Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik
yttre yta av heta förbränningsgaser, som kunna
bringa den till smältning.
Beläggningens färg ändras med temperaturen. Yid
lägre temperaturer är färgen grå eller gul, under
det att den vid högre temperaturer övergår till
mörkbrun eller rostfärgad. Har ytan smält, är den
vanligen svart till färgen och blåsig i strukturen.
Beläggningens sammansättning varierar något
beroende på bränslets sammansättning och slaget av
motor, men i regel består den av en blandning av
blysulfat, blyoxid och blybromid. Blysulfatet är
tämligen oskadligt och återfinnes alltid när
blyblan-dat bränsle använts, ty hur låg än svavelhalten hos
bensinen må ha varit, innehåller den dock alltid
tillräcklig mängd svavel för att tillsammans med blyet
bilda denna förening. Blysulfat är emellertid i kallt
tillstånd en tämligen god isolator.
Beläggningarna äro synbarligen till en viss grad
hygroskopiska eller om detta ej är fallet, så porösa
till sin konsistens, att de kvarhålla vatten utan att
absorbera det, i synnerhet som genom beläggningen en
större yta än förut bildas, vilken dessutom är ojämn
i förhållande till den ursprungliga isolatorytan.
Härigenom kan vatten i tillräcklig mängd kvarhållas,
för att försvåra starten och förorsaka ojämn gång
ända tills motorn blivit genomvärmd. I praktiken
medför emellertid detta ej några större svårigheter.
Av isolatorbeläggningen består vanligen större delen
av blyoxid och en mindre del av sulfat och
halogen-föreningar. Egentligen skulle man vänta sig ett
annat resultat, men förklaringen ligger förmodligen
däri, att blybromiden (som smälter mellan 383° och
500°C och kokar vid 900°C) när den blir upphettad
till sin smälttemperatur i närvaro av ånga och syre,
förmodligen sönderdelas i broinvätegas och blyoxid,
vilket kan förklara uppkomsten av den stora
mängden blyoxid. Å andra sidan kan man förklara att
Platta får
att skydda
glimmer för
direkt låga ^
A. Ursprunglig konstruktion B. Ändrad konstruktion
Fig. 5. Sätt att skydda isolatorn vid drift med blytillsats
till bränslet.
sulfat och halogenföreningar endast förekomma i
små kvantiteter med att blyet ofta förekommer i
form av silikat, bildat genom förening av blyoxid
eller blysalter med silikat, som finnas i
glimmer-isolationen. På väl kylda delar av tändstiftet kan
emellertid halten av blybromid uppgå till 50 %.
I vissa fall har man funnit att beläggningarna i en
och samma motor kunna växla i såväl kvantitet
som sammansättning i de olika cylindrarna. I
allmänhet finner man därvid mera beläggning i sådana
cylindrar, som ha rikare bensin-luftblandning än de
andra och att den avsätter
sig på de tändstift, som ha
lägst temperatur. Som
bensinens flyktighetsgrad
påverkar fördelningen av
blytillsatsen, vore det måhända
påkallat, att en undersökning
gjordes av hur denna
fördelning sker under
ifrågavarande omständigheter. En sådan
undersökning skulle då
innefatta selektiv och
fraktionerad destillation av bränslet.
Förbränningsprodukterna
från bränsle med blytillsats
angrijia sålunda och bilda
kemiska föreningar med
glimmer under vissa betingelser,
varigenom den isolerade ytan
på tändstiftet förstöres eller
åverkas. I vad mån förstörelsen fortskrider är beroende
av beläggningens temperatur, glimmerns kvalitet och
den ytbehandling den genomgått. Högglanspolering
av glimret gör det motståndskraftigare mot angrepp.
I U. S. A. använder man i regel en något kortare
isolator, än vad som förekommer i England. Det
kan synas som om tändstiftet härigenom skulle
arbeta sämre då ju läc<k ytan blir mindre, men i prak- ’
tiken visar det sig att detta ej är fallet. Förmodligen
medför den kortare vägen för värmebortledandet, att
beläggningen får lägre temperatur och därigenom blir
motståndskraftigare mot elektrisk läckning.
Man har med gott resultat utnyttjat denna
omständighet, i det att man från den konstruktion som fig.
5 a visar och vilken var olämplig beroende på att
beläggning avsatte sig i den övre delen av isolatorn,
som upphettades och förstördes, övergått till den
konstruktion, som fig. 5 b visar. Här har isolatorn
gjorts cylindrisk till nästan hela sin längd och sedan
skarpt koniskt avfasad vid elektrodänden. Det smala
mellanrummet mellan den cylindriska delen av
isolatorn och stiftets hölje tillåter ej de heta gaserna
att tränga in och trots att någon beläggning kan
bildas här, förblir denna dock relativt kall och
oledande tack vare dess närhet till det värmebortledande
järnhöljet. Den del av beläggningen, som bildas på
den koniska delen av isolatorn, uppvärmes till högre
temperatur, men på grund av dess större avstånd från
höljet och närheten till den kallare beläggningen på
överdelen av isolatorn, uppstod ingen läckning.
På allra sista tiden har man observerat ett rätt
egendomligt tändstiftsfel, nämligen punktering av
glimmerisolationen. Fig. 6 visar ett exempel på
detta. Isolatorn har punkterats efter 20 timmars
tjänst i en motor med hög effekt. Punkteringen
äger rum i riktning från elektroden utåt periferien
och inträffar ofta ett långt stycke från elektrodens
spets på ungefär 1/3 till 1/2 av isolatorns längd
nedifrån räknat. Man skulle knappast kunna tro, att
det vore möjligt med överslag på denna punkt, där
avståndet mellan isolatorn och järnhöljet är så
mycket större än gnistgapet.
Följande intressanta hypotes för att förklara detta
fenomen har uppställts: Den före gnisturladdningen
uppstående ioniseringen av gnistgapet är tydligen
mycket beroende på de atmosfäriska förhållandena.
Fig. 6. Punkterad
tänd-stiftsisolation.
19 febr. 1938
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
