Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 12 nov. 1938 - Bergoljebränslenas användning inom världssamfärdseln, av Gustaf E. W. Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
tionerna avdestillerats. Krackningsprocessen
flexibilitet är numera så stor, att man även krackar
fotogen, vissa bergoljor samt "straight run" bensin, i
senare fallet för ökning av oktantalet. Utbytet av
bensin vid krackningen uppgår vanligen till 40—70 %
och är beroende såväl av utgångsmaterialets art som
av den använda metodens driftbetingelser. Dessutom
erhålles även solar- och brännoljedestillat, gaser samt
i vissa fall även koks. Krackningen kan försiggå
såväl i vätskefas som i ångfas.
Krackningsanläggningarnas kapacitet är i U. S. A.
praktiskt taget 50 % av den totala
raffineringskapaciteten och för den övriga världen omkring 35 %.
Det aktuella behovet av krackad bensin är dock större
än den nuvarande produktionskapaciteten, men ett
stort antal nyanläggningar utföras nu i alla delar av
världen.
Den mest betydande skillnaden mellan krackad
bensin och vanlig "straight run" bensin är den, att
den förra innehåller en betydande mängd omättade
kolväten — ända upp till 50 % olefiner — av vilka
endast spår förekomma i den vanliga bensinen.
Naftener (cyklopentan- och cyklohexanderivat) finnas
i stor mängd och även halten aromater är relativt
stor. Halten paraffiner däremot minskar alltid vid
krackning och detta desto mer ju högre
kracknings-temperaturen är. I synnerhet vid krackning i
ångfasen, vilken sker vid betydligt högre temperatur än
vätskefaskrackning, blir halten paraffiner mycket låg,
ofta under 1 %, och ångfaskrackad bensin består
huvudsakligen av olefiner och aromater, som ha
mycket hög knackningshållfasthet.
Yid krackningen minskar alltid halten termiskt
instabila kolväten och generellt kan sägas, att
krack-ningsprocesserna karakteriseras av en progressiv
tendens till produktion av kolväten med stigande
termisk stabilitet. Eftersom de termiskt stabilare
kolvätena i allmänhet även ha större
knackningsmotstånd, så äro följaktligen krackningsprocesserna
utpräglade specialmetoder för framställning av
motorbränslen med hög knackningshållfasthet.
Under senare år ha krackningsmetoderna i hög
grad fullkomnats och dessutom ha en mångfald nya
produktionsmetoder tillkommit, såsom destruktiv
hydrering, polymerisering, isomerisering, cyklisering
m. fi. Den destruktiva hydreringen är en samtidig
krackning och hydrering, och denna metod ger
möjlighet att bearbeta även svavel- och asfaltrika
destil-lationsåterstoder direkt till högvärdig bensin. Enär
numera stora mängder mindervärdiga bergoljor
produceras, blir metoden av stort värde för ett
fullständigare utnyttjande av dessa oljor.
Polymeriserings-processernas utgångsmaterial är de vid krackningen
erhållna gaserna, vilkas olefiner under inverkan av
tryck och värme polymeriseras till flytande kolväten
med högt oktantal. Genom cyklisering framställes
ringformiga naften- och aromatkolväten, och av
naturgasens butan och propån erhålles
genom-isomerisering isoparaffiner. Alla dessa processer arbeta med
inverkan av tryck och värme och vanligen användas
även katalysatorer. För bensinproduktion kunde man
förut endast använda den "fuktiga" naturgasen, dvs.
sådan gas som innehöll ångor av kolväten, som vid
normalt tryck och temperatur äro flytande och som
därför kunde utvinnas genom kondensering.
Poly-meriseringen ger nu möjlighet att fullt utnyttja de
ofantliga tillgångarna av såväl krackgas som
naturgas.
Polymeriseringsmetoderna ge högvärdig bensin
med ovanligt liögt oktantal, nämligen från 80 upp
till över 100. Motorbensin av medelkvalitet har i
U. S. A. för närvarande oktantalet 70, de bättre
kvaliteterna nå upp till 75 à 77 och flygbensin (med
tillsats av tetraetylbly) till 87. Benämningen
polyben-sin eller polymerbensin användes ofta gemensamt för
de nya bensinsorter, som framställas syntetiskt av
gaser. Produktionen är redan nu betydande och den
växer mycket snabbt. För närvarande användes
poly-bensinen huvudsakligen i blandning med annan
bensin och det är främst flygets behov av högvärdig
bensin som tillgodoses.
Det beräknas i U. S. A. att de kolvätegaser, som
där potentiellt stå till förfogande, äro tillräckliga för
en årlig produktion av omkring 27 mill. ton bensin
med ett genomsnittligt oktantal av 95 à 100. Denna
produktion motsvarar i det närmaste 50 % av
U. S. A:s nuvarande bensinförbrukning, och den skulle
vinnas utan ökning av bergoljeproduktionen.
För närvarande utföras mycket-omfattande
nyanläggningar inom raffineringsindustrien, och ca 170
anläggningar, varav hälften i U. S. A., till ett värde
av över 500 mill. kronor äro projekterade eller redan
under byggnad. Inom en ganska snar framtid torde
övergången till de moderna produktionsmetoderna
vara fullständigt genomförd.
Produktionsmetodernas inverkan på bränslets
egenskaper.
Ända långt in på 1920-talet var bergoljans kemiska
karaktär den faktor, som bestämde bensinkvaliteten.
Numera bestämmes den i stället av
produktionsmetoderna, och bergoljans art och ursprung blir av allt
mindre betydelse. Eftersom bensin sedan länge varit
raffineringsindustriens dominerande huvudprodukt,
har givetvis detta haft till följd att
produktionsapparaten i allt större utsträckning specialiserats för
bensinproduktion. Krackningen, polymeriseringen etc.
äro sålunda allesamman typiska specialmetoder för
framställning av bränslen med högt oktantal.
Emellertid är det ju allmänt känt, att ett bränsle,
som har hög knackningshållfasthet och som ur denna
synpunkt är lämpligt för förgasaremotorn, däremot
har mycket dåliga tändningsegenskaper i
dieselmotorn. Som bekant anges dieselbränslets tändvillighet
genom cetentalet,1 och Boerlage och Broeze ha
visat, att det förefinnes ett bestämt samband mellan
oktan- och cetenvärdena, såsom framgår av fig. 1.
Man ser där, att höga oktanvärden motsvaras av låga
ceten- resp. cetanvärden. Den till sin natur
oktantals-stegrande krackningen är följaktligen också en
cetan-talsförsämrande process. Vid krackning av en
"toppad" bergolja eller av en lämplig bergolja direkt får
därför det krackade solaroljedestillatet ett lägre
cetantal än naturligt, destillat från samma
utgångsmaterial. Eftersom krackningen innebär en försäm-
1 Cetentalet är det antal volymprocent ceten, som erfordras
i en blandning av ceten och a-metylnaftalin för att denna
blandning skall få samma tändningsfördröjning som bränslet
självt. Numera användes cetan, som lättare kan framställas
med jämn tändningskvalitet. Cetan tänder något lättare än
ceten, och ett bränsles cetantal är därför lägre än dess
cetental. I fortsättningen användes här genomgående
cetan-värdet.
12 nov. 1938
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
