Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
gjorde ett förslag till praktiskt genomförande av
redan gjorda medgivanden. Frågan var emellertid om
dessa medgivanden fortfarande kunde anses stå fast,
eller om folkfrontsoppositionen i Frankrike och
England skulle ge tjeckerna mod att taga dem tillbaka
och därmed driva Europa i krig.
Chamberlain avbröt under fredagen
förhandlingarna och krävde skriftliga garantier för att Tyskland
icke under förhandlingsstadiet skulle vidtaga några
oåterkalleliga militära åtgärder. Denna garanti synes
slutligen också ha givits från Hitlers sida. Samtidigt
utlovade dock Chamberlain att förmedla Hitlers
memorandum till tjeckiska regeringen, vilket i varje
fall måste anses innebära, att det icke ur engelsk
synpunkt ansågs absolut odiskutabelt.
Spänningens höjdpunkt.
Under lördagen den 24 och söndagen den 25
förflyttades huvudintresset till västmakterna.
Prag-regeringen vägrade omedelbart att godtaga Hitlers
memorandum. Daladier och Bonnet voro emellertid
åter i London, och Chamberlain synes ha fått såväl
de franska statsmännen som den egna
partioppositionen att gå med på huvudpunkterna i Hitlers
memorandum. Samtidigt hade emellertid en partiell
mobilisering genomförts i Frankrike från fredagen, och
i England mobiliserades flottan, fullständigt från
tisdagen den 28. Befolkningen uppskrämdes genom
forcerade luftskyddsåtgärder av olika slag. Det
militära beredskapsniaskineri, som år 1914 hade visat
sig kunna förkväva de slutliga fredsansträngningarna
och göra kriget oundvikligt, var sålunda åter i gång.
Läget tedde sig synnerligen mörkt.
Nästa betydelsefulla steg togs från tysk sida.
Måndagen den 26 höll Hitler i Sportpalatset i Berlin
ett tal, där han visserligen ej helt stängde dörren
för förhandlingar men skarpt angrep
Tjeckoslovakiens president och regering samt förklarade, att de
sudettyska områdena ovillkorligen måste överlämnas
till lördagen den 1 oktober.
Under trycket av detta farofyllda läge beslöt sig
Chamberlain följande dag att erbjuda tyska
regeringen brittisk garanti för att Tjeckoslovakien skulle
uppfylla avträdelsevillkoren inom rimlig tid och
utan motstånd. Detta har varit ett i krisens historia
tämligen allmänt förbisett men synnerligen
betydelsefullt moment — kanske det verkliga avgörandet i
riktning mot den fredliga lösning som slutligen kom
till stånd. Det har sannolikt gjort ett starkt intryck
på den tyska regeringen, då det ju innebar en
verklig garanti för att avträdandet icke skulle kunna
"saboteras" samt också drog ett streck över
eventuella tjeckiska förhoppningar att kunna spränga
den inre enheten i västmakterna.
Nu låg faran närmast i att fientligheter "av sig
själva" skulle komma i gång vid den tysk-tjeckiska
gränsen.
Münehen-freden.
Det räddande fredsinitiativet kom återigen från
Englands premiärminister. Han trädde i förbindelse
med Mussolini, och genom dennes förmedling
avtalades ett möte i München mellan "de fyra stora",
Chamberlain, Hitler, Mussolini och Daladier, till
torsdagen den 29. När Chamberlain onsdagen den 28
på eftermiddagen meddelade detta i underhuset,
inträdde en allmän och plötslig lättnad. Den
övertygelsen gjorde sig på goda grunder omedelbart
gällande, att då det dock nu närmast endast gällde "en
procedurfråga", var det otänkbart, att dessa fyra
stormaktsledare skulle åtskiljas utan att ha kommit
överens.
Denna uppfattning visade sig också riktig. De
fyra möttes med sina sviter i München på
torsdagsförmiddagen, och efter koncentrerade förhandlingar
avslöts på natten till fredagen den 30 det avtal, som
omedelbart och med rätta benämndes "freden i
Munchen". Varken Ryssland eller den mest direkt
berörda regeringen, den tjeckoslovakiska, hade som
parter fått deltaga i förhandlingarna. Men om så
skett skulle den europeiska freden sannolikt ej
kunnat räddas och intet avtal kommit till stånd. De fyra
rent europeiska stormakternas regeringschefer
handlade här i en omedelbar och tvingande känsla av sitt
direkta ansvar för hela världsdelens fred och framtid.
Avtalets sakinnehåll skilde sig föga från Hitlers
memorandum i Godesberg. De områden, som skulle
avträdas av Tjeckoslovakien och utrymmas,
uppdelades dock i ett antal zoner, vilka avsågos att
gradvis utrymmas av den tjeckiska, respektive
ockuperas av den tyska armén. Direkt beröring mellan
krigsstyrkorna skulle undvikas. Den tjeckiska
regeringen —■ vars accepterande av den 1918—19
tillskapade statens upplösning även under det samlade
stormaktstrycket ej ansågs alldeles given — böjde
sig likväl inför nödtvånget och beordrade sina
arméers reträtt. Utrymningen och ockupationen skulle
planmässigt taga sin början den 1 oktober och hava
avslutats till den 10. Hittills har processen fullföljts
programenligt och tämligen friktionsfritt.
Avsikten är, att omröstningen i de blandade
distrikten skall ske under kontroll av en internationel]
kommission, varvid medlemmar av den engelska
världskrigsveteranorganisationen British Legion
skola göra ordningstjänst. Det närmare förloppet
härvid är dock ännu knappast fastslaget. Ej heller
synes man ha planlagt de många tekniska och
ekonomiska specialuppgörelser, som måste medfölja en
territoriell överlåtelse av denna betydelse. Tiden
och orostrycket ha ej medgivit detta. Men i och med
utrymningens verkställande är möjligheten till
tjeckiskt motstånd utesluten. Freden kommer med
andra ord ej att brytas. Vad som återstår är — i
förhållande till det stora problemet — detaljfrågor, även
om de i och för sig ha stor praktisk betydelse.
Som särskilt besvärliga problem kan man
exempelvis peka på flyktingsspörsmålet, den judiska
befolkningens ställning, de tyska socialdemokraternas
belägenhet, nödvändigheten att företaga folkutbyte i
stor utsträckning, administrationens omläggning,
trafiksystemets avklippande och nyordnande, det
ekonomiska organisationsväsendets nyorientering osv.
Det synes härvid givet, att de återstående delarna
av den tjeckoslovakiska staten måste komma att
ordna sina handelsförbindelser i överensstämmelse
med tyska önskemål, då den tjeckiska produktionens
avsättning utanför gränserna eljest lätt skulle
omöjliggöras. Den centrala tjeckiska industrien förlorar
dessutom en hel del av sina råvarukällor. Sannolikt
är också, att det framtida Tjeckoslovakien måste
avbryta sina gamla alliansförbindelser med Frankrike
15 okt. 1938
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
