Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
ligen inriktat på att få en reduktion av antalet
använda typer gruvmaterial vid våra mellansvenska
gruvor men berörde däremot icke sådant material,
som användes vid de stora norrländska exportfälten.
Arbetet var färdigt 1929. Det omfattar något över
60 standardblad och berör sådana saker som
malmkärror, gruvvagnar, hjul, växlar, olika slag av
redskap såsom släggor, hammare, spadar, korpar, spett,
borrnackar, slangkopplingar, slangklämmor och
slangfästen för luftledningar.
Om man gör en jämförelse mellan det dåvarande
antalet typer samt kommitténs förslag, finner man,
att det t. e. fanns 16 spårvidder, kommittén föreslog
2; av vändskivor fanns 10 olika typer,
kommittéförslaget var 3; av gruvvagnshjul fanns 15 typer,
kommittéförslaget upptog 4; av gruvvagnar fanns 40 olika
typer, de kommittérade hade föreslagit 6.
Förslaget inlämnades till kommissionen, som för
sin del icke ville fastställa det såsom svensk standard
utan ansåg, att det först måste provas i praktiken och
sedan eventuellt fastställas. Det skickades således
ut till praktiskt taget alla våra gruvföretag samt de
industriföretag, som tillverka gruvmaterial.
1935 gjorde kommissionen en enquéte till alla, som
fått förslaget samt frågade, om förslaget borde kunna
helt eller delvis fastställas såsom svensk standard,
varvid kommissionen även bad om kritik. Svar
ingick från ett stort antal gruvor, men det var svårt att
få någon direkt uppfattning om hur det hela verkat.
Vissa gruvor svarade, att förslagen utan vidare
kunde fastställas såsom svenska standard, andra att de
ej ansågo detta, medan några icke alls kände till
förslagen.
Grängesberg gjorde emellertid en mycket
ingående undersökning, varav framgick, att de ansågo det
hela vara i stort sett mycket bra och att de tillämpade
förslagen. Företaget hade en del anmärkningar, men
dessa voro av mindre betydelse. Även bergmästarna
ansågo det hela vara tillfredsställande. Även om
man inte nu kan låsa fast förslagen såsom svensk
standard, ha de med visshet bidragit till att minska
antalet utföringsformer av gruvmaterial.
Kommer man sedan in på järn och stål, så
uppgjordes av en särskilt tillsatt kommitté för gjutjärn ett
förslag till provnings- och klassificeringsbestämmelser
för grått gjutjärn, som var färdigt 1935. Det
huvudsakliga arbetet inom denna kommitté utfördes av
ingenjör Sixten Nilsson, som då var
Maskinindustriföreningens gjuteriexpert.
Normförslaget innehåller först och främst en allmän
avdelning med definitioner av vad som menas med
gjutjärn och gjutjärnsgods och övergår sedan till
allmänna materialbestämmelser och materialprovning.
Provningen av gjutjärn skulle enligt förslaget
omfatta dels böjprov och dels dragprov, varvid
provstavarna skulle vara standardiserade enligt givna mått.
Därefter bestämmes hur dessa provningar skola
utföras. I enlighet med de erhållna resultaten ha förslag
till indelning av grått tackjärnsgjutgods i fem olika
kvaliteter uppgjorts, varvid de olika kvaliteterna
skulle ha en viss minimal brottgräns och en viss
minimal nedböjning. Kommittén kunde naturligtvis
inte låsa fast dessa förslag alltför hårt utan anhöll hos
intresserade gjuterier att inkomma med förslag, som
kunde användas för komplettering av
hållfasthets-värdena.
Teknologföreningens avdelning för mekanik
diskuterade dessa normer vid ett sammanträde för cirka ett
år sedan, nämligen den 12 februari 1937, varvid
ingenjör Bengt Kjerrman, SKF, höll inledningsanförandet
och särskilt kritiserade kommitténs förslag om att
olika provstavar skulle användas vid provning av
olika grovlek av det färdiga godset. En livlig
diskussion vidtog och för de intresserade vill jag tala om, att
det hela är mycket ingående refererat i Teknisk
tidskrift av den 17 april 1937. Med anledning av den
framförda kritiken har Sveriges
maskinindustriförening tagit initiativ till en undersökning av
normförslaget. Vissa provningar skola utföras, men. dessa
äro ännu icke klara, varför jag inte nu kan meddela
några resultat.
Av färdigt tackjärnsgjutgods har SMS
standardiserat muffrör av gjutjärn för gas- och vattenledningar
ävensom uppgjort tekniska leveransbestämmelser för
dylika rör. Dessutom har även aducerade rördelar
standardiserats.
År 1929 tillsattes av kommissionen i samarbete
med Jernkontoret en kommitté för standardisering av
hållfasthetsbestämmelser för järn och stål, i vilken
professor Arvid Johansson var ordförande. Efter
hans död inträdde byråingenjör F. Stille såsom
ordförande. Sekreterare har hela tiden varit ingenjör I.
Sahlin, Jernkontoret. 1933 i maj var kommittén
färdig med ett preliminärt förslag, som skickades ut till
en vidare krets av tillverkare och avnämare av
stålprodukter. Förslaget rönte i stort sett ett gynnsamt
mottagande och kritiken rörde sig mest bara om
detaljfrågor.
Teknologföreningen tillsatte dock en kommitté,
som i sitt yttrande av den 7 april 1934 framlade ett
i sin helhet omarbetat förslag till normer, betecknade
SJN. Ändringsförslaget var emellertid praktiskt
taget uppbyggt efter samma linjer som kommitténs
förslag men skilde sig från detta genom en del
kompletteringar och språkliga justeringar, som sedan
inarbetats i det till kommissionen 1935 för fastställelse
såsom svensk standard inlämnade förslaget.
Kommissionen bordlade ärendet på grund av att
Jernkontorets representant icke ansåg sig
personligen kunna godtaga förslaget, varför det ånyo
överarbetades och diskuterades vid sammanträde, där
professor Roos af Hjelmsäter var ordförande. Därvid
enade man sig om den slutliga utformningen och
förslaget fastställdes i april 1937 av Sveriges
standardiseringskommission såsom svensk standard.
Som framgår av det sagda har det varit besvärligt
att få enighet om dessa svenska stålnormer och det
har tagit lång tid att få fram dem. Detta har delvis
berott på att frågan behandlats internationellt och
önskemålet har varit att de svenska stålnormerna i
så stor utsträckning som möjligt skulle följa det
internationella förslaget, som ännu icke är
slutbehandlat. Det internationella arbetet hade 1937 kommit så
långt, att man kunde skönja huvudprinciperna,
medan vissa detaljfrågor fortfarande äro svävande. Vid
utarbetandet av våra svenska normer har i så stor
utsträckning som möjligt tagits hänsyn till det
utländska arbetet och den allmänna innebörden
stämmer väl överens med det internationella
normförslaget.
De svenska normerna börja med allmänna
begreppsbestämningar och där definieras vad stål är,
64
13 aug. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
