Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
stålgjutgods osv. Här vill jag inom parentes nämna, att
ordet järn såsom beteckning för stål med låg kolhalt
är uteslutet och att det alltså bara heter stål numera.
I avdelningen rörande stålbeteckningar redogöres för
systemet för stålets numrering. Sedan kommer en
del rena nomenklaturfrågor. Redogörelse lämnas för
alla uttryck, som ha med stålprovning och hållfasthet
att göra, vilket är bra, då man får en absolut säker
definition på en del tidigare något svävande uttryck.
Under materialprovning kommer först hur
provningar skall äga rum i största allmänhet, hur
provstycken skall se ut, hur provtagning sker osv., och
sedan går normerna in på hur de olika proven skola
göras, bland annat dragprov, hårdhetsprov enligt
Brinell och Rockwell, slagprov, utmattningsprov,
böckprov.
På följande normblad lämnas redogörelse för olika
behandlingsmetoder såsom glödgning, härdning,
anlöpning, seghärdning, för att i fortsättningen övergå
till specificering av vissa bestämda stålkvaliteter.
Av normerande stålkvaliteter finnas alltså olegerade
maskinstål med olika brottgränser och förlängningar,
byggnadsstål, konstruktionsstål för nit, bult och
kätting, sätthärdningsstål samt plåt.
Stålgjutgods har också behandlats och allmänna
föreskrifter normerats ävensom olika typer stålgjutgods
med sina beteckningar och hållfasthetsfordringar.
Arbetet är dock icke alls avslutat. Det är
meningen att fortsätta *ScL Sitt det kommer att omfatta
andra grupper av stål, både legerade och olegerade,
och jag hoppas verkligen, att arbetet kan bli något
så när färdigt inom en överskådlig tid. Enligt min
mening vore det nämligen synnerligen värdefullt, om
detta gedigna arbete kunde fullföljas med all energi
för att söka få fram en klassificering och en
normering av våra vanligaste stål.
Om man studerar stålkataloger från olika svenska
bruk, finner man, att de alla köra med ett otal typer,
av vilka med sannolikhet blott ett fåtal representera
den övervägande försäljningen, medan de övriga så
att säga mera finnas i reserv. Det är svårt att ens
uppskattningsvis ånge antalet nu existerande
stållegeringar, men att det är stort, vet vi nog alla. Jag
vill nämna, att jag häromdagen fann en uppgift, att
av vanliga metallegering ar finnas i handeln cirka
5 000, varvid icke äro inräknade alla
laboratoriemässigt framställda, utan endast sådana, som säljas i
nämnvärd utsträckning.
Anledningen till att dessa mängder olika stål stå
på tillverkningsprogrammet torde i viss mån bero
på rent historiska skäl. En kund har vant sig vid att
köpa stål av visst märke från en given firma och har
sedan på grund av konservatism kanske inte velat gå
över till andra och nyare typer. Med anledning härav
är det synnerligen svårt för ett järnverk att upphöra
med tillverkningen av somliga stål och rekommendera
andra stål i stället. Möjligheten finnes då alltid, att
kunden ifråga övergår till konkurrerande företag.
Jag är övertygad om att tillverkarna själva inte
anse läget tillfredsställande som det är nu. De vore
nog glada, om antalet typer stål kunde reduceras,
men eftersom kunden alltid har rätt, är det svårt att
säga nej, om någon vill ha en stålsort, som i vanliga
fall icke förekommer i fabrikationen.
Det är alltså stålkonsumenterna, som måste
uppfostras till at-t i så stor utsträckning som möjligt
minska på antalet använda stållegeringar och detta
bör kunna ske genom en fortsatt klassificering.
Vår svenska stålmarknad är emellertid rätt
egenartad. Alla bruken tillverka praktiskt taget allting
och den uppdelning, som är rätt vanlig i utlandet, att
blott vissa fabrikanter göra vissa saker, existerar ej
här. Att man kan nå långt med en klassificering och
standardisering av stålsorterna, visar dock den
amerikanska bilindustrien, där antalet automobilstål
nedbringats i mycket stor omfattning till båtnad för både
tillverkare och avnämare.
Om vi alltså hade svenska stålnormer, där våra
vanligaste olegerade och legerade stål funnes
klassificerade dels beträffande sammansättning, hållfasthet
och andra egenskaper, dels beträffande
användningsområden, skulle detta enligt mitt förmenande
innebära avsevärda fördelar både för bruken själva och
för verkstäderna, som använda stålen.
Detta program för en blivande stålstandardisering
är naturligtvis svårt att fullständigt genomföra. Man
måste taga hänsyn till respektive bruks inkörda
märken, som representera stora värden i goodwill och
ingen vill naturligtvis släppa efter. Dessutom måste
man taga hänsyn till skilda patent på stållegeringar.
En av standardiseringens principer är nämligen att
en patenterad vara under inga omständigheter kan
eller får standardiseras.
Går man sedan över till dimensionsstandardisering
inom stålhanteringen, har man ju redan kommit rätt
så långt i det att de vanligaste profiljärnen äro
standardiserade om ej fastställda såsom svenska standard.
Räls, balkar, u-järn, vinkeljärn, z-järn etc. måste
betraktas som standardiserade. Ingen konstruktör
räknar sig nu för tiden fram till någon särskild
utföringsform av dessa typer. Han ser efter i de stora
brukens kataloger vad som närmast passar för hans
speciella användning och beställer en ren standarform.
Jernkontoret har emellertid tagit initiativ till
standardisering av vanligt rundjärn, fyrkantjärn,
plattjärn osv. och man söker härvidlag även låsa fast
toleransområdet. Det är ju så, att om man har ett visst
valsningsprogram för rundjärn, behöver
slutprodukten i ena fallet såsom för vanligt armeringsjärn inte
ha så snäva toleranser, medan i andra fallet annat
järn av samma dimensioner kanske måste ha en
betydligt mindre skillnad i maximi- och minimidiameter.
Det går alltså knappast att ha samma tolerans för
en given dimension, om slutprodukten skall användas
för olika ändamål. Detta är en av de stora
svårigheterna vid detta arbete, emedan järnverken vid
valsningen plocka ihop så många tillverkningsposter som
möjligt till olika kunder där dimensionerna skola
vara desamma för att undvika valsombyte. Om i en
sådan post ingår stål för olika ändamål, måste
kanske ändock viss justering göras under själva
valsningen, därest toleransgraderna äro olika.
En särskild grupp bland svenska standard intager
stålrören. Praktiskt taget alla allmänt förekommande
sömlösa rör ha standardiserats. Normbladen börja
med tekniska leveransbestämmelser, som bl. a.
omfatta allmänna bestämmelser för hur ytbeskaffenhet
skall vara och hur glödgning och provning skall
utföras. Rören klassificeras i tre typer: enklare rör,
omfattande s. k. handelsrör, kvalitetsrör samt rör
med särskilda föreskrifter.
Den första gruppen består av gas-, vatten- och vär-
13 aug. 1938
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
