Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 22 okt. 1938 - Litteratur - Insänd litteratur - Anmälan: Byggnadsåskledare för lantgårdar, av B. Domeij - Tekniska föreningar - Tekniska föreningen i Västerås, av H. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Die Betriebsbuchhaltung der chemischen Industrie,
av Peter Schlosser. Berlin 19 38. Förlag Julius
Springer. Del 1: text, 91 sid. Del 2: formulär, 112
sid. Pris Rm 26: 40.
Die Leistungen beim Betonfahrbahndeckenbau auf
den Reichsautobahnen, av Georg Garbotz och Eckhard
Klein. Forschungsarbeiten aus dem Strassenwesen.
Band 8. Berlin 1938. Volk und Reich Verlag. 131 sid.
Pris Rm 4: —.
Bokanmälan.
Byggnadsåskledare för lantgårdar, av Harald
Norinder. Förlag: Landsbygdens ömsesidiga
brandförsäkringsbolags förening, 1938. 115 sid. I
distribution A.-b. Lundequistska bokhandeln, Uppsala.
Genom förmedling av Landsbygdens ömsesidiga
brandförsäkringsbolags förening har professor Harald
Norinder, som bekant föreståndare för Institutet för
högspänningsforskning vid Uppsala universitet,
utgivit en handbok om byggnadsåskledare för
lantgårdar. Boken innehåller visserligen i stort sett intet
nytt. utöver vad som är bekant genom Svenska
teknologföreningens handbok "Regler och råd beträffande
utförandet av byggnadsåskledare" (SEN 7), men den
behandlar vissa detaljfrågor mera uttömmande, vilka
här ansetts lämpligt att omnämna. Handboken hälsas
med stor tillfredsställelse som ett värdefullt tillskott
till propagandan för mera allmänt införande av
åskskyddsanläggningar.
I en allmän orientering bekräftas förhållandet att
åskfaran på landsbygden är avsevärt större än i
städerna (enligt statistik 10 gånger större), vilket
givetvis sammanhänger med byggnadssätten och i städerna
befintliga åskskydd på större och offentliga
byggnader. Lantgårdarnas belägenhet och
taktäckningsmaterialet spelar naturligtvis en mycket stor roll. I
detta sammanhang meddelas bl. a., att det enligt
tyska undersökningar ekonomiskt lönar sig att
anskaffa åskledare, om byggnadens taxeringsvärde
uppgår till minst 4 000 riksmark. Denna siffra torde dock
få brukas med viss försiktighet, däremot skulle man
gärna med skärpa vilja framhålla den på en
amerikansk utredning baserade uppgiften, att
förlustrisken är ungefär 20 gånger större för en byggnad
utan än med åskledare.
Stort utrymme har ägnats åt detaljerade
anvisningar för åskledarens konstruktion och egenskaper
och därmed sammanhängande frågor. Särskilt
framhålles att åskledarens skyddsförmåga är i lika hög
grad beroende på systemet ovan jord som på
jordkontakterna. Beträffande det förstnämnda bör man
särskilt taga hänsyn till det induktiva motståndet, varför
montaget bör ske medelst så raka ledningar som
möjligt och med möjligast trubbiga vinklar vid påstick
osv. I detta sammanhang påpekas också vikten av
att man ordnar med flera urladdningsvägar till jord.
