Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 8 okt. 1938 - Olja och maskinarmé, av Erik Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
av mackpriset. Denna okloka, av olika motiv härledande
politik har i mänga länder hämmat
automobilbestån-dets ökning och härmed också minskat dessa staters
försvarsberedskap och militära motståndskraft.
Emellertid kan endast ett under fredstid högt
utvecklat motorväsen och en på hög produktionsvolym
inställd bilindustri lämna garanti för en armémotorisering,
som tillfredsställer alla krav. Även det starkaste
försvar är nämligen ej i stånd att redan under fredstid
med hjälp av de militära anslagen täcka krigsbehovet
av transportmaterial i full utsträckning. Armén måste
snarare huvudsakligast inskränka sig till att genomföra
motorisering av de egentliga krigsmaterialen genom
färdigställande av en tillräcklig park av stridsvagnar och
militära specialfordon för de motoriserade trupperna,
medan erforderligt antal bilar för arméns försörjning
och trupptransporter till övervägande del måste
anskaffas pä rekvisitionsvägen från det civila
motorväsendet.
’Serrigny anför som exempel de olika typer av tyska
truppförband, av vilka blott de helmotoriserade
pansardivisionerna redan i fredstid förfoga över fullt
mobili-seringsmässig utrustning i rullande materiel, minst 1 800
enheter. De motoriserade divisionerna stödja sig för
täckning av sitt till ungefär 2 200 enheter uppgående
behov delvis på rekvirerade vagnar från det civila
bilbeståndet, medan en normal infanteridivision förser sig
med motortransportmedel, i genomsnitt 1 800 vagnar,
uteslutande från denna källa.
överallt i världen är arméernas motorisering
uppbyggd efter liknande grundprinciper. Försvarets
effektivitet betingas alltså i hög grad av bilismens
utvecklingsnivå i fredstid och av graden av dess
expansionsförmåga. Trots att det europeiska bilbeståndet är
relativt obetydligt hade behovet av endast genom import
anskaffningsbara mineraloljeprodukter för de 12 länder
(utom Ryssland), vilka Serrigny räknar som möjliga
deltagare i ett nytt europeiskt krig, 1937 vuxit till i runt
tal 27 mill. ton. På den högst betydelsefulla frågan, i
vilken utsträckning denna behovsmängd skulle komma
att öka i händelse av krig, ha under de senaste åren
olika militära fackmän försökt giva ett riktigt svar.
För Tysklands vidkommande ha dr F. Friedensburg (i
sin 1936 publicerade undersökning angående "De
mineraliska fyndigheternas betydelse som världspolitiska och
militära faktorer") och Steinberger taxerat den väntade
årsförbrukningen till 12—12% mill. ton, varvid den
sistnämnde i sin beräkning gör följande detaljuppdelning (i
mill. ton):
Rpnsin DieseI" Bunker- Smörj- -
Bensm olja olja olja &’a
Hären .......:..............2,0 3,0 — 0,5 5,5
Luftvapnet ....................0,1 1,45 — 0,15 1,7
Marinen ..........................— — 1,8 0,2 2,0
Näringslivet ..................1,3 1,85 — 0,3 3,4 5
Summa 3,4 6,3 1,8 1,15 12,65
Till denna beräkning fogar Serrigny den
anmärkningen, att i densamma ej endast flottans bunkerbehov
är angivet mycket för lågt, utan att också näringslivets
och privata krav på eldningsolja ej får ignoreras.
Totalsiffran för luftflottans beräknade oljekonsumtion
överensstämmer ungefärligen med franska kalkyler, men
enligt Serrignys åsikt skulle bensinposten vara avsevärt
högre. Han framhåller i detta sammanhang en nyligen
gjord undersökning av sin landsman M. Gouin, som
gentemot en årlig fredsförbrukning för luftflottan av i runt
tal 72 000 ton förutspår en stegring med det tiodubbla
vid en mobiliserings genomförande. I varje fall skulle
de krigförande stormakterna på den europeiska
kontinenten, även om hänsyn tages till råoljeutvinningen
och produktionen av syntetisk bensin och dylikt i
Europa, behöva minst fördubbla den nuvarande mineral-
oljeimporten. För Storbritannien däremot anser Serrigny,
med hänsyn till denna stats utomordentligt ökade
bunker-oljebehov, en tredubbling av fredstillförseln nödvändig.
