Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RUTGER ESSÉN.
En världshistorisk vändpunkt.
Sommarkvartalet 1938 kommer helt visst i
framtiden att betecknas som en avgörande vändpunkt i
Europas historia. Den utveckling i riktning mot
tysk hegemoni över Central- och Östeuropa, som i
mars i år tog ett jättesteg framåt genom Österrikes
uppgående i Tyska riket, har fortsatt i utomordentligt
snabbt tempo och kring kvartalsskiftet september—
oktober resulterat i söndersprängandet av den
tjeckoslovakiska staten, sådan den tillskapades i
Parisfrederna 1919. Därmed har Versailles-systemets sista
bålverk i Central- och Östeuropa raserats. Av 1919
års segerfreder återstår därefter ur tysk synpunkt ej
mycket utöver Elsass-Lothringens återgång till
Frankrike, vilken förändring dock enligt upprepade
utfästelser definitivt accepterats från tyskt håll. Men
förändringen stannar ej härvid. Hela den europeiska
maktbalansen har plötsligt och radikalt omkastats.
Fram till 1933—34 var det europeiska
stormaktssystemet baserat på Tysklands maktpolitiska effacering.
Från 1933 till 1935, "Stresa-frontens" tid, stod
maktblocket England—Frankrike—Italien, med Ryssland
som potentiell bundsförvant, mot Tyskland. Men
under trycket av sanktionspolitiken bröt Italien 1935—
36 med västmakterna. "Axeln Berlin—Rom" smiddes
samman. Frankrike knöt däremot än fastare an till
Ryssland, med Tjeckoslovakien som strategiskt
alliansmellanled. Den "vertikala" och den
"horisontala" axeln i Europa tycktes härefter någon tid hålla
varandra i jämvikt. Men med Österrikes
försvinnande som stat bröts denna balans. Tysklands
storpolitiska offensiv fortsattes därefter mot
Tjeckoslovakien. Enligt den allmänna uppfattningen ställdes
härvid hårt mot hårt, och under september tycktes
bristningsgränsen nära. Öppna, aktiva
krigsförberedelser vidtogos å ömse håll. Men plötsligt bröts
spänningen. Tjeckoslovakien prisgavs av
västmakterna, Ryssland isolerades, och de fyra rent
europeiska stormakterna avvecklade krisen genom snabb
uppgörelse sins emellan.
Detta betyder avslutandet av en tjuguårig period
i Europas historia och inledandet av en ny.
Versailles-systemet har ersatts av fyrmakts-systemet.
Betydelsen härav kan knappast överskattas.
Vid sidan av stormakts- och världspolitikens
laddade och hotfulla dramatik har det ekonomiska
händelseförloppet fått träda i bakgrunden. All
aktivitet utöver den sedvanliga och den av
rustnings-bomen betingade har lamslagits, och tendensen pekar
fortfarande mot en annalkande depression.
Krisförloppets begynnelse.
Förloppet av den stora europeiska kris, som nu
åtminstone tillsvidare övervunnits, har helt och
hållet koncentrerat sig kring den tjeckoslovakiska
staten. Det var redan i våras uppenbart att den tyska
regeringen ämnade fullfölja den aktion, som inletts
genom sudettyska partiets, av tyska regeringen
stödda autonomikrav, intill dess ett resultat vunnits,
och ett resultat av sådan art att det motsvarade de
tyska kraven.
Det förelåg ingen sannolikhet för att
Prag-regeringen skulle gå med på detta annat än under stark
press. En sådan press kunde emellertid förutses från
tyskt håll. Detta betydde att det tjeckoslovakiska
problemet icke längre gällde en uppgörelse mellan
den tjeckiska regeringen och en nationell minoritet,
och icke heller endast en uppgörelse mellan Prag och
Berlin utan berörde Europas allmänna status och
maktbalansen mellan stormakterna. Världsdelens
fred var med andra ord i fara.
Den stormaktsregering, som dels var i högsta grad
intresserad av fredens räddande och dels ännu hade
åtskillig rörelsefrihet i behåll, var den engelska. Den
låg därför också närmast till för ett ingripande i
fredsmedlande syfte. Sedan förhandlingarna mellan
sudettyska partiet och Prag-regeringen uppenbart
kört fast, beslöt sig därför Londonregeringen för ett
medlingsinitiativ. Den 26 juli meddelade
premiärminister Chamberlain, att lörd Runciman,
förutvarande liberal kabinettsledamot m. m., i detta syfte
skulle avresa till Prag.
Lörd Runcimans mission.
Lörd Runcimans mission var ur äldre formellt
folk-rättsliga synpunkter något synnerligen oformligt,
eftersom ur denna utgångspunkt hela frågan föll
under tjeckoslovakiska regeringens suveräna
avgörande. Men det gällde Europas fred, och de
formella synpunkterna måste vika, I Prag visades en
viss misstämning inför det engelska ingripandet, men
man aktade sig nogsamt att avvisa
medlingsförsöket, och lörd Runciman fick tillfälle till fria
förhandlingar med bägge parterna.
Ehuru lörd Runcimans uppdrag icke direkt ledde
till resultat blev det ingalunda betydelselöst för
krisens senare utveckling. Genom sina undersökningar
kom Runciman av allt att döma till det resultatet, att
de sudettyska kraven varken kunde eller borde
avvisas. Denna hans uppfattning fick mindre betydelse
för Prag-regeringens ståndpunktstagande än för den
brittiska regeringens uppfattning. Men just
därigenom blev Runcimans aktion i den slutliga
uppgörelsen av största vikt och betydelse,
Den omedelbara medlingsaktionen i
Tjeckoslovakien misslyckades emellertid. Prag-regeringens sena
eftergifter godtogos ej av sudettyskarna, och dessa
senare stegrade så småningom sina krav. Den öppna
Anschluss-tanken började vinna terräng. Ännu värre
var, att de lokala förhållandena i de sudettyska
distrikten under sensommaren blevo allt svårare.
Blodiga intermezzon mellan befolkningen samt
tjeckoslovakisk militär och ordningsmakt började höra till
ordningen för dagen. Under åberopande av dessa
avbrötos i början av september förhandlingarna helt
och hållet från sudettysk sida.
Hitlers tal i Nurnberg.
Nästa avgörande steg i krisutvecklingen blev
rikskansler Hitlers med spänning emotsedda tal på den
i början av september församlade "stortyska"
partidagen i Nürnberg. Det hölls den 12 september och
17 sept. 1938
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
