Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 3 dec. 1938 - Moderna mastanläggningar för radiostationer, av Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
en viss säkerhet på det egentliga knäckningsområdet
eller det elastiska området reducerar säkerheten ända
ned till hälften på det plastiska området, dvs. vid
mycket korta stänger. I Sverige infördes likartade
normer 1931.
Vid konstruktion av en del 210 m höga master,
vilka undertecknad utförde 1917 för Deutsche
Gesell-schaft fiir drahtlose Telegraphie och avsedda för
Java, räknade jag med 200 kg/m2 vid toppen och
133 kg/m2 med 3-faldig säkerhet enligt äldre
bestämmelser.
I mina nyare konstruktioner för Stavsnäs, Hörby,
Luleå m. fi. har jag utgått från 200 kg/m2 vid toppen
samt 125 kg/m2 vid foten samt räknat med 3-faldig
säkerhet efter 1931 års normer. Det för Karlsborg
antagna värdet 120 kg/m2 skulle enligt de nyare
beräkningsgrunderna svara mot ungefär 160 kg/m2.
Alla dessa siffror hänföra sig till ytor av master,
som äro direkt vända mot vinden. För att kunna
bedöma totala verkan av vindtrycket på masten
måste man även klargöra för sig, huru man skall
räkna trycket på stänger i bakomliggande plan.
I mina mastkonstruktioner har jag i allmänhet
räknat med fullt vindtryck på bakomliggande stänger.
I England och Amerika räknar man endast med 50 %
tillägg för trycket på bakomliggande stänger. I
Amerika användes oftast som grundsiffra 30 pounds
på kvadratfot, dvs. ungefär 150 kg/m2, i stället för
ovan angivna 200 kg/m2. Marconibolaget räknar
t. o. m. med än lägre siffror, vilket gör, att våra
antaganden ligga 1,6 gånger högre än de amerikanska
och 2,2 gånger högre än de engelska. Då
konstruktionen av radiomaster i dessa länder nästan
uteslutande ligger i händerna på firmor, som även
leverera själva masterna, är det tydligt, att
konkurrenskraften för dessa firmor blir stor jämförd med firmor
eller konstruktörer, som räkna med högre säkerhet.
Jag bör nämna, att även de av mig gjorda
antagandena av vindtrycket ligga något under de
värden, som angivas i 1931 års statliga bestämmelser. Som
jämförelse kan även nämnas, att när den stora
Budapestmasten byggdes för ett par år sedan efter
amerikanska ritningar, godkändes icke de ursprungliga
ritningarna av myndigheterna utan måste omarbetas
med hänsyn tagen till högre vindtryck. Dessa
värden ligga nära de av mig antagna.
Jag vill nu nämna några ord om huru
konstruktionerna utformats för att åstadkomma att verkan
av vindtrycket blir så liten som möjligt.
En naturlig lösning är att använda rör i
respektive stänger, då man ju på en cylindrisk yta kan
räkna med två tredjedelar av projektionsarean som
vindarea samt då rörets ringformiga sektion är
gynnsam ur styvhets- eller knäckningssynpunkt. De för
dimensioneringen avgörande krafterna äro nämligen
tryckkrafter. I Karlsborgsmasterna använde jag
även rör i alla stänger. Dessa master äro dock icke
de första rörmaster i vårt land, men de äro de
största. Ing. Rendahl, som var en föregångsman
inom radioområdet, byggde något år tidigare en del
mindre rörmaster enligt ett av honom uppfunnet
system, vilket bestod däri, att rören i masten
byggdes upp från en horisontal liksidig triangel,
så att alltjämt nya liksidiga trianglar bildades.
Härigenom fick mastens kontur en egendomlig
sicksackform. De flesta torde hava sett de båda
masterna vid Yaxholmssundet, vilka äro av denna
typ. En utredning, som jag utförde i samband med
Karlsborgsmasternas konstruktion, visade emellertid,
att dessa master äro oekonomiska, vilket är rätt
naturligt, då det icke kan vara fördelaktigt att föra
vertikala krafter i masten genom en sicksacklinje
till mastfoten.
Emellertid har en rörkonstruktion icke enbart
fördelar. Priset per ton är mycket högre, två à tre
gånger, för rör än för profiljärn. Man kan icke
heller, åtminstone för svenskt material, skaffa så
stora längder som t. e. för L_-järn. Vidare är
skarvningen av rör svår att utföra praktiskt och
ekonomiskt.
Allt detta gör, att det många gånger kan vara lika
fördelaktigt eller t. o. m. fördelaktigare att använda
vinkeljärn än rör. När krafterna icke äro större än
att enkla vinkeljärn kunna användas, har jag
till-lämpat den anordningen, att diagonalerna i ett
sido-plan förskjutas en halv delning i förhållande till
diagonalerna i bredvid liggande sidoplan. Se fig. 4
och 12. Härigenom vinnes, att knäckning icke äger
rum kring en axel motsvarande sektionens
minimitrög-hetsmoment utan kring en axel parallell med en av
flänsarna. Tröghetsmomentet kring en sådan axel är
ungefär dubbelt så stort som
minimitröghetsmomen-tet. Detta konstruktionssätt har jag första gången
tillämpat, då jag utförde stolparna till kraftledningen
Untran—Värtan och har sedermera även använt det
vid konstruktion av fyrtorn till Aga. När jag första
gången tillämpade metoden, torde den varit ny, men
numera är den allmänt känd och tillämpad och har
t. o. m. för ett par år sedan varit föremål för en
tysk doktorsavhandling.
I samband med beräkningarna för
Karlsborgsmasterna aktualiserades även en del andra teoretiska
frågor. De preliminära beräkningarna visade, att
man borde hava en mycket liten sida i den kvadrat
de fyra hörnstolparna bildade. Trots att masterna
voro 210 m höga, var sidan endast 2,1 m stor. Även
med förstagningar på 5 ställen var konstruktionen
mycket vek. Då den var utsatt för samtidigt tryck
och böjning, gjorde jag en hel del utredningar och
uppställde en del teorier för detta problem. Vidare
undersöktes det inre gallerverkets betydelse vid
knäckning av gallerverkskonstruktioner. Dessa mina
teorier har jag offentliggjort dels i Tekn. tidskrift,
dels i Der Eisenbau. Flertalet av teorierna har
jag numera infört i min Hållfasthetslära i D. T. V.
Utom för mina egna beräkningar hava dessa teorier
kommit till användning i normer för beräkning av
kraftledningsstolpar av 1920 samt i statliga normer
för järnkonstruktioner av 1931.
Klart är att åtskilliga andra viktiga
beräknings-och konstruktionsproblem förekomma bland annat i
samband med stagkonstruktionen.
Kraften i stagen bestämmes Sel} ätt mastens topp
eller översta stagfästet får en viss maximiutböjning
vid högsta vindlast. Huru stor denna bör tagas är
en ren erfarenhets- eller lämplighetsfråga.
Beräkningarna av linorna kunna naturligtvis utföras på
ungefär samma sätt som vid andra linor, t. e. linor
för kraftledningar. Skillnaden är endast, att
linornas lutning är en helt annan. Verkligt exakta
beräkningar kunna knappast utföras, emedan linorna oftast
hava en del stora punktbelastingar från isolatorer
568
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
