Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 29 okt. 1938. Specialnummer: Säkerheten på väg och gata - Vägarna och trafiksäkerheten, av N. von Matern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Så långt äro de flesta ense. Men åsikterna gå i
sär, när det gäller att fixera den hastighet, för vilka
vägarna, särskilt huvudvägarna, skola dimensioneras.
Vi veta, att de moderna bilarnas topphastighet f. n.
ligger vid 140 km/tim. eller mer. Utvecklingen tyder
på, att man har att vänta ännu snabbare vagnar.
Äro bilarna trafiksäkra vid denna höga hastighet?
Om denna fråga besvaras nekande, kan man i så fall
vänta, att framtidens bilar skola bli det? Är det
möjligt, att en normalt beskaffad förare kan köra med
denna hastighet? Se där frågor, som man på sina
håll ännu diskuterar, medan man på andra håll resolut
intagit den ståndpunkten, att bilvägar för mycket
hög hastighet böra byggas.
Det föreligger självfallet en betydande skillnad i
tekniska krav mellan en väg, avsedd genomgående
för en hastighet av 70 km/tim. och en väg, avsedd
för en hastighet av 150 km/tim. eller mer. Den förra
motsvarar med erforderlig säkerhet standarden hos
de bästa av våra nuvarande vägar och de nya
normalbestämmelserna för huvudvägarna, den senare
motsvarar de nya tyska riksautobanorna. Någonstans
mellan de nämnda hastigheterna ligger den gräns,
vid vilken bilvägen måste skyddas för tillstötande
eller korsande trafik samt måste befrias från
långsamtgående hästfordon, cyklister och fotgängare eller
med andra ord autostradaprincipen måste tillämpas.
Vid denna gräns springer kostnaden på en gång
våldsamt i höjden.
Det lär väl inte numera vara något tvivel om, att
autostradorna, bilvägarna på egen vall, erbjuda
biltrafiken den största grad av säkerhet, som med
väg-tekniska hjälpmedel kan uppnås. Fredrik Böök har
i sin bok "Bil till Belgien" vältaligt tolkat
lekmannens reaktion under den första färden på en tysk
autobana:
— "Den första erfarenhet man gör består däri, att
ett nytt och himmelskt lugn sänker sig över
chauffören. Den nervspänning, som dock alltid, eller
åtminstone oftast, är förbunden med bilkörning, försvinner
fullkomligt; man kan betrakta landskapet eller hänge
sig åt sina egna tankar utan oro eller samvetsstygn."
— "Med en ilning av välbehag konstaterar man, att
mail omöjligt kan möta någon, att det är alldeles
överflödigt att vara på helspänn. Och så förhåller det
sig från början till slut: det finns inga cyklister, som
kunna vackla ut på vägbanan, inga hästar, som
skygga eller kollra, inga fotgängare, inga hönor eller
hundar, som genom sin blotta närvaro tvinga en att
köra några hundra meter med foten på bromspedalen.
Det finns inga korsande vägar och inga
järnvägsövergångar. Alla de irrationella faktorerna äro
omsorgsfullt utestängda. Bilvägen är fridlyst likaväl
som järnvägsspåret, och med fullkomligt samma rätt.
Den bil. som skall köra in på bilvägen, kan blott
komma dit på konstfullt byggda intagsbanor, som till
att börja med löpa nästan parallellt med bilvägen,
under fri och öppen sikt." — "När man har kört
hundra kilometer på en bilväg och sedan kommer ut
på en vanlig landsväg, grips man av en smygande
ångest, som kan stegras till en kall frossa. Vägbanan
vimlar av människor och djur, fullkomligt
oberäkneliga i sina rörelser; varenda gång man möter en bil
eller kör förbi en bil, eller passerar en huslänga eller
en by, som kan skymma bort en sidoväg, stirrar man
i själva verket den onda, bråda döden i vitögat. Vad
hjälper det att jag själv kör med tjugo kilometers
hastighet, ifall den okände vid ratten är en lättsinnig
krabat eller en tanklös dåre. Och det är denna
dagliga och stundliga livsfara, som varit chaufförens
normala tillvaro hitintills. Nej, leve bilvägarna. De
ha inte kommit för tidigt."
Att bygga bilvägar, i varje detalj rationellt
konstruerade med hänsyn till trafiksäkerheten, skulle
givetvis vara ett effektivt grepp på problemet, men
det skulle också kräva väldiga kostnader. Om
Sverige skall gå in för sådana bilvägar är en fråga, som
måste övervägas i ett större sammanhang, med
hänsyn till andra behov, som samhället bör tillgodose.
Dylika stora arbeten kunna bli särskilt motiverade
av arbetslöshet eller militärpolitiska skäl. Att
förbinda vår måhända mest utsatta landsdel Skåne med
Mellansverige genom en förstklassig bilväg för snabb
trafik skulle möjligen vara ett önskemål av det senare
slaget. I Varje fall kunna sådana bilvägar endast
ifrågakomma i relativt ringa omfattning. Man kan
nämligen icke tänka sig, att de kunna ersätta någon
större del av vägnätet.
Bilvägar av autostradatyp stå icke på det svenska
dagsprogrammet. Vi få i stället följa den andra
möjliga utvecklingslinjen: att efter hand förbättra och
utbygga det befintliga vägnätet efter tidigare princip,
att vägarna stå öppna för alla trafikslag, bilar,
hästskjutsar, cyklar och fotgängare. Det är klart, att
man på detta sätt icke kan uppnå samma rationella
lösningar och icke heller kan erhålla bilvägar, som
kunna befaras med mycket snabb trafik. Bilarnas
hastighet måste begränsas, antingen detta nu sker
genom administrativa bestämmelser — den ökade
topphastigheten hos bilarna kunde mycket väl
motivera åtgärd i sådant avseende — eller detta lämnas
till den enskilde bilistens omdöme.
Även om man efter den sistnämnda
utvecklingslinjen, som i varje fall är den enda möjliga för större
delen av vägnätet, icke kan uppnå högsta tänkbara
trafiksäkerhet, så torde dock åtskilligt kunna göras
för att höja denna inom en mera måttlig utgiftsram.
Författaren vill i det följande ånge några synpunkter
i detta avseende, varvid de uttalanden, som gjordes
vid årets internationella vägkongress i Haag ägnats
beaktande.
Tillfarter till vägarna och bebyggelsen längs vägarna.
Det är en erfarenhet såväl från vårt land som från
utlandet, att fullständig frihet beträffande
bebyggelsen längs vägarna leder till, att karaktären av vägen
som genomfartsled så småningom försvinner och i
stället en mer eller mindre utpräglad bostadsgata
uppstår, varigenom trafiksäkerheten i hög grad
äventyras. Om man över huvud vill ha snabba bilvägar,
står man inför ett antingen — eller. Antingen måste
man gå in för. eller närma sig autostradaprincipen,
dvs. avskilda bilvägar, eller reglera och planera
bebyggelsen längs vägen så, att trafiksäkerheten blir i
största möjliga grad tillgodosedd. I senare fallet
måste området närmast vägarna stå under
myndigheternas kontroll och bestämmande. Det får icke
fortgå som nu, att tillfart till den allmänna vägen får
göras var som helst och hur som helst. Bebyggelsen
längs huvudvägarna måste ordnas på sådant sätt, att
icke varje hus har direkt tillträde till vägen utan
genom en parallellväg eller på annat sätt får
förbindelse med huvudvägen vid rationellt utformade
vägskäl på stort inbördes avstånd. Det bör sålunda an-
500
29 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
