Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på förstärkningsfaktor och inre motstånd, främst
gallermaskornas täthet. För högfrekvenspentoden
däremot existerar ingen dylik begränsning; värden
på förstärkningsfaktorn upp mot tusentalet och
däröver kan där erhållas. Man får emellertid då inre
motstånd av storleksordningen en million ohm,
vilket icke generar teleteknikern.
Högfrekvenspentoden har även börjat användas för
radiosändare. Den ger en anmärkningsvärt hög
verkningsgrad samt besitter dessutom fördelen att tillåta
en mycket enkel moduleringsprincip.
Högfrekvensens modulering utföres nämligen med hjälp av
fånggallret, vars direkta förbindelse med katoden då
givetvis är bruten. I fig. 23 visas en skiss över
elektrodsystemets utförande i en mottagarpentod. Till
jämförelse är även på bilden inritat
elektrodanordningen i en triod från världskrigets dagar, det
tidigare omnämnda franska röret. Det är 20 års
utveckling, som ligger emellan dessa två
konstruktioner.
Då man alltså nu fått så förnämliga rör som de här
närmast beskrivna, kan man fråga sig, om trioden
månne spelat ut sin roll. Svaret härpå blir ett
avgjort nej. För stora radiostationer — och stora
tendera ju numera alla radiostationer att bli för att
kunna göra sig gällande i trängseln i etern — är
trioden alltjämt det förhärskande röret. Jag
behöver endast hänvisa till den ovan visade bilden av
röret från Hörby-stationen, som nyligen färdigställts.
Även som förstärkare av lågfrekventa effekter, t. e.
på telefonledningar, håller trioden väl sin plats.
Detta beror ej på obenägenhet att här följa med i
utvecklingen. Triodens karakteristik är på ett sätt
fördelaktigare än pentodens, i det att den ger en
mindre klirrfaktor. Dess karakteristiska kurva
uppvisar i allmänhet ett rakare förlopp inom
arbetsområdet än de senare utvecklade specialrörens.
Radiomottagaren har emellertid helt erövrats av
de flergallriga rören, vilket är belt naturligt. Dels
äro dessa rör de enda, som kunna ge
högfrekvensförstärkning i nämnvärd utsträckning, dels ha
fordringarna på fullgod ljudstyrka vid mottagning även
av de mest avlägsna stationer avsevärt drivits i
höjden. Härtill kommer ännu en omständighet. Som
bekant företer fältstyrkan från en avlägsen
radiostation mer eller mindre rytmiska variationer, s. k.
fading, beroende på olika fortplantningsväg för
infallande strålning. Den ljudstyrkevariation, som
härigenom uppkommer vid mottagningen, är givetvis
irriterande och gör lyssnandet onjutbart. Ett
automatiskt arbetande organ, som håller ljudvolymen vid
en konstant nivå, oberoende av variationer i
inkommande spänning, löser problemet. Anordningen är
förbluffande enkel; den består endast däruti, att
vilospänningen på styrgallret i
högfrekvensförstärkarröret vid tilltagande ljudstyrka förskjutes nedåt mot
det område på anodströmskurvan, där brantheten är
mindre och följaktligen förstärkningen sämre. Denna
förskjutning åstadkommes med hjälp av en från
lågfrekvensen i detektorn erhållen likriktad och filtrerad
spänning. För att anordningen skall arbeta
tillfredsställande fordras emellertid, att högfrekvensrörets
karakteristiska kurva vid sin nedre krök uppvisar ett
utdraget förlopp med mycket ringa branthet. Fig. 24
åskådliggör, vad som avses, ävensom hur gallret skall
utföras för att anodströmskurvan skall få detta
förlopp. Brantheten hos röret i fråga uppgår vid
gallerspänningen —3 V till 1 000 µA/V; vid
gallerspänningsvärdet —50 V är den endast 2 µA/V. Man
skulle alltså med detta rör kunna hålla en något så
när konstant utgångsnivå för en variation i den
påtryckta högfrekvensspänningen av ej mindre än
500 gånger. Detta tal innebär emellertid ingalunda
något gränsvärde.
 |
| Fig. 24. Anodströmskurva och galleranordning för ett rör med variabel branthet. |
|
| Fig. 25. Ingångssteg till en superheterodynmottagare med heptod. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