Till och med Ryssland, som ännu är överskottsland,
kommer i händelse av krig ej a-tt kunna undgå import.
För att säkerställa sina arméers fulla slagkraft skulle
Europa behöva från andra länder anskaffa minst 60—»70
mill. ton mineralolja, därav 40—50 mill. ton
färdigprodukter. Denna kvantitet torde komma att stiga med
minst 15 proc., om också USA och Japan ingripa i
konflikten, varvid man från Amerikas sida kan räkna med
en insats av 200 000 motorfordon och 3 400 flygplan, av
Japan med 50 000 motorfordon och 2 000 flygplan.
Serrigny tvivlar ej på, att vid utbrott av ett krig även
detta väldiga merbehov skall kunna tillfredsställas av
lagrade förråd utan nämnvärd utbyggnad av förefintliga
förädlings- och produktionsanläggningar. Men efter
några månader, då dessa reserver börja att tömmas,
kommer en stark intensifiering av råoljeframskaffningen
och raffineringen att bliva absolut nödvändig, vilket
perspektiv redan i förtid kräver motsvarande dispositioner
på lång sikt från producenternas sida. Härvid måste
man räkna med den omständigheten, att den europeiska
raffineringsindustrien knappast förmår förädla mer än
20 mill. ton råolja årligen, varigenom följaktligen minst
40 mill. ton färdigprodukter måste införas.
Till och med om alla denna situation motsvarande
mått och steg vidtoges, förblir dock oljefrågan för en
del av de europeiska konsumenterna alltid ett allvarligt
problem. Av gamla världens produktionsländer, som i
dag förfoga över exportöverskott, skulle Ryssland för
egen räkning behöva hela sitt utbyte av 28 500 000 ton, och
Rumänien sannolikt reservera sina 6 800 000 för lilla
ententens behov. Yad Asiens till buds stående
oljeresurser beträffar, måste man räkna med, att de ca
4 mill. ton från Irak genom spärrning av Medelhavet
kunna undandragas det europeiska konsumtionsbehovet,
varjämte möjligheten att falla tillbaka på den
nederländsk-ostindiska produktionen (över 8 mill. ton) blir
mycket problematisk, om Japan ingår i de krigförande
makternas symfoni. Varje minskning av dessa källor
skulle på den andra sidan utan svårighet kunna
kompenseras genom motsvarande merleveranser från USA.
Om Amerika med sina omätliga naturrikedomar och
överflöd på människomaterial skulle öppna Janustemplet
till förmån för en krigförande part, skulle det förr eller
senare bliva herre över det lilla Europas öde. De
nationer, för vilka USA:s olja stode till förfogande, skulle ej
behöva ha några bekymmer för anskaffningen av
erforderliga oljemängder.
Allvarligare bedömer däremot ’Serrigny frågan om
transporten av dessa kvantiteter med hänsyn till
tankflottans tekniska skick. Denna flottas bestånd angiver
han per 1 april 1938 till 13 688 500 bruttoton —
överraskande högt för övrigt. Han kritiserar i detta
sammanhang underlåtenheten att ständigt förnya denna
flotta, som kvalitativt ej till alla delar är vuxen ett
modernt krigs fordringar. Inför denna situation anser han
det absolut nödvändigt, att de makter, som med tämligen
stor säkerhet kunna bliva inblandade i ett europeiskt
krig, försäkra sig om de neutralas stöd. Hur
utomordentligt tungt detta kan komma att väga i vågskålen
visar det faktum, att mot Englands, Frankrikes,
Tysklands, Italiens och Rysslands sammanlagda tanktonnage
om 3 764 412 bruttoton svarar Amerikas, Hollands,
Sveriges och Norges om tillhopa 5 007 264 bruttoton, varav
ensamt på Norge kommer 1 856*250 bruttoton.
Avgörandet av en europeisk konflikt skulle sålunda
även i detta avseende ligga i händerna på särskilt de
nationer, vilka sannolikt ej komme att aktivt ingripa.
De enskilda krigförande makternas beroende av dessa
betydelsefulla moment är naturligtvis mycket olika både
till mått och art. Erik Hallström.
454
10 sept. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
