Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
dast kan beröra ett mindre
antal av de problem, som
kunna lösas med hjälp av
varaktighetskurvor. Tiden
medger icke heller en
behandling av frågan, huru
varaktighetskurvor skola
sammanlagras eller hur
man skall beräkna
differensen mellan två
varaktighetskurvor. Jag vill
endast erinra om, att sådana
problem i en del fall kunna
lösas, och att metoder
härför äro publicerade i
Teknisk tidskrift av
professor Kuusinen, Åbo, av ingenjör O. Åkerman, Asea,
Västerås, samt av mig. Jag erinrar även om att
ingenjör N. Helleberg år 1934 i Teknisk tidskrift
publicerat vissa teoretiska undersökningar ang.
möjligheterna att beräkna maximala kvarttimmesvärdet.
Problem av detta slag fordra emellertid ofta
specialbehandling. Man måste bland annat klarlägga,
huruvida det finnes yttre inflytelser, som verka i bestämd
riktning på de belastningsobjekt, vilkas
varaktighetskurvor skola adderas eller subtraheras. Variationer
på grund av vissa yttre inflytelser, exempelvis
dagsljus, temperatur, arbetstider o. d. bliva ofta
sammanfallande och motsvara sålunda direkt addition av
effektvärdena på resp. varaktighetskurvor.
Inflytelser av annan art åstadkomma däremot ofta spridning
och utjämning av belastningsvärdena.
Eftersom det endast sällan är möjligt att
tillförlitligt bestämma storleken av de. belastningar, som äro
samtidiga och de belastningar, som variera oberoende
av varandra, är det tydligt, att en fullt exakt
matematisk behandling av sådana problem sällan kan
genomföras. Kännedomen om de allmänna lagarna för
sammanlagringen och om de typiska formerna på
varaktighetskurvan ger emellertid ofta möjlighet
att ganska tillförlitligt uppskatta den resulterande
kurvan.
0 201 WO 600 lOOh
Fig’. 15. Varaktighetskurvor
från Vattenfallsstyrelsen.
Synkronmaskiners egenskaper ur stabilitetssynpunkt.
Av T. STRÖMBERG.
(Forts. fr. sid. 41.)
1$. Den dynamiska stabiliteten påverkande
egenskaper.
B 1. Allmänt om maskinernas förhållanden vid
pendling.
En undersökning av den dynamiska stabiliteten går
ut på att finna den enskilda maskinens svängningar
vid störningstillfällen. Äro dessa svängningar
sådana, att ett nytt jämviktsläge uppnås, är driften
stabil. Orsaken till svängningarna (pendlingen) är en
differens mellan drivmotorns och generatorns
moment, vilken differens kan uppkomma genom
belastningsstötar eller genom plötsliga förändringar i nätet,
såsom vid kortslutningar. I differentialekvationen
för rotorns rörelse ingår denna momentdifferens och
tröghetsmomentet för det roterande systemet. En
exakt lösning är möjlig endast under förenklande
antaganden. Det allmänna fallet låter sig behandlas
genom räkning punkt för punkt med mycket små
tidsintervall, under vilka differensen i moment kan anses
konstant eller variera på ett bestämt sätt. Man får
på detta sätt mycket användbara resultat beträffande
maskinernas förhållanden, och det är möjligt att
genomföra sådana räkningar även för mycket
invecklade system. En nödvändig förutsättning för en
noggrann beräkning är en ingående kännedom om
momentets variation vid pendlingar, och denna fråga
skall i det följande kort beröras.
Drivmotorns moment skall anses konstant. Vi
skola bortse från de drivmotorer (kolvmaskiner),
vilkas moment varierar periodiskt.
Vinkelhastigheten kan anses konstant, emedan pendlingarna
åstadkomma endast små variationer i densamma, och man
kan därför räkna med effekt i stället för med moment.
För stationärt tillstånd är som bekant effekten 1’
som funktion av inre vinkeln ©
EE E2 / 1 1 \
x;-.5ine+ 2 (__^)sin3e (.9)
E — uttagsspänning,
Em = mot magnetiseringen svarande inre spänning,
Q — vinkeln mellan E och Em
Den första termen beror av magnetiseringen och
den andra av de utpräglade polerna. Vid små vinklar
äro båda termerna positiva. Den resulterande kurvan
d P
har maximum vid en vinkel < 90°. Derivatan —-
d©
ger den synkroniserande effekten, dvs. ökningen i
effekt per vinkclenhet mellan två oändligt närbelägna
stationära lägen.
Om förutsättningen av konstanta spänningar E och
Em skall vara uppfylld, då maskinen pendlar, skulle
detta svara mot att maskinen arbetade på ett stort nät
med konstant spänning E och hade konstant
magneti-seringsström. Det visade sig emellertid (bibi. 8), att
magnetiseringsströmmen genom inducerande verkan
från statorn pendlar avsevärt, och att denna
strömpendling dämpar fluxändringen till ett mycket litet
belopp på alla stora maskiner. En bättre
förutsättning är därför konstant flux (totalflux inklusive
rotor-läckflux) och icke konstant magnetiseringsström.
Detta förändrar uttrycket på effekten väsentligt. Den
blir vid samma vinkel 0 betydligt större än vid
stationärt tillstånd, vilket på ett utmärkt sätt visas
experimentellt av Wanger (bibi. 9). Den andra termen
blir starkt beroende av rotorläckningens storlek, dvs.
av magnetiseringen. Den är negativ vid små vinklar
vid normal magnetisering, och effektkurvan har då
sitt maximum vid en vinkel > 90°. Vid övermagneti-
54
2 april 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
