Teknisk Tidskrift / 1938. Elektroteknik / 104 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motståndet i kretsarna vore ytterst litet. Resultatet blir, att
mottagningsanordningens dämpning kan reduceras
till vilken som helst önskad nivå och
avstämningsskärpan hos mottagaren därför göras mycket god."

Fig. 16. Dämpningsreduktion i en radiomottagare förmedelst återkoppling (Franklin 1913).

Det är alltså till en början alltjämt förstärkningen,
man tänker på. Svängningsalstringen är ett
sekundärt fenomen, som helst bör undvikas: "röret arbetar
ostadigt". I ett brittiskt patent åt Meissner från jan.
1914, av vilket här visas en ritning (med Lieben-rör,
se fig. 17), säges också, att "genom återkopplingens
införande en ansenlig förstärkning i rörets reläverkan
uppnåtts. Men", säges vidare, "samtidigt möjliggör
denna återföring av energi en verkan hos reläet, som
är fullständigt ny. Om sålunda ett på dylikt sätt
anordnat relä förenas med en elektrisk svängningskrets,
så är det möjligt att upprätthålla ett permanent
svängningstillstånd därstädes. Särskilt för trådlös
telegrafi och telefoni är detta av stor vikt, enär det
härigenom blir möjligt att för första gången
generera odämpade svängningar, som äga en absolut
konstant amplitud."

Fig. 17. Rörgenerator från 1914 (Meissner).

När man läser detta, kan man ej underlåta att
ställa sig den frågan, varför det dröjde ända till 1913
— eller 1912, om man tar hänsyn till de Forests
dokument — innan man kom på denna idé.
Återkopplingen som sådan daterar sig nämligen till ett långt
tidigare årtal. Redan 1890 upptäcktes principen för
telefonsummern. En hörtelefon, som över en
induktionsrulle var kopplad till en mikrofonkrets,
närmades intill mikrofonen så pass, att en tillräcklig
akustisk återkoppling erhölls, och tonfrekvent växelström
kunde genereras. Anordningens funktion grundar sig
på mikrofonens förstärkarverkan, liksom
rörgeneratorn grundar sig på triodens förstärkningsförmåga.
Senare använde prof. Larsen i Köpenhamn samma
princip för alstring av växelström från en
likströmskälla. Med kännedom härom tycker man, att det
skulle ligga tämligen nära till hands att tillgripa en
liknande anordning för elektronröret, som ju var en
mycket bättre förstärkare än mikrofonen. Men det
är som bekant alltid lätt att vara efterklok. Ett
faktum är emellertid, att redan före aug. 1912 en
återkopplingsanordning med elektronrör sett dagens ljus.
I den amerikanska tidskriften The Telephone
Engineer publicerade Lindredge i mars 1912 en
anordning, varav en principskiss visas i fig. 18. Den
avsåg emellertid ej alls någon generatorverkan hos
trioden utan en ren förstärkarverkan, tillämpad på ett
telefonöverdrag. Den i figuren synliga
återkopplingen, som ej alls benämnes så i artikeln, har kommit
till enbart för att möjliggöra överföring av tal —
visserligen i oförstärkt form — i motsatt riktning
(B—A) mot den, i vilken trioden normalt förstärker.
Det förefanns dock enligt Lindredge vissa
svårigheter att få anordningen att arbeta tillfredsställande;
tjut ville gärna uppkomma på ledningen. Att detta
berodde på förbikopplingen var Lindredge tydligen
i viss mån medveten om. Han anger nämligen vissa
förebyggande åtgärder för att få förstärkaren att
arbeta gynnsamt. Tjutet, som antydde
generatorverkan, hade man tydligen ännu ej någon användning
för.

Fig. 18. "Återkopplat" telefonöverdrag från 1912 (Lindredge).

Att här följa utvecklingen av rörgeneratorn steg
för steg skulle föra för långt. Det vare nog sagt, att
strävan efter att alstra allt starkare högfrekventa
strömmar lett till konstruktionen av allt större
trioder. I fig. 19 visas ett par utvecklingsskeden.
Röret till vänster är ett vanligt luftkylt rör. Det har en
största diameter av 12 cm; dess anodförluster per sek.
uppgå till 200 W. Vid stora effekter — av
storleksordningen några kW, vilket får betraktas som
mycket på det här området — uppstå svårigheter att på
ett tillfredsställande sätt ordna kylningen av anoden,
vilken kraftigt upphettas av de bombarderande
elektronerna från katoden. Glasomhöljet för röret får
stora dimensioner, och risk för rörbrott uppstår. Man
har därför för stora röreffekter övergått till
vattenkylning av anoden, som då alltså måste ingå som en
del i rörets omhölje. Röret till höger i fig. 19 är ett
sådant rör. Dess anodförluster uppgå till 7,5 kW,
och dess höjd är ungefär 1/2 m. Med anodförluster
menas den högsta, vid anoden utvecklade
värmeeffekt, som kan tillåtas. Hur stor effekt, som kan
uttagas ur röret, blir beroende på den verkningsgrad,
som man kan få anordningen att arbeta med. Kan
verkningsgraden drivas upp till exempelvis 75 %,
vilket i regel ej möter någon svårighet, får man en
utvunnen växelströmseffekt, som är tre gånger de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>