Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
innehöll i skarp form givna varningar till regeringen
i Prag. Hitler krävde full självbestämmanderätt för
sudettyskarna — vilket i praktiken betydde
An-schluss — samt förklarade, att tyska riket ej ämnade
förhålla sig likgiltigt till den nöd som rådde bland
den tyska befolkningen i Tjeckoslovakien och den
förföljelse varför den var utsatt. Detta tal kunde ej
uppfattas annat än som ett förebådande av aktivt
tyskt ingripande mot Prag-regeringen.
Härmed inträdde krisen i sitt akuta, för den
europeiska freden högst vådliga stadium. Allt tydde på
att en tysk militärinmarsch i Tjeckoslovakien skulle
komma att äga rum. Detta innebar omedelbart krig
mellan Tyska riket och Tjeckoslovakien. Fråga var
om detta på grund av Prags allianser med Frankrike
och Ryssland skulle vidgas till ett europeiskt
stormaktskrig.
Chamberlain till Berchtesgaden.
I detta allvarliga och hotande läge skedde ett
plötsligt ingrepp från premiärminister Chamberlains
sida. Under starkt medvetande av den brittiska
regeringens ansvar för världsfreden underrättade
Chamberlain den 14 september Hitler om sin önskan
att följande dag flyga till Tyskland för ett
personligt sammanträffande med Tysklands ledare. Den
15 september ägde det historiska sammanträffandet
rum i Berchtesgaden. Sannolikt medgav Chamberlain
redan här i princip att det tyska kravet på
sudet-befolkningens självbestämmanderätt skulle från
brittisk sida bifallas. I så måtto var redan detta första
sammanträffande avgörande för krisens utveckling.
Chamberlain måste emellertid åstadkomma enighet
icke blott inom sin egen regering utan även med
bundsförvanten Frankrikes regering. Rysslands
hållning tillmättes däremot uppenbarligen icke samma
vikt från engelsk sida.
Chamberlain återvände den 16 med flyg till
London. De närmast följande dagarna ägnades åt
förhandlingar inom de politiskt ledande brittiska
kretsarna samt mellan brittiska och franska regeringen.
Den senare företräddes av konseljpresidenten
Daladier och utrikesministern Bonnet, vilka söndagen den
18 överlade i London med det brittiska kabinettets
ledande män, bl. a. förutom Chamberlain, Lörd
Halifax och Sir Samuel Hoare. Resultatet blev att även
de franska statsmännen godtogo Chamberlains plan.
Det uppnåddes med andra ord enighet därom, att de
franska och brittiska regeringarna i Prag skulle
understödja Tysklands krav på de övervägande tyska
områdenas självbestämmanderätt, dvs. deras
överlåtelse till Tyska riket. Ingen tvivlade nämligen
numera på att detta var den sudettyska befolkningens
önskan. Denna uppfattning hade också redan
omedelbart efter Nürnberg-talet framförts av den
sudet-tyske partiledaren Henlein.
Prag-regeringens kapitulation.
Detta fransk-engelska godtagande av
huvudinnehållet i de tyska anspråken innebar självfallet en
stor omedelbar vinst för freden. Det återstod
emellertid att förmå den tjeckiska regeringen att böja sig
för kraven samt att finna en procedur för deras
praktiska genomförande — något som visade sig
synnerligen svårt. Prag-regeringen tycktes nämligen
tvärtom böjd att sätta hårt mot hårt och hade dagen efter
samtalet i Berchtesgaden förklarat sudettyska
partiet upplöst samt utfärdat häktningsorder mot dess
ledare. Emellertid utövades en stark fransk-engelsk
press i Prag, och den tjeckiska regeringen fick
förmodligen full visshet om att den vid ett avvisande
av den fransk-engelska planen icke kunde påräkna
västmakternas stöd. Att Ryssland icke på egen hand
skulle ingripa för den tjeckiska statens
upprätthållande var utan vidare klart. Under dessa
omständigheter föll Prag-regeringen slutligen till föga och
förklarade sig sent på natten mellan den 21 och 22
september beredd att godtaga den fransk-engelska
planen, dvs. att avträda de områden, som hade
övervägande tysk befolkning och anordna folkomröstning
i de blandade distrikten.
Härmed kunde den akuta krigsfaran te sig
övervunnen. Detta var emellertid ingalunda fallet i
verkligheten. Den brittiska oppositionen såväl från
arbetarpartiet som från Eden-Churchill-gruppen bland de
konservativa började röra på sig och sökte resa en
folkstorm mot Chamberlains uppgörelse. Detta
tycktes giva tjeckerna nya förhoppningar. Regeringen
Hodza, vilken avgått omdelbart efter kapitulationen,
ersattes med en samlingsregering under chefskap av
generalstabschefen general Syrovy. Denna lät armén
marschera in i de sudettyska områdena och intaga
stridsställningar vid gränsen samt dekreterade den
28 september allmän mobilisering. Flera blodiga
sammanstötningar ägde rum med den sudettyska frikåren,
som bildats på tyska sidan gränsen, och dit ett stort
antal mobiliserade tyskar sökte sig. Läget blev
ytterligt farligt — desto mer som man på tysk sida icke
utan skäl tvivlade på allvaret i Prag-regeringens
tidigare principaccepterande av de tyska områdenas
avträdande.
Läget komplicerades ytterligare genom att de
polska och de ungerska regeringarna nu öppet
framträdde med krav på att självbestämningsrätten skulle
tillämpas även för de av polsk och ungersk
befolkning bebodda delarna av Tjeckoslovakien, dvs. att
även dessa skulle avträdas.
Mötet i Godesberg.
Det var därför i en högst spänd situation, som
nästa sammanträffande ägde rum mellan Hitler och
Chamberlain. Det försiggick från torsdagen den 22
till lördagen den 24 i Godesberg vid Rhen. Den
kritiska dagen framför andra blev fredagen den 23. Den
fransk-engelska planen hade ej innehållit några
bestämmelser om dess genomförande. Hitler framlade
nu ett memorandum, enligt vilket de övervägande
tyska distrikten skulle omedelbart utrymmas av
tjeckiska armén och därefter ockuperas av den tyska.
Vidare skulle bl. a. tyska politiska fångar frigivas
samt ingen värdeförstörelse och intet
värdebortföran-de från de utrymda områdena få äga rum. Däremot
accepterade Hitler både folkomröstning i de blandade
distrikten under internationell kontroll samt den
slutliga gränsdragningens fastställande genom en
internationell kommission.
Dessa Hitlers krav betecknades nu på de flesta håll
som en outhärdlig skärpning av den tidigare
uppgörelsen samt karakteriserades som ett "ultimatum".
Detta kunde sägas i så måtto att terminerna för
utrymningen voro knappt tillmätta, men knappast
beträffande sakinnehållet, som i huvudsak endast ut-
462
17 sept. 1938 462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
