Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 29 okt. 1938. Specialnummer: Säkerheten på väg och gata - Billjusets betydelse för trafiksäkerheten, av Stig I:son Hultman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
strålkastaren och den punkt där belysningen är 0,25
lux. Av bilstrålkastarna måste man fordra en
räckvidd så stor att bilen med säkerhet kan bringas till
stopp på mindre sträcka än räckvidden. Det blir
således bromsvägen och förarens reaktionstid som bli
avgörande för hur stor strålkastarnas räckvidd
måste vara. Under gynnsamma förhållanden blir
bromsvägen för en medeltung personbil vid
hastigheten 80 km/tim. ca 50 meter. Vid sämre friktion
mellan hjul och väg, eller vid risk för sladdning vid
häftig inbromsning måste man räkna med en
betydligt längre bromsväg. Med hänsyn till bromsarnas
slitning kan det även vara lämpligt att räkna med
den längre sträckan. Låt oss för säkerhets skull
antaga att bromsvägen är 100 meter. Till denna sträcka
kommer dessutom bilens väg under förarens
reaktionstid, som vi kunna antaga till högst 1 sekund.
Till bromsvägen 100 m adderas alltså
"reaktionsvägen"’ 22 m. Vid hastigheten 80 km/tim. vore det
således nätt och jämnt tillräckligt om strålkastarnas
räckvidd var 150 m. Om förarens uppmärksamhet
slappas ett ögonblick eller om han tillfälligtvis ej
håller blicken riktad mot det bortersta partiet av den
belysta vägsträckan kan det hända, att han
upptäcker ett trafikhinder så sent, att det ej längre är
möjligt att stanna i tid. Detsamma gäller naturligtvis
om hastigheten är större än den antagna 80 km/tim.
Som ett lämpligt mått på den ur
trafiksäkerhetssynpunkt nödvändiga räckvidden hos en bilstrålkastare
kan man taga dubbla den minimiräckvidd som
erhålles vid beräkning av bromsväg och "reaktionsväg"’
vid hastigheten 80 km/tim. Räckvidden hos en god
bil strålkastare bör således vara ca 300 meter.
Samtidigt som strålkastarljuset är långtgående
måste det även ha en viss spridning. Den
erforderliga spridningen kan ej på samma sätt siffermässigt
beräknas, utan man måste nöja sig med en
uppskattning av den nödvändiga belysningen på vägkanterna
och på sidan därom. Vägkanterna måste minst ha
belysningen 1 lux utefter hela den sträcka, som
strålkastarnas räckvidd representerar. Med hänsyn till
de olika vägbredder, som förekomma måste
spridningen väljas så att vägkanterna bli tydligt
synliga även om vägen är bred. Låt oss för säkerhets
skull antaga att belysningen måste vara minst 1 lux
8 à 10 meter vid sidan om bilens längdaxel för att
vägkanterna skola bliva tillräckligt belysta. Kravet
på spridning är dessutom betingat av att vägbanan
måste bliva belyst även om en krökning förekommer
på vägen. Då bilens längdaxel är riktad mot en punkt,
som ligger vid sidan om vägen därför att denna
kröker, måste belysningen vid sidan om längdaxeln
vara tillräckligt stor även på ett tämligen stort
avstånd från mittlinjen. Hur stort detta avstånd skall
vara, och hur stor belysningen där skall vara, är en
omdömessak. I allmänhet torde man kunna säga, att
man vill ha en så stor spridning som möjligt för att
helt kunna tillgodose trafiksäkerhetens krav.
Förutom kravet på räckvidd och spridning
tillkommer ytterligare ett krav, nämligen jämn fördelning av
ljuset på vägbanan. Med jämn fördelning kan man i
detta sammanhang ej mena, att varje punkt på den
belysta vägbanan skall ha samma belysning i lux. Det
är tvärtom nödvändigt med helt olika
belysningsstyrkor för att vägen för ögat skall te sig jämnt belyst.
Man måste av detta slag av vägbelysning fordra, att
fördelningen är sådan, att ögats adaptationsförmåga
ej onödigtvis tages i anspråk. Ögats känslighet för
mörkt eller ljust, för starkt eller svagt belyst är
huvudsakligen beroende av den mängd reflekterade
ljusstrålar, som träffa ögat och hur dessa strålar äro
fördelade inom synfältet. Det reflekterade ljusets
fördelning kan svårligen mätas och uppritas i form av
isoluxkurvor. Det från en strålkastare direkt
utgående ljusets fördelning kan däremot lätt bestämmas
genom mätning av belysningen på en skärm vinkelrätt
mot strålkastarens huvudaxel. Trots att de mätbara
belysningsstyrkorna ej omedelbart påverka ögat,
måste man nöja sig med på detta sätt erhållna
isoluxkurvor för bedömning av en strålkastares
ändamålsenlighet.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är kanske fordran på
ett lämpligt halvljus ännu viktigare än ovan
uppställda villkor, för att en strålkastares helljus skall
kunna anses vara ändamålsenligt. Ett lämpligt
halvljus måste utan att blända en mötande ha största
möjliga räckvidd, tillräcklig spridning och jämn
ljusfördelning, dvs. fordringarna på halvljuset äro i
princip de samma som på helljuset endast med den
inskränkningen att halvljuset ej får blända mötande.
Vi stöta alltså här på det på sista tiden så
omdiskuterade bländningsproblemet. Även här är det ögats
adaptationsförmåga, som spelar in. Det är mängden
direkta ljusstrålar från den mötandes strålkastare
relativt ljusmängden av de egna strålkastarna, som äro
av betydelse för bländningen. Hur detta relativtal
skall kunna beräknas torde icke vara utrett, i all
synnerhet som hänsyn måste tagas till den individuella,
syntekniskt-fysiologiska mottagligheten för ljus. I
Tyskland har man genom praktiska prov med
bilstrålkastare och en mängd olika personer såsom
försöksobjekt ansett sig kunna fastställa, att en person
i en bil med påkopplat halvljus ej blir bländad av en
mötande bils strålkastare, om dessa äro så anordnade,
att de på en skärm på 25 meters avstånd vinkelrätt
mot strålkastarnas huvudaxel giva belysningsstyrkor
Fig’. 1. Lousförtlelningskurvor för helljus, typ 1.
ovanför en horisontallinje i höjd med strålkastarnas
centrum, som för varje strålkastare för sig är mindre
än 1 lux. De tyska föreskrifterna för bilstrålkastare
och deras inställning innehålla just denna
bestämmelse. Det torde knappast finnas någon annan
möjlighet att råda bot på bländningssvårigheterna, än att
liksom i Tyskland fastställa en maximal belysning
på ett bestämt avstånd och på bestämd höjd för att
strålkastarna skola kunna betraktas såsom
"bländ-fria". Med en sådan fordran på halvljuset är det
nödvändigt att använda strålkastare och glödlampor,
som tillsammans giva det uppåt skarpt avgränsade"
29 okt. 1938
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
