Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
Redaktör j ERNST J. A. ROTHELIUS
UTOIVtN AV SVENS KA TEKNOLOGFSRE.NINGE1N
INNEHÅLL: Austenitsönderfallet och martensitomvandlingarna ur termodynamisk synpunkt, av G. Phragmén.
— Magnesitförekomster, av ingenjör Jul Frank. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Austenitsönderfallet och martensitomvandlingarna
ur termodynamisk synpunkt.
Av G. PHRAGMÉN.
Med anledning av civilingenjör C. H. Johanssons
diskussionsinlägg (Tekn. tidskr. 1938, Bergsvet.,
s. 27) ber jag att få framlägga min ståndpunkt något
utförligare än det skett i det korta referatet av den
muntliga diskussionen (Tekn. tidskr. 1938, Bergsvet.,
s. 7). Detta synes mig lämpligt bl. a. med hänsyn till
att Johansson meddelat, att han har förhoppning om
att kunna förete en experimentell prövning av sina
teorier.
Den viktigaste av mina invändningar gäller
inkonsekvensen i diagrammen för G (det är ju
faktiskt denna funktion man får, när man utgår från
cp). Man måste tillskriva Fe3C en G-kurva av samma
typ som de av Johansson för a- och y-Fe skisserade.
Naturligtvis blir denna kurva starkt hopträngd på
grund av att Fe3C har mycket smalt
homogenitetsområde i tillståndsdiagrammet; fig. 1 är endast
avsedd att ge en schematisk bild av G-kurvornas form.
Det är tydligt, att man mellan y-Fe och Fe3C har en
"G-tröskel" av principiellt samma slag som mellan
a-Fe och y-Fe, endast med den skillnaden, att den
förra är så mycket större, att den når långt utanför
figuren.
Detta är en svårighet av väsentlig betydelse för
hela betraktelsesättet, vilken ej berörts i föredraget
eller i uppsatsen i Archiv für das Eisenhüttenwesen
(11, 241, 1937). Jag önskar betona denna
invändning, eftersom Johansson icke synes erkänna dess
riktighet och i sitt senaste inlägg endast helt kort
framhåller att sannolikheten för bildning av en
kri-stallisationskärna beror på den storlek, som är
erforderlig för att kärnan skall vara stabil. Detta
överensstämmer mycket nära med en av mig vid
den muntliga diskussionen framförd uppfattning.
Skillnaden är endast att jag ansåg det osannolikt
att järnkarbiden, som har en jämförelsevis invecklad
kristallstruktur (med rombisk symmetri), skulle bilda
kristallisationskärnor lättare än a-järnet, som har en
utomordentligt enkel kristallstruktur med endast en
atom i primitivcellen. Man har ju ej någon
anledning att anta någon stark kemisk affinitet mellan
järn och kol, som skulle kunna stabilisera en
karbid-kärna; karbiden sönderfaller om den hålles tillräckligt
lång tid i ifrågavarande temperaturområde.
Det förefaller mig naturligt att sannolikheten för
kärnbildning för ferrit eller cementit i austeniten
sammanhänger med avståndet från G-kurvan för
austeniten till motsvarande tvåfasjämviktstangent på
liknande sätt som övermättningen i en ånga enligt
Becker och Döring (Ann. d. Phys. 5:24, 719, 1935)
inverkar på sannolikheten för bildning av
kondensationskärnor. Jag tror ej att det för närvarande är
möjligt att genomföra någon sådan beräkning, då man
vet för litet om ytspänningen mellan de i detta fall
förekommande fasta faserna och om diffusionens
inverkan. Man kan dock sannolikt få en bättre
kvalitativ uppfattning om orsaken till hysteresen vid
austenitsönderfallet på dessa grunder än genom
antagandet att en tröskel i G-diagrammet måste
överskridas.
Man kan kanske i stället anta att G-funktionen ej
har något definierat värde för en av ett fåtal atomer
bestående kristallisationskärna, som bildas slumpvis
och som tillväxer eller upplöses enligt någon
sannolikhetslag. Det bör dock beaktas att föroreningar i
många fall visat sig kunna utgöra
kristallisationskärnor vid smältors stelnande och att sannolikheten
för spontan kärnbildning kan vara ytterligt liten
trots avsevärd underkylning, om dessa föroreningar
avlägsnas eller neutraliseras (se t. e. Richards, Journ.
Am. Chem. Soc. 54, 479, 1932). Antagligen kunna
föroreningar ha liknande inverkan vid utskiljning
ur en fast fas.
Under alla förhållanden synes den betydelse man
kan tillskriva trösklarna i G-diagrammen vara
tämligen begränsad, om en hög tröskel i överensstäm-
Fig\ 1. Schematiska G-kurvor för a-Fe, och Ft-^C.
10 sept. 1938. häfte 9
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
