Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
i rät vinkel emot den reella axeln, vilket betyder att
en sådan ledare ger sig till känna nästan enbart
genom fasförskjutning men icke genom dämpning av
primärfältet.
Dylika vektordiagram ha visat sig mycket
användbara för identifiering av olika ledare och för deras
sammanbindande mellan närliggande matprofiler.
Fig. 11 och 12 visa även, att det "strömcentrum",
som skulle motsvara den imaginära fältkomponenten,
ligger i själva kanten av malmmodellen, medan det
"reella" strömcentrum är förskjutet åtskilliga meter in
i ledaren. Dessa "strömcentra" ha här förlagts mitt
under inflektionspunkterna i respektive
vertikalkom-posantskurvor samt under maxima i respektive
hori-sontalkomposantskurvor, med djupet till strömcentra
taget lika med avståndet mellan maximum och
inflek-tionspunkt på vertikalkomposantekurvan samt lika
med avståndet mellan horisontalkomposantsmaximet
och den punkt före detsamma på
horisontalkompo-santskurvan, vars ordinata är lika med halva
maximivärdet. Det är lätt att genom enkla deriveringar av
fältuttrycken visa, att dessa regler gälla för linjära
strömmar; de angivna strömcentra få sålunda tänkas
motsvara linjära strömmar, vilka representera en
sorts "tyngdpunkter" för sekundärströmmarna med
resp. 90° och 180° fasförskjutning efter
primärströmmen.
Att sålunda det "imaginära strömcentrum" enligt
dessa försök ligger i själva kanten av ledarna
bekräftar erfarenheten från fältarbetet att Turam-mätningen
medger mera precisa bestämningar av ledande
malmers bredd än vad som varit möjligt med äldre
metoder.
Litteratur:
K. Sundberg—H. Hedström : Communication sur les
Recherches Electriques de Minerais et d’Huiles (II :e Congrès
Intern, de Forage, Comptes Rendus, Paris 1929).
H. Hedström : Electrical Prospecting for Auriferous Quartz
Veins and Reefs (Min. Mag:., Volume 46, London 1932).
K. Sundberg—H. Hedström : Structural Investigations by
Electromagnetic Methods (World Petroleum Congress, London
1933).
H. Hedström: Phase Measurements in Electrical
Prospecting (A. I. M. E., Techn. Publ. 187 — L 50, New York 1937).
NOTISER
Utvinnandet av magnesia och kalciumkarbonat ur
dolomit. Utvinnandet av magnesia ur dolomit och
kalksten med hög magnesiumhalt är en sak, som
ägnats mycket stor uppmärksamhet under de
senaste ären, och det har varit av särskilt intresse för
England, emedan andra magnesiumhaltiga råmaterial
ej äro tillgängliga där. Två nya metoder för
utförandet av denna utvinning ha nyligen publicerats, och en
av dem har patenterats av "the American Zinc, Lead
and Smelting Co." (Brit. Pat. 471, 234 av 1937).
I den senare kalcineras dolomit för kolsyrans
ut-drivning. Sedan lakas den med
magnesiumkloridlös-ning. En omvandlingsreaktion äger rum på så sätt
att kalken löses i form av kalciumklorid och en lika
stor mängd magnesiumhydroxid utfälles. Den mängd
magnesiumklorid, som tillsättes, måste vara noga
bestämd för att lämna den ursprungliga magnesian
tilllika med något kalk och alla orenheterna kvar i
återstoden, vilken frånfiltreras. Den kalciumkloridlös-
ning, som erhålles, behandlas med ett ringa överskott
av ammoniumkarbonat, varvid kalciumkarbonat
utfälles. Detta bortfiltreras och lämnar kvar en
lösning av ammoniumklorid, vilken sedan tillföres den
magnesiaåterstod, som erhållits vid
begynnelseextrak-tionen av den kalcinerade dolomiten. Den
förefintliga magnesiumhydroxiden reagerar därvid med
am-moniumkloriden och bildar magnesiumklorid i samma
mängd som den, vilken användes vid den ursprungliga
processen. Därjämte erhålles fri ammoniak.
Suspensionen upphettas till omkring 100 °C. för att utdriva
den bildade ammoniaken, vilken man sedan låter
förena sig med den kolsyra, som erhölls vid den första
kalcinationen av dolomiten, och därvid bildas en
lösning av ammoniumkarbonat, som användes för att
utfälla kalciumkarbonatet vid behandling av nästa
mängd av nytt material. Efter filtrering av de
slutliga återstoderna erhålles magnesiumklorid, som i sin
tur användes för läkning av kalcinerad dolomit i nästa
omgång.
De slutliga produkterna i processen äro
kalciumkarbonat och en återstod av magnesia, som innehåller
alla de olösliga föroreningar i den ursprungliga
dolomiten. Under den första operationsperioden förnyas
magnesiumklorid och ammoniumkarbonat och
användas vid nästa sats behandling.
En enklare process, vilken endast
utexperimenterats i laboratorieskala, har nyligen publicerats av C.
R. Platzmann (Cement and Lime Manuf., 1937, 10,
325). Dolomit glödgades under 2 t. vid en
temperatur av 2 120°F., och återstoden utfälldes i kokande
vatten, i vilket den fick ligga under 12—18 t.,
varefter fällningen utspäddes med
kaliumbikarbonatlös-ning. En ström av koldioxid infördes sedan i
fällningen, vilken därvid kraftigt omrördes under 6 t.,
och den slutliga återstoden bortfiltrerades. Efter
denna behandling utfälldes 87—90 % magnesia i
form av kaliummagnesiumbikarbonat, och det mesta
av kalken befanns i form av karbonat i återstoden,
vilken även innehöll föroreningar.
Genom att upphetta lösningen till 212 °F. under 15
min. upplöstes det dubbla saltet, och
magnesiumkarbonat utfälldes. Detta bortfiltrerades, tvättades,
torkades och glödgades för att giva en slutlig produkt,
vilken innehöll mer än 90 :% magnesia. Det använda
kaliumbikarbonatet lämnades kvar i lösningen och
kunde användas mer, under det att den orena
kalium-karbonatåterstoden, vilken innehöll några %
magnesium, kunde användas såsom gödningsämne.
E. R—s.
Användning av guld till spegelytor. Tidigare har
man i allmänhet erhållit spegelytor genom utfällning av
silver på glas. På guldutställningen hösten 1937 i
’Sydafrikanska avdelningen av Imperial Institutes i London
utställningsgallerier visades genom tillmötesgående av
professor C. S. Gibson en serie artiklar skildrande de
senaste användningsområdena för guld, utfällningen av
guldfilmer på glas och liknande ytor ur lösningar av
organiska guldföreningar. I reflekterat ljus ha alla
utfällda guldfilmer den spegellika glansen av bränt guld och
ändock äro de så tunna att de nästan äro transparanta.
Särskilt intresse väckte ett 150 mm urglas med utfälld
guldfilm, vilket uppmonterats som en konvex spegel.
Filmen är 0,004 mm tjock och värdet av det utfällda guldet
är ca 1 öre i svenska pengar. Sedan man väl erhållit
den organiska guldföreningen är själva
utfällningspro-ceduren mycket enklare än för silver och guldfilmen är
dessutom kemiskt beständigare. Framställning av
guldfilmer ur "lösningar av särskilda organiska
guldföreningar torde inom kort erhålla mycket stor betydelse,
isynnerhet för vetenskapliga ändamål.
E. R—s.
42
12 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
