Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 29 okt. 1938. Specialnummer: Säkerheten på väg och gata - Alla ha rätt, av Sven Sandstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Alla ha rätt.
Av redaktör SVEN SANDSTEDT.
Trafikvett lirkas oförtrutet i svenska folket året
om. Man kan nog inte med fog påstå, att man
lyckats undgå just något av den ymniga
upplysningsverksamheten: i somras tog kommunikationsminister
Forslund radion till hjälp i två kraftiga portioner,
året runt delar hr Wallenberg i Trafikfrämjandet ut
muntliga råd, tryckta broschyrer och färgstarka
affischer, och på hösten bruka "veckorna" komma,
då tålmodiga trafikkonstaplar sörja för den allmänna
upplysningen på området. Både skolbarn och vuxna
få medverka i praktisk trafikundervisning, och de
minsta småttingarna, som äro svårast att nå, ska
tas upp på knäet, när föräldrarna komma hem från
filmförevisning och trafikmöte i ortens skola. Och
så ska pappa eller mamma — det blir väl vanligen
mamma — försöka ge ungdomarna på 3—7 år en
lättfattlig bild av det skrämmande livet på gator och
vägar. Det är inte heller någon lätt uppgift — äldre
människor ha en betydande förmåga att uttrycka sig
så dunkelt och tillkrånglat, att ett barn inte förstår,
vad det är fråga om.
Då är läget nog litet hoppfullare på
skolbarnfronten, ja det finns säkerligen ingen trafikantgrupp som
bättre än de små medborgarna i skolorna verkligen
nått klarhet i konsten att skicka sig på vägar och
gator. Att en och annan hetsporre hoppar över
skaklarna rubbar icke det goda intrycket. Jag hade
häromdan tillfälle att vandra i skolmuseets trafikutställning
i Hantverkaregatan 29 i Stockholm. Där visades
flitiga små händers verk — trafiktecken i papp, trä och
metall. Allt var "riktigt" gjort i varje detalj. Yar
viss om att den pojke eller flicka som knåpat
samman de sakerna så omsorgsfullt och kunnigt som här
skett, inte glömmer bort hur de olika trafiktecknen
se ut i levande livet. De ha etsats fast på ögats
nät-hinna med fotografisk skärpa. En utanläxa som varar
en rundlig tid framåt. Lärare i rikets alla hörn ha
sänt in trafikmodeller, som tummats flitigt under
trafiklektionerna; fyndiga modeller som vädja till
småfolkets förmåga att tänka kvickt och tänka rätt i en
mångfald situationer.
En trafikant har ej rätt att bli hädisk och att
hånfullt rycka på axlarna åt Belisha-apelsiner, feta gula
streck och optiska basiliskögon, när han får
olycksfallsstatistiken att bläddra i. Siffrorna för första
halvåret 1937 jämförda med samma tid 1935 visa,
att trafikolyckorna ute i landet stegrats med icke
mindre än 53 procent. Låt vara att det statistiska
ansiktet lagts i bistrare veck än vad som är
nödvändigt, ty beståndet av bilar och cyklar har ju
också ökat kraftigt, så att om man "slår ut"
olyckorna, är den procentuella dysterheten förmodligen
något lättare att umgås med, men i alla fall...
måste man icke fråga sig, vart trafikvettet tar vägen?
Man kan inte komma ifrån att diogonalvurmen
alltjämt blomstrar hos äldre personer, särskilt på
Vasagatan i Stockholm. Man sneddar oförfärat från
Centralplan över till Continentals hörna, trots att en
polisbevakad övergång är ordnad strax intill med
gula streck och en liten gatö att krypa upp på och
hämta andan, om man skulle ha börjat
språngmarschen, innan konstapeln vinkat klart. Från
Klara gamla skola till Centralposten sneddas det
också friskt, men allra frejdigast äro de grånade
damerna och herrarna på Drottninggatan, som gunås
icke är huvudled. Kommer man på höger trottoar,
så kastar man sig bara ut i malströmmen med
ryggtavlan mot den rullande trafiken och äntrar sedan
upp på gångbanan mitt emot, där något skyltfönster
vanligen är den lömska ledfyren. Om folk bakom
rattarna yttrar sig i kraftfulla ordalag på den gatan,
så är det rätt naturligt.
Om ungdomen kommer med åren, som det försäkras
i en populär teaterpjäs, så måste det vara i form av
ungdomligt övermod hos de äldre årskullarna. —
"Ja, dom ha vi gett upp hoppet om för längesen",
försäkrade en godlynt trafikkonstapel vid hörnet av
Sveavägen och Kungsgatan härom dan. Han hade
under två dar resonerat trafik med tjugutre äldre
personer, av vilka elva förklarade, att de för höge
böveln betalade sina skatter lika punktligt som någon
ohängd cyklist eller bilist. Skulle de inte få utöva
en så enkel medborgarrätt som att gå över gatan?
Några av dem ha måhända känt sig styrkta i den
föresatsen av den alltid stridbare borgmästare Carl
Lindhagen, som för inte så länge sen förklarade, att
majoritetens synpunkter hos 1937 års
trafiksäkerhetssakkunniga bara stod i den bästa anslutning till
världens barbari på skilda områden. Med ett lömskt
ögonkast åt alla officiella påståenden om
övergångsställenas behag, morrade hr Lindhagen fullt hörbart,
att om lagen inte gitter skydda fotgängarna, så är det
allt bäst, att dessa beväpna sig med revolvrar och
ta betäckning bakom nödvärnsrättens budord.
Om stad och land ännu vimlar av Enockar och
Lauror, så kan man dock spåra en ökad förståelse
de olika trafikantgrupperna emellan för varandras
synpunkter. Ibland är man ju fotgängare, ibland
cyklist och stundom bilist. Eller man åker
åtminstone droskbil.
Det sista färdesättet är ganska nyttigt för en
fotgängare. Det är värt ett par kronor att sitta
bredvid en garvad droskchaufför och rulla omkring på
de livligast trafikerade stockholmsgatorna, särskilt
strax före nio på morgonkvisten och efter fem på
eftermiddagen. Då lägger man märke till, hur många
som hoppa ut oförberett från trottoarkanten mitt i
trafiken, så att droskmannen får göra ett lappkast
för att icke rikta olycksfallskrönikan med stoff. I
ett så livligt trafikkors som Kungsgatan—Vasagatan
är folk synbarligen färgblinda under färden från eller
till arbetsplatsen.
En spänstig ung dam måste absolut med treans
spårvagn och inriktar sig hänsynslöst på att hoppa
upp på släpets sista plattform, en moder med
torgkasse och två barn har samma ambition, ja en herre
i fyrtiofemårsåldern med lätt grånade tinningar och
i övrigt en mogen uppsyn blir upprymd och ger efter
för en liten hasarddjävul innanför det eleganta
rockuppslaget.
29 okt. 1938
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
