvandling av silvret
till bromsilver i det översta skiktet är nästa steg.
Belysning och fjärde framkallning, till silver och gult,
följer och slutligen borttages allt silver ur filmen,
som nu framstår såsom silverfritt färg-"positiv".
Agfa-Color har en mjukare, pastell-liknande
färgåtergivning, åtminstone i den stund detta skrives,
och ett så enkelt framkallningsförfarande, att vem
som helst, som noggrant följer föreskriften, kan
tänkas behandla filmen. Kodachrome har större
briljans och skärpa. Känsligheten har drivits upp till
ca 15/10 DIN för båda filmmärkena.
Ingen av flerskiktstyperna användes för närvarande
inom yrkeskinematografien, då kopieringsproblemet
icke har lösts. Det mänskliga ögat är nämligen inte
allt för känsligt för små olikheter i färg, det finns en
tröskel, innanför vilken en objektiv skillnad mellan
två färger ej observeras. När vi tycka ätt en
färgfilm återger de naturliga färgerna förvånansvärt bra,
betyder det i själva verket endast, att de objektiva
olikheterna mellan objekt och bild befinna sig
innanför eller ej långt utanför tröskeln. Ett
spektrodenso-gram visar emellertid, att skillnaden även vid de
bästa genom flerskiktsfilm utvunna bilderna och
objekten är så stor, att den ej tål att fördubblas genom
en enkel kontaktkopiering. Kopian skulle då på ett
tydligt förnimbart sätt avvika från objektet.
Vägarna att korrigera felet under kopiering äro
teoretiskt många och det arbetas på flera håll att finna
och utarbeta en tekniskt brukbar metod, men i
skrivande stund är ingen sådan färdig för marknaden,
och flerskiktsfilmerna finnas ännu bara tillgängliga
såsom Leica-remsor och smalfilm, med framkallning
uteslutande i tillverkningsfirmornas egna laboratorier.
Av kopieringsproblemets lösning, vad beträffar det
kommande förfarandets enkelhet och färgernas
kvalitet, beror det i sista hand om flerskiktsystemet skall
komma att spela den stora roll för biofilm och
färgade pappersbilder till amatörbruk, som dess
förespråkare hoppas på.
Det andra, från Technicolor avvikande
"framtids"-systemet är additivt. Kopieringssvårigheterna tyckas
vara övervunna, men här ligger vikten framförallt vid
Fig. 9. Linsrasterförfarandet.
ljuskällornas färg, som för detta förfarande
egentligen borde vara alldeles vit. Det är
"Berthon-Siemens färgfilmförfarande", som utnyttjas av ett
schweiziskt bolag, Opticolor, vilket förenar de
franskamerikanska Dorian-Keller-intressena och de tyska
firmorna Siemens och Perutz. Principen framgår av
fig. 9. Färgen registreras på en svart-vitfilm med
pankromatisk emulsion. Filmens underlag, som på
bilderna felaktigt betecknas som celluloid, i själva
verket består den av acetylcellulosa, är försett med
ett linjeraster i riktning av filmens bredd. Bredden
av en sådan i filmens underlag inpräglad
cylinderlins är ca 10 fi, böjningsradien 32 fi, präglingsdjupet
4 ju. Rastrets. frekvens ligger långt över det
återgivna ljudområdet och stör därför ej tonskriften.
Filmen tas genom ett trefärgsfilter — streckfilter.
Den framkallas — omvändningsframkallning ■— till
positiv. Projektionen sker sedan genom samma
streckfilter, som använts vid fotograferingen.
Streckfilter och cylinderlins ha vid tagningen gjort 3
bildpunkter ur varje objektivpunkt. Detta motsvarar
Ceüuhrd
inpräglat
Imsrosier
nrqfttier
17 sept. 1938
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
