- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Elektroteknik /
64

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

bara effekten vid samköming mellan kraftverk. De
viktigaste konstanterna äro reaktanserna, vilka vid
roterande maskiner äro beroende på arten av den ström som
genomflyter lindningen. Vid 3-fassystem skiljer man
fördenskull på ström med normal fasföljd, ström med
omvänd fasföljd och ström med samma tidfas i de olika
lindningsfaserna, vilka föredragshållaren benämnde
plusföljdskomponent, minusföljdskomponent och
noll-följdskomponent. Samma uppdelning tillämpades även
på spänningar, impedanser och admittanser.
Föredragshållaren gav därefter en översikt över huru
synkronmaskinerna utföras när den statiska stabilitetsgränsen
eller ock maskinens förmåga att belastas kapacitivt skall
ökas. Förhållandet mellan stationär kortslutningsström
och normalström vid tomgångsmagnetisering var år
1910 ca 1,8 och har sedan dess sjunkit till normalvärdet
1,0 för maskiner med utpräglade poler och till 0,7 för
turbo-generatorer. De nyinstallerade
Krångedegenera-torerna, som äro så utförda att en enda generator kan
taga hela kapacitetsbelastningen av 220 kV linjen
Krångede—Horndal, äro utförda med en relativ
kortslutningsström av 1,8. Vid Boulder Dam-generatorn, där
kravet på stabilitet ansågs avgörande, var
relativförhållandet 2,7. Ingenjör Strömberg redogjorde därefter
fölen del mätningar Asea utfört av minusföljdsreaktansen
på maskiner med olika rotorkonstruktion.

Talaren övergick därefter till den dynamiska
stabiliteten samt villkoren härför. Användningen av
dämp-lindningar för att förbättra den dynamiska stabiliteten
har varit föremål för mycken diskussion. Dämpning av
en uppstående pendling är av stor vikt för den
dynamiska stabiliteten. Synkronmaskinernas dämpförmåga
beror på rotorns utförande och varierar inom vida
gränser. Approximativt är förhållandet mellan dåmpverkan
hos god dämplindning, massiva poler och laminerade
poler 2 : 1,0 : 0,05.

Beträffande dämplindningarna anses numera den med
lågt motstånd vara fördelaktigast. Här i landet hava pà
senare år större generatorer utförts med massiva
polplattor. Någon risk för negativ dämpning finnes icke
vid massiva polplattor och den stabiliserande verkan är
god liksom dämpverkan.

Talaren avslutade därefter föredraget med några ord
om snabbmagnetiseringens inflytande på stabiliteten.
Vid stor kapacitiv belastning på generatorerna har man i
en del fall och med gott resultat kunnat arbeta med
negativ magnetisering. Vid användande av Aseas
snabbregulator kan samma kapacitiva last bäras av en
mindre generator.

Ordföranden frambar därefter föreningens tack till
föredragshållaren för det intressanta föredraget, i
vilket tack auditoriet instämde.

I den följande diskussionen deltogo förutom
föredragshållaren hrr Herlitz, Dahlgren, K. B. Eriksson, R.
Lundholm och E. Eskilsson.

Det av ett 50-tal medlemmar besökta sammanträdet
avslutades därefter kl. 21,55.

En i föreningens lokal intagen supé med efterföljande
samkväm avslutade kvällens program. Ln.

Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie
sammanträde den 4 februari 1938, varvid förhandlingarna
leddes av föreningens vice ordförande tekn. dr
Ivar Herlitz.

Bland de närvarande, vilkas antal var cirka 80, voro
även medlemmar av avdelningen för Kemi och
bergsvetenskap, vilka särskilt inbjudits.

Vid förhandlingarna utsågos dir. L. P. Sundberg
och fil. dr Mauritz Vos att jämte ordföranden justera
dagens protokoll.

I föreningen inträdde genom anmälan
civilingenjörerna Stig I:son Hultman, Harry Forssell, Sven Has-

mats samt fil. mag. Edvard Fåhræus och ingenjörerna
Tage Strömberg och Arne Georén.

Föredragshållare för aftonen var Oberingenieur
W. Zümbusch, vilken behandlade ämnet: "Die
Entwick-lung der Dauermagnetwerkstoffe lind ihr Einfluss auf
die konstruktive Gestaltung und magnetische Giite der
Dauermagnetesy sterne."

I en mängd visareinstrument, elektricitetsmätare,
reläer, högtalare, små generatorer etc. användas -—■
framhöll talaren — permanenta magneter i allt större
utsträckning. Man fordrar av en permanentmagnet
icke endast att denna producerar ett visst fält, utan
också att detta fält åstadkommes med minsta möjliga
material och att det energiinnehåll, som står till
förfogande, förblir konstant med tiden och i möjligaste
män oberoende av störande inflytande frän t. e.
främmande växelfält.

Ingenjör Zumbusch visade nu med talrika
skioptikonbilder huru de olika magnetiska konstanterna
förbättrats genom införande av nya legeringar och
hur dessa kommit att sätta sin prägel på nya
konstruktioner. Föredraget kommer att publiceras i
Teknisk tidskrift, där intresserade kunna inhämta
vidare detaljer.

Anmärkningsvärt är att vid utformningen av
material med bättre magnetiska egenskaper har det visat
sig, att om man uppnår en magnetiseringskurva med
stort B x H värde, så får man relativt små B-värden
(2 000—i 300). För att man skall få tillräckliga
magnetflöden kommer man till stora
genomskärningsareor, som icke alltid låta inpassa sig i äldre
konstruktioner. Strävandena gå därför nu ut på att
åstadkomma legeringar, som ha ungefär samma
magnetiska egenskaper som tidigare använda magnetstål,
men som skilja sig från dessa genom en avsevärt
förbättrad stabilitet.

En helt ny metod att framställa magneter är
pressförfarandet. Det magnetiska materialet uppblandas
med några bindemedel och formas därefter under högt
tryck till godtycklig form, varvid ev. samtidigt
polskor och andra metalldelar kunna inpressas. Detta
har möjliggjort konstruktionen av de minimala
vrid-spoleinstrument, som användas i belysningsmätare.

Efter föredraget, som mottogs med stort bifall,
besvarade föredragshållaren frågor från herrar Dreyfus
och Bromé beträffande arbetspunktens läge på en
magnetiseringskurva när den statiska magnetiseringen
utsättes för växelfält. Han påpekade att 2?-värdet
pendlar kring en elliptiskt formad kurva, som dock
närmar sig en rät linje. Vill man uppnå ett stabilt
värde kan man enligt erfarenhet upprepa cykeln ca
100 gånger. Använder man för "åldringen" växelström
skall man låta amplituden avtaga successivt för att
icke bryta strömmen i ett olämpligt ögonblick.
Växelströmsbehandlingen bör pågå cirka 50—60 sekunder.
Den faktor som bestämmer stabiliteten är
permeabiliteten i arbetspunkten. Ju lägre den är, ju stabilare är
materialet. Den ligger för volframstål omkring 120—
200, för 35 % koboltstål 28—32 och för legeringen
"Oerstit 500" mellan 10—2. Stabiliteten blir därför i
motsvarande grad större än för de senare materialen.

Efter sammanträdet följde sedvanlig supé, varefter
vid samkvämet visades en film över
svetsningsarbetena på Pålsundsbron. Sg.

RÄTTELSE

Den i föregående nummer införda styrelseberättelsen
har angivits undertecknad av hrr Löfgren och
Svedberg; skall vara Löfgren och Sterky.

Red.

64

2 april 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:21:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1938e/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free