Teknisk Tidskrift / 1938. Elektroteknik / 100 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle fått det varma
välkomnande, som 20
års fåfäng sökan efter
en telefonförstärkare
hade förberett. Det var
ödets ironi", säger han
vidare, "att denna
revolutionerande
uppfinning skulle komma, ej
från dem, som i åratal
arbetat på problemet
och som hängt sig fast
vid mikrofonreläet som
den enda saliggörande
lösningen, utan från en
teknik, som var yngre
till åren, från en
anordning, avsedd för
radioändamål".

Fig. 8. Det tyska Liebenröret (1910).

Fråga är emellertid,
om ej uppfinningen i
alla fall, trots de Forests
påstående, kom något
för tidigt. Ett bevis
härför kan ju bl. a. den
nyss nämnda
mikrofonförstärkaren sägas vara,
vilken som sagt
utarbetades åtskillig tid efter triodens tillkomst. Det gick
också till en början tämligen långsamt fram på
elektronrörsgebitet, åtminstone om man får döma efter
nutida måttstock. De första trioderna, bland vilka även
må nämnas det i fig. 8 visade tyska Liebenröret —
von Lieben hålles i tysk litteratur understundom som
triodens uppfinnare — voro ganska ofullkomliga
produkter, särskilt vad evakueringsgraden beträffade.
Den kvarvarande gasen gav röret tämligen nyckfulla
egenskaper. Förutom elektronströmmen från den
upphettade katoden får man i ett gasfyllt rör en
jonström i motsatt riktning. Förekomsten av denna
jonström utgör en allvarlig fara för den tämligen sköra
glödtrådens bestånd. Därjämte blir det även möjligt
att få en ström att passera i båda riktningar genom
röret, som sålunda mister sin ventilverkan och i
stället övergår till att bli ett vanligt glimurladdningsrör.
Dylika ej helt evakuerade trioder, vilka äro
tillverkade enligt samma typ och som sålunda förutsättas
lika, uppträda på olika sätt, och även ett och samma
rör har olika karakteristik vid olika tidpunkter. Man
var därför på den tiden nödsakad att hitta på många
tricks för att få ett rör att arbeta så fördelaktigt som
möjligt.

Som jag redan nämnt i samband med Flemings rör
var man fullt på det klara med betydelsen av ett
gott vakuum. Att ett sådant ej kunde åstadkommas
berodde alltså ej på okunnighet utan helt och hållet
på bristen på tillförlitliga pumpanordningar. Först
omkring 1913 lyckades Langmuir konstruera en
vakuumpump, med vars hjälp elektronröret kunde
evakueras i en utsträckning, som verkligen gjorde
skäl för benämningen vakuum — åtminstone om man
ser det i relativ bemärkelse. Även vid de högsta
evakueringsgrader — med tryck ned till 10^—8 mm
kvicksilverpelare — finns nämligen fortfarande ett oerhört
antal gasmolekyler kvar: ca 10⁸ st. per cm³. Ett rör i
en nutida radiomottagare innehåller omkring 100
milliarder gasmolekyler i varje cm³ och får ändå
betraktas som väl evakuerat. Om man strikt följer
anvisningarna för rörets användning, speciellt med
hänsyn till påtryckta spänningar, har man ej heller
något obehag av denna relativt sett högst
obetydliga gasrest.

I och med ett bättre vakuums erhållande i röret
tog utvecklingen förnyad fart. De föregående sex
årens relativa stagnation förbyttes i en intensiv och
världsomfattande verksamhet. Ej blott inom
radiotekniken utan eljest där det gällde att detektera
eller mäta små effekter, blev elektronröret ett
oumbärligt hjälpmedel, både på laboratorierna och i det
allmännas tjänst. Givetvis har det 1914 utbrytande
världskriget en stor andel i denna utveckling; den
bistra nödvändigheten tvang de krigförande att
tillgripa alla tillgängliga medel och även uppfinna nya
sådana för att säkerställa ett tillförlitligt och snabbt
förbindelseväsen. Det i fig. 9 visade elektronröret
(det till vänster) har konstruerats av den franske
generalen Ferrié i början av kriget och förbrukats
i enorma kvantiteter. Tack vare sina goda
egenskaper kom det även till användning långt efter
krigets slut. Som av jämförelsen med det mera
tidsenliga röret till höger i samma figur framgår, är
skillnaden rent konstruktivt sett icke stor. De
nutida trioderna kunna givetvis uppvisa förbättrade
egenskaper med hänsyn till förstärkarverkan o. d.,
men de verka dock på alldeles samma sätt som
rören från krigsåren.

Fig. 9. Triod från världskriget (t. v.) vid sidan av modernare utföringsform.

De förbättringar jag här talar om stå i samband
med att kännedomen om rörens verkningssätt efter
världskriget börjat antaga allt fastare form — med
andra ord: elektronrörsteorien vinner insteg. Liksom
en konstnär kan måla en tavla utan att studera den
kemiska sammansättningen av sina färger, så är
givetvis en ingående kännedom om det fysikaliska
förloppet i själva elektronröret ej av avgörande betydelse
för en uppfinnare, som sysselsätter sig med att
upptäcka de olika användningar, man kan ha av
detsamma. Han kan undersöka — experimentellt lika så väl
som på matematisk väg — hur olika elektriska
kretsar uppträda, som kopplas på olika sätt till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>