Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
mmk, och huru mycket fält som alstras av var och
en kan icke avgöras. Ett praktiskt fall, då järnet i
maskinen i regel är omättat, är stationär
kortslutning. Reaktionen har då praktiskt taget rent
längsläge. Den totala reaktansen kallas då
kortslutnings-reaktansen Xk (se t. e. SEN 11) och är
X* = XA + x (5)
där med x betecknas läckreaktansen. Det skulle vara
en fördel att ha en benämning på totala reaktansen
gällande i ett godtyckligt läge, motsvarande
amerikanarnas "synchronous reactance". Författaren föreslår
benämningen synkron reaktans och som lämpliga
beteckningar på den synkrona reaktansen i längsläge
resp. tvärläge föreslås Xp resp. Xq. (Dessa
beteckningar ävensom benämningen synkron reaktans ha
redan använts av vissa författare.)
Kortslutnings-reaktansen skulle då vara liktydig med den synkrona
reaktansen i längsläge vid omättat järn.
Läckreaktansen företer en om än obetydlig
variation med rotorläget. Detta beror på att dels
luftgaps-läckningen dels det från mmk-övertonerna härrörande
läckfältet kan utbilda sig på något olika sätt i olika
rotorlägen. I regel är luftgapsfältet en liten del av
totala spårfältet. Den skillnad som beror på
mmk-övertonernas läckfält uppgår till högst 1 % av XA för
normala fall (bibi. 2). Man kan därför anse
läckreaktansen praktiskt taget oberoende av rotorläget.
Yi ha hittills betraktat stationära förhållanden och
det är just för dessa, som den synkrona reaktansen
gäller. Helt olika gestaltar sig fältfördelningen vid
hastiga strömändringar. Låt oss tänka oss att
mmk-vågen står i längsläge, att magnetlindningen är
kortsluten och att det icke finnes några andra
strömkretsar i rotorn. En viss fältfördelning motsvarande ett
visst stationärt tillstånd råder. Inträffar en plötslig
ökning i strömmen, kan tillskottsfältet icke
momentant genomtränga magnetlindningen, vilken strävar
att hålla sitt inneslutna fält konstant, utan det
tvingas att böja av utanför magnetlindningen i delar
med mindre magnetisk ledningsförmåga, dvs. ett
mindre fält än normalt utbildar sig och den däremot
svarande reaktansen, den s. k. övergångsreaktansen,
blir betydligt mindre än den synkrona reaktansen.
Den blir i själva verket bestämd av statorlindningens
och magnetlindningens läckreaktanser på ett visst
sätt.
I tvärläge bli förhållandena, under de givna
förutsättningarna, helt olika. Rotorlindningen har här
ingen inverkan och fältet kan utbildas på samma sätt
som vid stationära förhållanden.
Övergångstvär-reaktansen är således lika med den synkrona
tvär-reaktansen.
Övergångsreaktansen enbart är icke tillräcklig för
att bestämma förhållandena vid hastiga
strömändringar såsom vid momentan kortslutning. Den allra
första delen av förloppet visar sig bero av en
mycket liten reaktans och har mycket stark dämpning.
Detta tillskrives inverkan av andra strömkretsar i
rotorn än magnetlindningen, såsom dämplindning
eller massivt järn. Dessa lindningar, som ha mindre
läckreaktans än magnetlindningen och ligga närmare
statorytan, kunna mera effektivt hindra statorfältet
att intränga i rotorn under övergångsförlopp. Det
fält som bildas, blir mindre än i föregående fall och
den däremot svarande reaktansen, som kallas begyn-
nelsereaktans, blir mindre än övergångsreaktansen.
Begynnelselängsreaktansen xbp bestämmer storleken
av den till t — 0 extrapolerade
kortslutningsströmmen.
I tvärläge är begynnelsereaktansens värde mycket
varierande, beroende på rotorns konstruktion. Finnes
komplett dämplindning med förbindningar mellan
polerna, hindras statorfältets inträngande i rotorn
ungefär lika effektivt som i längsläge och
reaktansen har alltså approximativt samma värde i båda
lägena. Utan dämplindning och med laminerade
polplattor finnes inga strömkretsar, som kunna hindra
tvärfältets utbredning och förhållandena bli då
desamma som vid stationärt tillstånd och följaktligen
Xbq — Xq
som är ett högt värde. Förhållandet mellan xbq och
xbp blir då omkring 3. Med massiva polplattor blir
variationen i begynnelsereaktansen mindre, men
fortfarande ganska stor, — 1,5.
%bp
Med minusföljdsström i statorn kan något
stationärt rotorfält icke utbilda sig, emedan grundtonen i
mmk-vågen roterar motsatt rotorn. Reaktansen blir
därför helt och hållet av läckningskaraktär. Någon
uppdelning i komponenter för olika lägen kan ej
förekomma. Då dessutom längs- och tvärläge växla
så hastigt blir den verksamma rea|ktansen något slags
medelvärde av begynnelsereaktanserna xbp och xbJ.
Med nollföljdsström i statorn erhålles en
mmk-för-delning, som saknar grundton och endast innehåller
de övertoner vilkas ordningstal är delbart med 3. Till
följd av den i rummet variabla magnetiska
ledningsförmågan i luftgapet hos en maskin med utpräglade
poler erhålles dock en viss grundtonsspänning
inducerad i statorn. Den motsvarande reaktansen är starkt
beroende på lindningssteget och går till noll vid 2/3
steg. Den utgör vid fullt steg endast omkring 6 %
av reaktionens längsreaktans. Spårläckningen i
statorn blir också väsentligt annorlunda för
nollföljdsström, också den starkt beroende på lindningssteget
på grund av att vid förkortat steg i de spår, som
innehålla två faser, strömmarna i de olika härvsidorna
ha motsatt riktning. Reaktansen x00 för
nollföljdsström blir därför starkt beroende på lindningssteget.
Vid fullt steg blir den något större än statorns
läckreaktans.
Efter denna allmänna redogörelse för reaktanserna
skall var och en av dem bli föremål för en
detalj-granskning.
A 1. Den synkrona reaktansen.
Driver man en synkronmaskin med synkront
varvtal, med öppen magnetlindning och med
plusföljds-ström i sta to rlindn ingen, blir den spänning som
uppstår i statorlindningen — strömmen gånger den
synkrona reaktansen (motståndet kan i detta
sammanhang försummas). Man kunde på så sätt mäta den
synkrona reaktansen. Vanligast bestämmer man
endast den synkrona reaktansen i längsläge. Dess
relativ-värde erhålles som förhållandet mellan
magne-tiseringsströmmen a (se fig. 1) i 3-fasig kortslutning
vid normalström och magnetiseringsströmmen b vid
normalspänning i tomgång mätt på luftgapslinjen
(emedan reaktansen hänföres till det omättade till-
5 mars 1938
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
