Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 1 okt. 1938 - Naturen vakar, av Sw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
1 OKT. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 39
1 9 3 8 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ÅRG. 68
INNEHÅLL: Naturen vakar. — Örat och hörseln ur teknikens synpunkt, av dr Georg von Békésy. — Några
tankar om luftbehandling i industrilokaler. — Sammanträden.
Naturen va kar.
Man vill gärna tro, att det skulle vara en enbart
välsignelsebringande verksamhet att bryta mark
och odla jorden, men det är tyvärr icke under alla
förhållanden fallet. Naturen vakar girigt över sina
skatter och hämnas hänsynslöst, om den utsättes för allt
för stora ingrepp. Detta har man i våra dagar
nogsamt fått erfara inom vitt skilda trakter av vår jord,
där man gått för hårt åt skogen, bedrivit för våldsam
torrläggning och därigenom minskat vattentillgången,
med förhårdnad jordskorpa och ökad avrinning och
erosion som följd. Särskilt illa utsatta äro stora
delar av Förenta staternas jord, vilka för endast tjugo
år sedan hörde till landets rikaste jordbruksdistrikt.
Denna olyckliga utveckling har gjort frågan om den
odlingsbara markens skyddande till en fråga av första
rang inom amerikansk politik. Det är bl. a. en stor
del av västra Kansas, som fullständigt ödelagts
genom de ständiga sand- eller rättare sagt
dammstormar, som rasa i dessa trakter och förkväva liv och
växtlighet. En författare i New York Times lämnar
en beklämmande skildring av en färd genom dessa
dystra nejder, som tåget från Kansas City till
Den-ver passerar på en sträcka av närmare 400 km.
Författaren säger, att det ej är någon överdrift att
påstå, att där ej finns något liv på många mils avstånd,
inga människor, inga djur, inga fåglar, endast ett
tröstlöst, brunaktigt landskap med väldiga sprickor i
marken. Här och där skymta träd, men deras nakna
grenar äro gråa av damm. De likna närmast spöken
av träd, vilka, fjättrade och strypta av det kvävande
dammet, sträcka sina lemmar mot himlen liksom för
att bedja om hjälp.
Denna oerhörda ödeläggelse har uppstått
därigenom, att odlad jord med dess relativt tunna lager av
lättrörd mylla kommit att ersätta det frodiga
prä-riegräset och skogarna med deras kraftiga rötter och
förmåga att kvarhålla väldiga vattenmassor. Efter
perioder av långvarig torka, varunder jordskorpan
hårdnat, ha de våldsamma regnen i dessa trakter
skurit sönder marken och blottat myllan. Sedan ha
stormarna tagit vid, dammängderna ha så småningom
ökat och förkvävt växtligheten, och förstörelsen har
gått fram med oemotståndlig kraft.
Även i andra delar av världen hota liknande faror
som en följd av växande folkmängd, därav betingad
utvidgning av den odlade jordens areal och ökning
i boskapsskötselns omfattning. Detta framgår med
all önskvärd tydlighet av ett par föredrag, som
hållits i England av tvenne i Afrika och Indien
tjänstgörande engelska ämbetsmän, och som återgivas i
tidningen Engineering av den 24 juni i år.
Förhållandena i Indien skildras av dr Gorrie i indiska
skogsförvaltningens tjänst. Han skriver bl. a., att
värdet av skogbevuxet land, särskilt sådant som är
beläget vid foten av höjder och berg, ligger däri, att
det s. k. humuslagret, som är uppluckrat av trädens
rötter, och djurens och insekternas hålor, skänker
den vid och närmast under jordytan belägna marken
förmågan att kvarhålla kolossala vattenmängder, som
därigenom få tid att tränga genom underliggande,
mera lerartade och mindre porösa jordlager, ned till
den uppluckrade, porösa berggrunden och så ända
ned till de ogenomträngliga skikten på ett djup av
kanske tio meter under jordytan. Då skogen
däremot ersättes av betesmarker med deras brist på
vegetabiliskt avfall och en starkt minskad inverkan av
rötter och jordhålor, hinner vattnet ej tränga ned i
jorden i samma utsträckning som tidigare, utan
avrinningen ökar, ofta med resultat att värdefull mylla
sköljs bort. Jordbruket försämrar läget ytterligare,
alldenstund den jord, som plogen vräker upp, blir
skild från de utom räckhåll för plogen djupare
liggande jordlagren, vilka tendera att bilda en hård
yta.
På betesmarker blir verkan ännu ödesdigrare, ty
där hålles icke blott gräset efter, utan det ständiga
trampet kommer marken att hårdna och täpper till
alla öppningar, och denna verkan stegras ytterligare’
genom ytvattnets starka avrinning. Avrinningen i
sin tur förorsakar erosion som kan ha den tvefalt
skadliga inverkan dels att värdefull jord sköljs bort
och dels att brukbar jord begraves under massor med
steril sand. Regnets värde för jorden är vida mera
beroende av dess art än av dess mängd. I
subtropiska trakter äro förlusterna till följd av erosion vida
större än i länder med tempererat klimat och
våldsamma stormar ha i de förra en alldeles särskilt
förstörande inverkan på branta, kalhuggna
sluttningar.
Vid en del experiment, som under förra året
gjordes i Indien, hava märkliga resultat ernåtts. Ett av
försöken utfördes på två lika belägna områden,
varav det ena till 90 % bestod av gräs och buskar, och
det andra hölls kortklippt för att motsvara effekten
av boskapens avbetning. Det visade sig att under
regntiden med dess kraftiga nederbörd (regnmängden
uppgick under försökstiden, vilken torde ha omfattat
ca 4 månader, till 1 168 mm), avrinningen i det förra
fallet utgjorde endast 5 % och i det senare fallet
25 %. Förlusten av jord belöpte sig i det förra fal-
10 sept. 1938
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
