Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 24 dec. 1938 - Kemisk forskning och dess betydelse för den kemiska industriens utveckling, av S. Nauckhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
är någon överdrift, om jag uppskattar det nuvarande
produktionsvärdet tili minst en milliard kronor om
året, syntetisk kautschuk och konstsilke ej
medräknade. För 10 år sedan uppgick världsproduktionen till
något över 1100 ton med ett värde av ca 5 mill. kr.
Den största tekniska framgången på de syntetiska
högmolekylära konstprodukternas område har dock
uppnåtts genom syntesen av kautschuk. Även på
detta område kan man följa forskningen rätt långt
tillbaka i tiden, nämligen till 1860—1870-talen, då
först William påvisade isoprenens fundamentala
betydelse som beståndsdel i naturkautschuk och
Bouchardat genom behandling av isopren med
saltsyra lyckades framställa en kautschukliknande massa.
Genom Harries arbeten i början av 1900-talet blev det
klarlagt, att kautschukmolekylen är att betrakta som
en polymerisationsprodukt av isopren, och det var
här som Hoffmanns banbrytande arbeten 1907 togo
vid och en systematisk forskningsverksamhet för att
utröna kautschukmolekylens struktur organiserades i
firman Friedrich Bayer & Co:s laboratorier i
Leverkusen. Därjämte sökte man utforska, huru ett
flertal andra med isopren närbesläktade ämnen
förhöllo sig i polymerisationshänseende, framför allt
butadien samt dimetylbutadien, ävensom att finna
vägar för dessa ämnens syntetiska framställning till
möjligast billiga pris. Då världskriget bröt ut, blev
också kautschukbristen mycket kännbar i Tyskland
och detta stimulerade givetvis till ytterligare arbeten
på kautschuksyntesen. Man bestämde sig för att
upptaga en fabriksmässig tillverkning enligt den metod,
som vid denna tidpunkt syntes mest framgångsrik,
nämligen över dimetylbutadien, väl medveten om att
den produkt, som man dittills lyckats framställa, långt
ifrån kunde fylla kvalitetsfordringarna på
naturkautschuk. Dess elasticitet var otillfredsställande,
den blev läderartad och förstördes lätt genom
inverkan av luftens syre, andra mindre goda egenskaper
att förtiga. Under kriget tillverkades dock icke
mindre än 2 500 ton sådan konstkautschuk, vilken
huvudsakligen fann användning som inblandning i
regene-rerad naturkautschuk, samt till framställning av
hårdgummi och ebonit, till vilket den väl lämpade sig.
Men i och med krigets slut, och då samtidigt ett
kraftigt prisfall inträffade på
naturkautschukmarkna-den, måste fabriken i Leverkusen slå igen, och
förhoppningarna på kautschuksyntesens lyckliga lösning
syntes grusade.
Men misströstan är sällan en vetenskapligt
arbetande forskares arvedel. De rent vetenskapliga
undersökningarna över kautschukmolekylens
konstitution, polymerisationsprocessen, butadiensyntesen
m. m. fortsattes med så mycket större kraft, sedan
år 1926 de ledande kemiska fabrikerna i Tyskland
sammanslutit sig till I. G. Farbenindustrie, och
samtliga dessa företags erfarenheter och väldiga resurser
kunde utnyttjas för ändamålet. Ett gynnsammare
utgångsläge för en syntetisk kautschukindustri hade
också skapats genom den prisförhöjning på
naturgummit, som Stevensons restriktionsplan av år 1922
åstadkommit. Visserligen har sedermera
prisutvecklingen på naturkautschuken gått i en för
syntes-kautschuktillverkningen mycket ofördelaktig riktning,
men som bekant är det numera andra faktorer än
prisbildningen, som i det tredje riket äro
bestämmande för huruvida tillverkningen av någon viss för
den nationella försörjningen nödvändig vara skall
bedrivas eller ej.
Tekniskt har man nått fram till produkter, som i
kvalitetshänseende väsentligt överträffa
naturkautschuken och särskilt är detta fallet med den av I. G.
Farbenindustrie tillverkade Bunakautschuken. Den
amerikanska Duprenen och den ryska Sowprenen
torde också stå naturkautschuken tämligen nära. Vad
Bunakautschuken beträffar uppgives det, att
automo-bildäck, tillverkade därav, hava minst 3 gånger så
stor slitstyrka som däck av naturgummi, och att
sådana däck till och med uthärda beskjutning med
kulsprutor. Vidare har Buna större elasticitet och bättre
motståndsförmåga mot värme, olja och luftens syre
än naturkautschuk. Att tillverkningspriset f. n.
ligger väsentligt över naturproduktens pris behöver
därför ej betyda, att Buna ej kan konkurrera med denna.
Redan detta år räknar man med, att den nystartade
fabriken i Schkopau skall komma upp i en
årsproduktion av 25 000 ton synteskautschuk, och ytterligare
fabriker för detta ändamål planeras i Tyskland.
Sedan jag nu något berört luftkvävets och kolets
förädling, hade det varit min avsikt att även
redogöra för den moderna vedförädlingen, nämligen den
ur veden framställda cellulosans vidare bearbetning
till konstsilke och andra fibermaterial för
textiländamål. Jag fann emellertid, att detta skulle taga
alltför lång tid i anspråk, och jag har också ansett mig
kunna stryka denna del av mitt föredrag, då ju detta
kapitel ofta behandlas ej blott i de tekniska
tidskrifterna utan även i de dagliga tidningarna och i
journalerna.
Vi veta ju alla, att tillverkningen av cellulosa för
detta ändamål tagit stor omfattning här i landet och
att denna silkecellulosa är en betydande
exportartikel. Däremot har ju tillverkningen av konstsilke
och stapelfiber ännu ej nått någon större betydelse i
Sverige. F. n. torde den ligga vid ca 1000 t/år.
Glädjande nog synes emellertid utvecklingen av
denna industri f. n. vara på frammarsch även här.
Att även konstsilkeindustrien bygger på en
djupgående kemisk forskning, framför allt inom
kolloid-kemien, behöver jag ej särskilt framhålla, liksom ej
heller huru ofantligt denna utvecklats både i
kvalitativt och kvantitativt hänseende. Särskilt är detta
under senare år fallet med den s. k. stapelfibern, som
nu synes erbjuda ett fullvärdigt ersättningsämne för
bomull och i vissa fall även för ull.
Tillverkningen av en med fårullen konkurrerande
konstprodukt har ju för övrigt upptagits i Italien, där
man på grundval av tidigare tyska forskningar
tillverkar konstull, lanital, ur kasein. Produktionen
uppgick 1937 till ej mindre än 6 000 ton. Planer lära vara
å bane att etablera en sådan industri även i Sverige.
Jag hoppas att med denna kortfattade redogörelse
ha visat några exempel på vad den kemiska
forskningen åstadkommit i andra länder under den första
tredjedelen av detta sekel och det är väl sannolikt,
att vi även i framtiden få räkna med nya och säkert
ännu mera betydelsefulla resultat därav.
Man kan nu göra sig frågan: Huru hava vi här i
landet följt med i denna utveckling och vilka
möjligheter hava vi att med stöd av kemisk forskning
ytterligare utveckla vår kemiska industri?
602
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
