Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Är kulblixten en fysikalisk eller fysiologisk företeelse? av H. R. Schultz och Harald Norinder - Notiser - Band av gjutjärn, av Brt. - Hastighetsrekorden för bilar och motorbåtar, av r. - Att förvandla vassla till vin, av r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
tillräckligt statiskt skydd. Endast för det fall, då
man befinner sig i närheten av fälten från elektriska
ledningar o. d., vilka utsättas för överspänningar i
samband med åskslag, kan man bli utsatt för
korona-fenomen.
Att förklara det tagna fotografiet av kulblixten är
mycket enkelt. Den, som hade turen med sig att
knäppa fotografiet i fråga, ingeniör SchNeidekmann i
Berlin, hade, enligt vad han berättat mig, till hobby
att från sin balkong i Berlin fotografera
blixturladdningar, och då han just tagit några sådana i följd och
dragit fram oexponerad film för nästa blixt, som han
väntar sig, visar sig en kulblixt, vilken han lyckas
fotografera. Enligt uppgifter från tidningar i Berlin
hade denna kulblixt iakttagits av personer från olika
håll i staden.
Man behöver alltså icke tillgripa den tragikomiska
historien om ljusbomben, som en professor lär ha
råkat ut för. Han hade en gång sett en kulblixt och
efter den betan gav han sig ingen ro utan sökte under
åtskilliga åskväder med sin kamera i högsta hugg att
få in en kulblixt på plåten. Några av hans
studenter hade iakttagit hans strävanden och en mörk kväll
under ett häftigt åskväder lade de sig i försåt bakom
några buskar. I lämpligt ögonblick släppte de upp
några ljusbomber, vilka den ivrige professorn mycket
riktigt fotograferade. Det påstås, att det var i sista
minuten, som en ledande facktidskrift undgick att
taga in fotografiet i fråga.
Fotografier, där det framträder kulblixtliknande
fenomen på negativet, trots att det varit åskfritt vid
fotograferingstillfället, äro icke alltför sällsynta. Det
behövs som bekant blott vissa fel i den fotografiska
hinnan eller ett förbiseende vid behandlingen i
mörkrummet för att man skall få fram störningar, som
förvillande likna en kulblixt. Jag behöver i det fallet
blott erinra om vanliga framkallningsfläckar från
luftblåsor. Godtager man antagandet om fysiologisk
påverkan på synnerven, så skulle det innebära, att
ingenjör Schneidermann och alla de andra, som
samtidigt iakttogo kulblixten, skulle varit utsatta för sam-
tidig störning i sitt nervsystem. De befunno sig på
vitt skilda platser i Berlin, och detta skulle förutsätta
störfält av oanad räckvidd. Att det dessutom råkade
bli en ovidkommande ljusfläck på det negativ, som S.
exponerade, då han såg kulblixten, vore att driva en
skeptisk inställning alldeles för långt.
Litteraturen om kulblixtar innehåller åtskilliga så
väl uppställda, detaljrika och inbördes
överensstämmande iakttagelser, att det enligt min mening icke
råder minsta tvivel om kulblixtens realitet. Jag har
för övrigt efter mitt föredrag från intresserade
lyssnare erhållit flera, som det synes, fullt vederhäftiga
beskrivningar av kulblixtar och t. o. m. ett i Sverige
upptaget fotografi. Jag hoppas kunna längre fram i
något sammanhang bli i tillfälle återkomma till detta
material.
Det är icke sällan, då en kulblixt kommer på tal,
som man får den frågan ställd, huru dess
existensmöjlighet skall uppfattas. För några år sedan
ställdes den frågan till mig av en synnerligen framstående
atomforskare. Jag skisserade en förklaring, att man
borde tänka sig en kärna och ett hölje av respektive
positiva ioner och elektroner. Laddningarna kunde
tänkas hålla varandra i jämvikt, och en teoretisk
analys kunde mycket väl bevisa möjligheten i fråga om
en åtminstone temporär stabilitet hos en sådan
anhopning av ioner och elektroner. En teoretisk fysiker,
Th. Neugebauer i Budapest, publicerade förra
sommaren en sådan matematisk analys, som i många
avseenden teoretiskt förklarade de med kulblixten förbundna
fysikaliska företeelserna. Under sådana förhållanden
var det rimligt, att jag i mitt föredrag omnämnde
dessa teoretiska beräkningar. Det skedde alls icke i
syfte att få fram något bevis för kulblixten som ett
reellt fysikaliskt fenomen. Den frågan är ställd utom
allt tvivel. Det kunde väl å andra sidan lända till
någon nytta i min korta framställning att även
omnämna teoretiska beräkningar, vilka för övrigt äro
ytterst intressanta och vägledande.
Uppsala den 30 september 1938.
Harald Norinder.
NOTISER
Band av gjutjärn kunna framställas enligt en metod
skisserad i fig. 1. Det smälta gjutjärnet rinner från
en tratt ned mellan två valsar. Järnmängden och
valsarnas hastighet avpassas så, att det utvalsade
gjutjärnsbandet endast stelnar på ytan, under det att
kärnan fortfarande är flytande. Förfarandet kan
sålunda betraktas som en avbruten kokillgjutning.
Gjutjärnsbandet upptages på ett transportband. Som
emellertid gjutjärnsbandets hållfasthet är mycket liten
omedelbart sedan det lämnat valsarna, måste
valsarnas och transportbandets
inbördes låge avvägas så,
att påfrestningen på
godset blir möjligast liten.
Genom att använda
polerade valsar kan man
erhålla band med
synnerligen jämn och ren yta.
Enligt detta förfarande
har man lyckats framställa
gjutjärnsband av 0,3—3
mm tjocklek och intill 4 m
längd.
Gjutjärnsplåten låter sig
Tronsportband^.
Fig-. 1.
omedelbart efter gjutningen varmpressas och lämpar
sig därför för massfabrikation av mindre
gjutjärnsdelar. — Förfarandet kan även tillämpas vid
framställning av plåt av spröda legeringar såsom
nickel-aluminiummagnetstål. (Ståhl u. Eisen 58, 524, 1938.)
Brt.
Hastighetsrekorden för bilar och motorbåtar ligga
för tillfället i 575,33 km/h, som den 16 sept. sattes av
kapten Georg Eyston, resp. 210,78 km/h, som Sir
Malcolm Campbell kom upp i den 23 sept. på den "oroliga
Lac Leman", som Svensk motortidning uttrycker sig,
men den dagen få vi väl anta, att det var något så
när lugnt. r.
Att förvandla vassla till vin synes vara en
tacknämlig uppgift, som man i Danmark beräknar kunna
spara icke mindre än halvannan million kronor om
året på. Vid de danska mejerierna erhålles nämligen
årligen ett överskott av vassla, vars värde uppskattas
till 120 mill. kr., och det är denna avfallsprodukt från
mejerihanteringen som man hoppas kunna finna
användning för. Man har för den skull satt i gång med
omfattande undersökningar vid danska statens
försöksmejeri i Hilleröd. Dessa befinna sig än så länge
på experimentstadiet, men man lär ha goda
förhoppningar om att en dag kunna upptaga konkurrensen
med Champagne, Aalborg och andra druvans länder.
r.
468
15 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
