Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 24 dec. 1938 - Kemisk forskning och dess betydelse för den kemiska industriens utveckling, av S. Nauckhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Ja, vad den första frågan beträffar, så måste vi
tyvärr erkänna, att det kemiska forskningsarbetet
icke har fått den omfattning här i landet, som man
skulle ha anledning önska, och detta kan väl också
vara en av anledningarna till att vår kemiska
industri icke fått den betydelse för landets
självförsörjning och för vår exportmarknad, som fallet är
i många andra länder. Men även andra anledningar
därtill kunna nog påvisas. Inhemska råvarutillgångar
ha ju alltid varit och äro väl ännu av fundamental
betydelse för uppkomsten av en kemisk storindustri
i ett land, och i det avseendet äro vi ju ej särskilt
väl lottade. Vi hava exempelvis inga stenkols- eller
brunkolslager av betydenhet; vi sakna, åtminstone så
vitt vi nu veta, oljor och saltavlagringar i vår jord
och därmed också de viktigaste förutsättningarna för
en kemisk storindustri i generell bemärkelse, såsom
tillverkning av organiska färgämnen, pharmaceutika,
soda o. d. produkter. Se vi på förhållandena i de
länder, där dessa naturliga förutsättningar föreligga
och därför en stark kemisk industri vuxit upp, så
finna vi en ständig och naturlig växelverkan mellan
industrien och forsknings- resp.
utbildningsanstalterna till fromma för båda. Om det tidigare kanske
varit svårt att avgöra, vilken som varit den
starkaste komposanten, naturliga betingelser å ena sidan
och en högtstående kemisk forskning å den andra, i
den kraftparallellogram, vars resultant är en högt
utvecklad kemisk industri, så tror jag nog, att man
numera, då det gäller den moderna utvecklingen, kan
vara överens om att den kemiska forskningen
spelar den viktigare rollen. Jag framhåller detta för att
påvisa, att det är både tänkbart och sannolikt, att vi
även här i landet skulle kunna stärka och utveckla
vår kemiska industri genom en utvidgad kemisk
forskning, även om vi med avseende å råvaruresurser
ej äro så gynnsamt ställda som i andra länder.
Inventera vi våra naturliga förutsättningar, så
skola vi dock säkert finna, liksom många gånger
tidigare, att vi ej äro så alldeles renons på sådana. Jag
skall nämna några exempel härpå.
Vår relativt billiga elektriska kraft har ju ofta och
icke utan skäl framhållits som en naturlig grundval
för en utvecklad elektrokemisk industri. Redan nu
är ju denna gren av vår kemiska industri
betydelsefull för vårt land, ej minst som producent av
kväveprodukter både för industriens och lantbrukets behov,
och det är väl sannolikt, att man kan hoppas på en
ytterligare utveckling därav. Genom de nyaste
framstegen på konstkautschukens och konsthartsernas
gebit har, som jag förut påpekat, nya
användningsområden öppnat sig för kalciumkarbiden, och det är väl
ej alltför optimistiskt att hoppas, att vi på denna
grundval skola kunna få till stånd en organisk-kemisk
storindustri i vårt land. Man skulle nog kunna tycka
att vårt land borde ha råd att hålla en professur i
teknisk elektrokemi vid vår tekniska högskola. För
närvarande företrädes ämnet av en speciallärare.
Vår största och i exporthänseende viktigaste
kemiska industri är ju som bekant cellulosaindustrien.
Dess tillverkningsvärde uppgick 1936 till 348 mill.
kronor, varav ej mindre än för 287 mill.
exporterades. Den totala förbrukningen av ved var samma år
ca 16 mill m3 löst mått eller ca 4 à 4,5 mill. ton
torr vedsubstans, och i avfallslutar funnos minst ca
1,5 mill .ton organisk substans, som till minet 98 %
rann bort till ingen nytta. Det är ju nämligen en
försvinnande liten del därav, som utnytjas till
framställning av alkohol, terpentin, flytande harts och
fettsyror. Ehuru metoderna att utvinna alkohol genom
jäsning av det socker, som hydrolytiskt bildas vid
kokningen, sedan länge äro tekniskt industriellt
utbildade, är det ännu idag ofantliga massor sådant
förjäsningsbart socker, som få rinna bort från våra
cellulosafabriker. Man har nyligen beräknat, att om
samtliga svenska sulfitfabriker med en
årstillverkning av minst 18 000—20 000 ton massa fullständigt
skulle tillvarataga och utjäsa sina avfallslutar, skulle
ej mindre än 130 millioner liter 100 %-ig alkohol
kunna utvinnas. F. n. produceras ej mera än 33 mill.
liter, dvs. 1/i av den möjliga maximikvantiteten. Till
allra största delen förbrukas denna alkohol som
motorbränsle i blandning med bensin. Skulle hela den
kvantitet sprit, som enligt det förut sagda kan
tillverkas ur sulfitavfallslutarna, användas som
motorbränsle, skulle därmed en icke oväsentlig del, kanske
av vår bensinimport kunna täckas.
Emellertid öppna sig redan nu vida perspektiv för
en på etylalkohol uppbyggd organisk kemisk industri,
och jag tror ej att det är alltför optimistiskt att
hoppas på ett framtida förverkligande därav i vårt land.
För att dessa som exempel nämnda möjligheter ej
skola försittas, liksom kanske många andra, som det
skulle föra för långt att närmare ingå på, fordras
emellertid god tillgång på i forskningsarbete väl
tränade kemister, liksom väl utrustade
forskningsanstalter. Det skulle vara orättvist och otacksamt att
påstå, att de vid våra universitet och högskolor
utbildade kemisterna icke äro kunniga och dugliga. De
äro tvärtom enligt min mening utomordentligt
grundligt och mångsidigt utbildade, och det är därför så
mycket sorgligare, att de icke i större utsträckning
än som nu sker, kunna beredas tillfälle till fortsatt
forskningsarbete, då de fullbordat sin utbildning. Av
de kemister, som lämna universiteten, är det ju
endast ett fåtal, som ägnar sig åt vetenskapliga
forskningsuppgifter; de flesta ägna sig åt lärarekallet och
hava i fortsättningen varken tid eller ekonomiska och
laboratorieresurser för sådant arbete.
Hur är det då vid våra tekniska högskolor? Ja,
vi äldre elever vid dessa minnas nog med sorg i
hjärtat, vilka obetydliga möjligheter, som omkring
sekelskiftet förefunnos att under studietiden bedriva
självständiga forskningsarbeten. Varken tid,
laboratorieutrustning eller lärarekrafter tilläto detta. I det
hänseendet har ju åtskilligt förbättrats under de sista
decennierna, särskilt tack vare bättre laboratorier
och införande av längre studietid samt framför allt
genom förstärkning av lärarekrafterna, men ingen
torde kunna förneka, att vi det oaktat ligga långt
efter de utländska tekniska högskolorna, t. e. de
tyska, amerikanska och schweiziska, i möjligheten att
utbilda självständiga forskare.
Jag vet, att det är många som i likhet med mig
hade hoppats, att införandet av den teknologie
doktorsgraden för kemisterna skulle medföra, att rätt
många studerande med fallenhet för vetenskapligt
inriktat arbete skulle fullfölja sina studier under
användande av de möjligheter högskolans eller
industriens laboratorier kunde erbjuda. Tyvärr har detta
icke blivit fallet i någon större utsträckning.
Anledningen är helt säkert att söka däri, att de unga
24 dec. 1938
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
