Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 17 dec. 1938 - Några missförhållanden inom offertväsendet, av L. Du Bois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
verkaren muckar, låter man honom veta, att en
konkurrent står redo att skriva, under i hans ställe.
Där finns naturligtvis ett strängt vite satt för
dröjsmål, vilket skall utgå till fullt belopp, även om
beställaren icke skulle ha lidit någon skada. Om
premier för ovanlighetens skull utlovats för leverans i
förtid och tillverkaren genom något under lyckats få
beställningen färdig före den utsatta tidpunkten, gör
man gällande, att den vunna tiden icke är till någon
nytta för arbetet i dess helhet, att man gärna skulle
betala dessa premier, om tillverkaren så fordrar, men
att man skall ha det i minne vid kommande
leveranser. Ocli där står nu tillverkaren mellan valet att
inkassera sin premie och misshaga en god kund eller
att låta den vara och knyta näven i byxfickan.
Vad beträffar den tekniska garantien, som även
den är vitesbelagd, behöver man knappast nämna, att
tillverkaren, som tillmötesgående och gratis utarbetat
sitt förslag, måste påtaga sig den helt och fullt,
t, o. m. i sådana delar, där logiskt sett ansvaret borde
falla på byggherren eller hans representant, som lagt
upp projektet.
Jag anser, att det är detta tillstånd, vilket sedan
det blivit vanligt gäller som normalt, är oegentligt
och till skada för vår industri, då det tvingar den att
hålla en talrik personal för att gratis utarbeta
förslag, som, logiskt sett, borde betalas. Måtte
samförstånd uppnås mellan tillverkarna för att få ett slut
på oegentligheten, det skulle vara i högsta grad
önskvärt.
Ännu ett exempel till stöd för mitt påstående: la
Société hydrotechnique de France har utarbetat ett
formulär till: "Avtal och tekniska bestämmelser för
leverans och uppsättning av tubledningar av stål med
tillbehör" (1. uppl. 1934).
Man finner där bl. a, följande.
Verkningsgrad. Ledningarna skola vid en
vattenmängd av... 1/s ha en total fallförlust av högst... m.
Denna fallförlust svarar mot en garanterad
verkningsgrad av ... % med ... % tolerans.
Vite och premie. Om medeltalet av de vid
provningen uppmätta värdena på fallförlusten är högre än
motsvarande medeltal av garanterade förluster, skall
först en tolerans av ... % medgivas för att täcka den
oundvikliga onoggrannheten vid provningen; går
förlusten över denna tolerans, skall leverantören betala
ett vite av ... för varje ledning, i vilken ett
överskridande konstateras.
Här vill man alltså utöver de vanliga garantierna
för utförande, material, leveranstid etc. pålägga
leverantören av en tubledning verkningsgradsgarantier,
dvs. att han skall angiva, hur stora fallförlusterna äro
vid olika vattenmängder och att han, om dessa siffror
överskridas, skall betala skadestånd. Jag finner
detta i högsta grad orätt. Varför? Jo, därför att det
åligger den, som uppgör projektet till hela
kraftanläggningen att göra dessa beräkningar och att påtaga
sig ansvaret därför; han är betald för detta; och det
åligger icke tillverkaren av tuberna, Tracén till en
tryckledning med alla dess krökar i plan och profil
har uppgjorts av den, som utarbetat projektet; det
är även han, som har kännedom om vattenföringen,
som det gäller att utnyttja på bästa möjliga sätt. Det
är han, som skall bestämma ledningens mått, dess
inre diameter, indelning i längder med olika
diametrar, krökarnas radie etc., allt detta för att uppnå
en likaledes av honom fastställd effektförlust, som
skall motsvara god ekonomi på anläggningen i dess
helhet. Allt detta bildar ett helt, som endast den,
som uppgjort projektet, kan vara väl inne i: allt
hänger samman och ingår i den allmänna
planläggningen, och leverantören av ledningarna har
ingenting med den saken att göra.
Den som uppgjort projektet skall bl. a. bestämma
efter vilket system tuben skall byggas, med nitade,
svetsade eller heldragna rör; rörskarvarnas art,
rörkrökarnas mått: däri består hans roll. Sedan bli
effektförlusterna sådana de bli, och tillverkaren kan
ingenting ändra i den saken.
Om man infordrar offerter från flera tillverkare och
dessa åläggas att garantera effektförlusten, variera
nödvändigtvis de priser, som lämnas av de olika
tillverkarna, på grund av osäkerheten om vilken
motståndskoefficient man skall välja. Skall man då
(frånsett prisfrågan) ge företrädet åt den av
tillverkarna, som garanterar den lägsta effektförlusten? Det
är just detta jag finner omoraliskt; om de olika
offerterna äro identiska med hänsyn till ledningens
dimensioner, vilket borde vara ofrånkomligt, då måste ju
i själva verket resultatet man har att vänta ifråga
om verkningsgraden ävenledes vara detsamma, vem
som än är tillverkaren.
Man väljer sålunda den tillverkare, som uppgivit
den lägsta effektförlusten, troligen utan att vara
riktigt säker på att kunna uppnå den, och om han inte
gör det, kommer man att ålägga honom föreskrivet
vite, trots att priserna förmodligen redan pressats till
det yttersta. Detta föranleder tillverkarna att
överbjuda varandra i garantier utan att vara riktigt säkra
på att kunna hålla dem; de spekulera i turen och
slumpen.
Har man kanske för avsikt att förmå tillverkaren
att göra fullständiga beräkningar för en ledning med
varierande diameter? Det är möjligt, men ändå är
frågan illa formulerad, ty i så fall måste man i de
tekniska bestämmelserna för att avgränsa uppgiften
föreskriva effektförlusten vid maximivattenmängden.
Följaktligen tjäna tillverkarens beräkningar endast
till att ernå en totalvikt och ett minimipris för
ledningen.
Men vad för roll spelar i så fall den konsulterande
ingenjören, som uppgjort projektet? Det är återigen
ett utslag av strävandena att låta leverantörerna
uppgöra förslag, som vänder upp och ned på den
naturliga ordningen, en tendens, som åsyftar att i
möjligaste mån begränsa den konsulterande
ingenjörens ansvar och överflytta det på tillverkaren. Det
förvånar mig, att tillverkarna icke resa sig häremot
eller mot de ständigt växande garantier, som man
söker förmå dem att ikläda sig.
Arkitekterna och väg- och vattenbyggarna ha
ganska ofta tillfälle att deltaga i tävlingar om
byggnader, stadsplaner, broar etc.; tävlingar, som utlysts
offentligt och som belönas med av en jury fördelade
priser, och om vilkas resultat man kan läsa i
tidningarna. Vissa av dessa projekt återgivas i
tekniska tidskrifter med juryns värdesättningar. De,
som uppgjort de prisbelönta förslagen, kallas i
allmänhet sedan att leda arbetena samt att utarbeta
planerna för utförandet, vilket ger dem ett intressant
verksamhetsfält och en god inkomst. Kort sagt, här
590
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
