Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rWKØrt /930
ri/ÆAM /S36
fasct/YT:
fied kvo/
Fig.
t
i
t
»
4
I
!
10. Jämförelse mellan
tvåram-och Turam-mätning.
avståndsverkan är
en vacker
Turam-indikation över en
lång gråbergsort
på 150 m djup,
vars rörledningar
etc. genom
elektromagnetisk induktion blivit
strömförande.
Turam-mätning
kan vidare
användas, med ungefär
samma
effektivitet, såväl vinter
som sommar,
medan ekvipotential-mätning ej kan
utföras på frusen
mark. Vid
undersökning av
områden med myrar
och sjöar, vilka
äro lättast
tillgängliga på
vintern, är det
därför lämpligast att
utföra även sommararbetet med Turam-metoden, så
att med vintermätningen jämförbara resultat erhållas.
I jämförelse med tvåram-metoden är
Turam-mät-ningen, såsom ovan nämndes, snabbare och mycket
lättare och mindre påfrestande att utföra. Den är
också betydligt känsligare än tvåram-mätningen,
vilken endast mäter kvoten mellan två fältstyrkor av
samma fas, och därför kan fullständigt tappa bort
malmer med sämre ledningsförmåga, vilka ge sig till
känna praktiskt taget endast genom den
fasförskjutning de förorsaka. Fig. 10 ger ett exempel på detta.
Till vänster i figuren visas en profil uppmätt med
tvåram-metoden 1930, till höger samma profil
uppmätt med Turam 1936. Mätningen 1930 visade
stadigt ökande fältlutningar med ökande avstånd från
primärkabeln (siffrorna utefter linjen ånge fältets
lutning från vertikalen) samt kvoter som över en längre
sträcka höllo sig någon procent över det normala,
men icke indikerade strömkoncentration under någon
bestämd punkt på linjen. Eftersom vidare kvoterna
voro osäkra på en eller annan procent, på grund av
de "suddiga" nollägena, ansågs det att här icke
förelåg någon indikation, annat än möjligen på en över
en bred yta fördelad "återgångsström" i jordtäcket.
Turam-mätningen 1936 visade på en sträcka av 60 m
säkra kvoter någon procent över det normala men
dessutom fasdifferenser, som över en sträcka av 60 m
uppgingo till inalles 15,5°. Detta är ju en mycket
betydande "indikation", eftersom mätningen sker med
ett medelfel av 0,1 à 0,2° per 20 m.
Fasindikationen visade även på närvaron av ett flertal
strömkoncentrationer, vilka vid efterföljande gropgrävning
enligt figuren visade sig motsvara ränder av
zinkblymalm i omvandlad leptit. Andra gropar, som senare
grävdes i närheten, kommo ned på frisk leptit utan
spår av mineralisation.
Gällde det endast att öka känsligheten av den
gamla tvåram-metoden, kunde man visserligen
åstadkomma detta enbart genom att öka frekvensen av
det påtryckta primärfältet. Vid de s. k. induktiva
metoderna gäller nämligen, att frekvensen hos det
använda elektromagnetiska fältet samt
ledningsförmågan hos en viss ledande kropp kunna så att säga
vikariera för varandra, så att om ledningsförmågan
minskas till en tiondedel, kan man ändock erhålla
samma "indikation" som förut om frekvensen
tio-dubblas. Ökning av frekvensen medför emellertid den
olägenheten, att man därmed kraftigt ökar
störningarna från ytligt liggande ledare i jordtäcket.
Under förhållanden som i Sverige åstadkommer
jordtäcket i vanliga fall inga störningar vid
Turam-mätning med 500 perioders växelström: ännu på 500
meters avstånd från primärkabeln kan man vänta
en total dämpning av det påtryckta fältet av endast
1 procent samt en total fasförskjutning av endast 5°.
Ökar man nu frekvensen till 10 000 får man på samma
avstånd från kabeln en dämpning av 65 procent och
en fasförskjutning av 60°. (Beträffande grunderna
för hithörande beräkningar se: "Structural
Investiga-tions by Elektromagnetic Methods", World Petroleum
Congress, London, 1933.) På betydligt mindre
avstånd från kabeln bli därvid fältlutningarna så stora,
att tvåram-mätning utan särskilt trefotsstativ blir
alltför osäker, även med skickliga observatörer.
Tillkomma nu, såsom oftast är fallet, "indikationer"
förorsakade av ojämnheter i jordtäckets tjocklek,
sammansättning och fuktighet (vilket givetvis avsevärt
försvårar mätresultatens tolkning), så ökas ytterligare
fältdämpningen och fältlutningen. På grund därav
blir det endast ett smalt område på ett eller annat
hundratal meters bredd invid primärkabeln som med
någon säkerhet kan undersökas vid användning av
högfrekvens, medan vid Turam-mätning med 500
perioder mätprofilerna utan svårighet kunna
utsträckas 600 meter (t. o. m. 1000 meter) från primärkabeln.
De praktiska fördelarna av Turam-metoden framför
tvåram-mätningen äro vidare ännu mera
framträdande när den senare utföres med högfrekvens.
Eftersom det dessutom visat sig, i samtliga fall där
jämförelse gjorts, att den vid Turam-mätningen
uppmätta fasdifferensen ger tydlig indikation även på
dåliga ledare, vilka vid tvåram-mätning kunnat
påvisas endast med högfrekvens, så föredrages numera
Turam-metoden framför högfrekvensmatningen med
den gamla tvåram-metoden.
En speciell fördel vid uppritandet och tolkningen
av indikationskartorna erbjuder Turam-metoden
därigenom att de uppmätta fasdifferenserna så lätt kunna
summeras ihop till underlag för faskartor, vilka ånge
strykningen av eventuella ledare, oberoende av vilken
strykningsriktning som antagits vid mätningens
planerande och utläggningen av primärkabeln. Man får
därigenom "indikation" även på ledare, vilkas
strykningsriktning är synnerligen oförmånlig (fig. 6 och 7),
och vilka man skulle ha kunnat gå förbi med den
gamla tvåram-metoden. I bergig terräng kunna
också de "reducerade fältkvoterna" ibland bli rätt osäkra,
beroende på att det därvid kan vara svårt att exakt
beräkna de normala fältkvoter varmed de uppmätta
kvoterna reduceras. Det är då synnerligen
fördelaktigt att ha tillgång till den vid Turam-metoden
uppmätta fasdifferensen, vilken ju är ett rent
sekundär-fältsfenomen och därför icke är beroende av
oregelbundenheter i primärfältets styrka.
En särskild fördel ger Turam-metoden vid tolk-
40
12 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
