Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekmsk Tidskrift
Fig-. 2. Turam med förstärkare.
utom en man, som med hjälp av vattenpass
orienterar spolen i önskat läge. Yid rekognoscering över
större områden hållas spolarna vanligen horisontellt,
i och för undersökning av fältets vertikalkomposant,
och med ett avstånd från varandra av 10 till 50 meter.
För undersökning av fältets horisontalkomposant (i
områden med elektriska ledare i berggrunden) hållas
spolarna vertikalt och vinkelrätt mot (ibland även
parallellt med) undersökningsprofilen, och för
"hopmätning" av vertikal- och horisontalkomposanterna
hålles den ena spolen horisontellt och den andra
vertikalt. Genom att mätningen utefter en
undersökningsprofil utföres i successiva steg av samma längd
som avståndet mellan spolarna, erhålles på detta sätt
en fullständig och noggrann undersökning av det
magnetiska växelfältets alla karakteristikan vilken
icke lämnar någonting övrigt att uppmäta.
Fältorganisation.
Såsom ovan nämnts erfordras ingen träning för att
"ta nollägena" på Turam-apparaten. Det har därför
varit möjligt att organisera större undersökningar
med hantlangare som observatörer, varvid flera
matlag övervakats av en ingenjör. En dylik
organisationsform, som använts vid A.-b. Elektrisk
malmlet-nings arbeten för Sveriges Geologiska Undersöknings
räkning är följande.
Varje fältgrupp ledes av två ingenjörer, varav den
ene, tillsammans med en ung assistent, sköter
beräkningarna och kartritningen samt administrationen
inom lägret, medan den andre organiserar och
övervakar fältarbetet. Den senare har till sitt förfogande 14
arbetare (ortsbor), vilka uppdelas på två matlag mecl
fem man i varje, medan en man avdelas för att se till
motorgeneratorn, och tre man sköta stakningsarbetet.
Baslinjer upphuggas och stakas, med 200 meters
avstånd från varandra, och helst parallella med den
förmodade strykningsriktningen i trakten; de
utmärkas med numrerade stickor på var tjugonde meter.
En tunn, gummi-isolerad kopparkabel av exempelvis
5 kilometers längd utlägges längs en av dessa
baslinjer och jordas i båda ändarna. Ett
generatoraggregat bestående av en liten växelströmsgenerator,
driven av en lätt tvåcylindrig bensinmotor, bäres av
motorskötaren, tillsammans med en medhjälpare, fram
till kabeln och anslutes till denna vid något
lättillgängligt ställe, t. e. vid en stig. När motorn startats
upp och kabeln blivit strömförande, börja de två
mät-lagen mätningen från var sin punkt utefter kabeln,
på några hundra meters avstånd från varandra. Från
en viss numrerad "sticka" utefter kabelbasen vinklar
ett sådant mätlag med kompass ut en riktning
vinkelrät mot basen, och mäter sig i denna riktning ut ifrån
kabeln i 20-meters steg med användning av kabeln
mellan spolarna som måttlina, medan observationer
tagas på var tjugonde meter. En man med kompass
går före och håller riktningen åt de efterföljande fyra,
som sköta längdmätningen och taga observationerna.
(Kompassmannen sköter samtidigt även andra
uppgifter — se nedan.) Efter tio sådana
20-metersläng-der passerar man nästa baslinje, noterar hur mycket
man kommit på sidan om och bakom rätt "sticka"
på denna bas (vanligen endast någon meter), justerar
detta fel, tar riktningen vinkelrätt mot basen
nummer två, och fortsätter från densamma mot baslinjen
nummer tre. När man når denna, mäter man ut
ytterligare ett par punkter, flyttar sedan över 60
meter i sidled till rätt "sticka" på baslinje nummer tre,
startar 40 meter utanför denna och mäter nästa profil
i riktning in emot kabeln, alltså i motsatt riktning
mot den första profilen, men parallellt med och på
60 meters avstånd från densamma. Varje sådan 440
meters undersökningsprofil tar ungefär 15 min. att
mäta. Får man en elektrisk "indikation" på någon
av profilerna, vilket direkt framgår av
avläsningarna, lägger man omedelbart in korta mellanprofiler
på 20 meters avstånd från varandra, över det störda
området. Inom störda områden mäter man också
ihop de olika profilerna längs en eller två baslinjer,
så att t. e. de fasvinklar man får på en viss profil,
genom addition av alla fasdifferenser utefter profilen,
kunna hänföras till precis samma "nollfas" som de
uträknade fasvinklarna på närliggande profiler. Ge-
Fig\ 3. Turam-mätning.
15 jan. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