Beträffande materialet har man genom utförda
mätningar funnit, att de i S. T. F:s handbok angivna
dimensionerna äro fullt tillräckliga och att ingen
anledning förefinnes att dimensionera rikligare. Däremot
är det så mycket viktigare att anläggningen utrustas
med tillräckligt antal nedledningar
(urladdningsvägar), och professor Norinder vill där gå något
längre än vad de svenska normerna föreskriva. Enligt
de sistnämnda fixerar man antalet till 2 nedledningar,
om byggnadens omkrets icke överstiger 75 m, och för
tillkommande 30 m eller del därav skall ytterligare
en nedledning monteras. Enligt professor Norinder
kan antalet fastställas efter taknockens längd (vid
byggnader med gängse grundform), varvid en
nock-längd av högst 20 m erfordrar 2 nedledningar, en
nocklängd på 20—30 m erfordrar 3, och 30—40 m
erfordrar 4 nedledningar. Denna "tumregel" är något
snävare än SEN men täcker såväl danska som tyska
normer. I allt större utsträckning har aluminium
börjat tagas i anspråk som ledningsmaterial och bör
såväl vad beträffar pris som mekanisk och elektrisk
hållfasthet fylla måttet som material för åskledare,
dock endast ovan jord. Enligt tyska normerna har
man fastställt dimensionen till 8—10 mm heldragen
tråd eller 25 X 2—3 mm band, vilket accepterats i
handboken. I detta sammanhang påpekas också att
ej heller galvaniserat järn på grund av
korrosionsrisken kan förordas för underjordsledningar. Den
billigaste åskledaren kommer därför att bestå av
ovanjordsledningar av aluminium och
underjordsledningar av koppar. Man bör därvid ha
uppmärksamheten på att aluminium och koppar icke kunna
sammankopplas, utan man får använda sig av ett större
kopplingsstycke av galvaniserat järn. I förbigående
har också avlivats den förr gängse uppfattningen, att
spetsar av ädelmetall på uppfångarna eller s. k.
multi-plexspetsar skulle vara särskilt fördelaktiga.
Montaget av åskledare vid byggnader med s. k. veka tak
erbjuder stora svårigheter, och med anledning därav
ha därmed sammanhängande frågor behandlats
ingående och utförliga anvisningar såväl i text som
bilder lämnats.
Av stort intresse är förslaget till skarvkopplingar,
vilka utexperimenterats vid högspänningsinstitutet,
och anvisningar lämnas också för utförandet av
kopplingsställena. För att möjliggöra för en sakkunnig
att utan besök på platsen planlägga en
åskledareanläggning ha direktiv lämnats betr. vilka uppgifter,
skisser m. m. som äro erforderliga. I anslutning
härtill lämnas anvisningar för skissernas utförande och
ett förslag till symboliska beteckningar för de olika
detaljerna, huvudsakligen efter utländskt mönster.
(Det vore givetvis önskvärt, att såväl material,
dimensioner som nomenklatur och beteckningar bleve
standardiserade.)
Sluligen lämnas också direktiv för underhåll och
kontroll av åskledareanläggningar, varvid bl. a.
påpekas, att i sådana fall, då försäkringsbolagen bevilja
premienedsättning efter anskaffande av åskledare,
dessa förbehålla sig inspektionsrätt å anläggningen
och meddela ej heller nedsättning förrän anläggningen
besiktigats och godkänts (besiktning sker dock på
bolagets bekostnad).
Boken, som innehåller praktiskt taget allt man
behöver veta för att tillfredsställande kunna planlägga och
utföra en åskledareanläggning på en ej alltför stor
lantgård, har försetts med ett rikligt
illustrationsmaterial med instruktiva bilder av olika detaljer och
typiska ritningar på åskskydd för lantgårdar med
olika byggnadssätt, vilket på ett utmärkt sätt
kompletterar och underlättar förståelsen av texten.
B. Domeij.
TEKNISKA FÖRENINGAR
Tekniska föreningen i Västerås
hade måndagen den 3 oktober sitt första
sammanträde för arbetsåret 1938—1939. Sedan styrelse- och
revisionsberättelser föredragits, förekom val av
styrelseledamöter och övriga funktionärer för det
kommande arbetsåret, och härvid valdes följande personer:
hedersordförande direktör J. S. Edström, ordf. fil.
doktor M. Mateli, l:ste vice ordf. ingenjör O.
Hellman, 2: dre vice ordf. civilingenjör Alb. Andersson,
sekr. och kassaförvaltare civilingenjör H. Smedinger,
övriga ledamöter: disponent O. Hallström, disponent H.
von Kantzow, lektor E. Zachrisson, driftschef Thure
29 okt. 1938
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
