Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
tematiska teorien för värmegenomslaget visar det
egendomliga förhållandet, att den maximala spänning,
som en isolationskropp, vars yta hålles vid en
konstant temperatur, uthärdar kontinuerligt, är
oberoende av de elektriska påkänningarnas storlek, dvs.
av isolationsskiktens sammanlagda tjocklek, utan
den beror uteslutande av pappersmaterialets
specifika förlustsiffra uttryckt exempelvis i watt/cm3 vid
en bestämd spänningsgradient. Förhållandena ligga
härvid mycket ogynnsamt till, i det att den
nyssnämnda gränsspänningen endast stiger omvänt
proportionellt mot roten ur de specifika förlusterna,
varför en mycket stor nedsättning av dessa kräves,
om gränsspänningen skall höjas. I vilken
utsträckning detta lyckats, torde framgå av det förhållandet,
att medan man för ett par decennier sedan hade
svårigheter med att tillverka rena pappersgenomföringar
för så måttliga spänningar som 50 kV (med delvis
användning av glimmerkompositioner kunde man
dock komma upp även till 80 kV, som var den högsta
då förekommande spänningen), tillverkas dessa
numera av pappersmaterial och med god driftsäkerhet
för upp till 220 kV, vilket resultat endast är möjligt
därigenom, att förlusterna nedpressats i motsvarande
grad, dvs. till ungefär en tjugondel.
Vad högspända roterande maskiner angår, så fanns
redan för 30 år sedan goda isolermaterial för
spår-isolationen i maskinerna, bestående av hårdbrända
mikanitrör. Förbättringarna i isolationshänseende ha
i huvudsak gått ut på dels ett lämpligare anbringande
av isolationen för att möjliggöra att densamma blir
mera kompakt och ej innehåller luftblåsor, där
joni-sation genom det elektriska fältet kan uppstå, dels att
göra isolationen i sin helhet mera värmebeständig.
Frågan om en förbättrad värmebeständighet har i
själva verket dominerat utvecklingen. För ca 15 år
sedan fann man sig ha kommit så långt i vissa
isoler-materials värmebeständighet, att man avskilde en
särskild "klass B", för vilken 20° högre temperatur än
för de enklare "klass A"-materialen ansågs tillåtlig.
Genom denna ökning av temperaturstegringen kunde
man belasta maskinerna i genomsnitt 20 % mera, om
hela ökningen togs i anspråk. I början gick man
emellertid såväl i Amerika som här i Europa för långt
i att utnyttja de nya materialens värmebeständighet.
Man bibehöll till en början den fibrösa
bomullsisolatio-nen på mindre vitala platser, exempelvis mellan de
olika parterna i en ledare, men förbisåg härvid, att
även om denna isolations förkolnande ej spelade
någon större roll i isolationsavseende, den däremot
möjliggjorde vibrationer av ledarna, som så
småningom kunde nöta sönder den vitala isolationen
samt t. o. m. ge anledning till ledarbrott. Detta
gäller särskilt stora högspända maskiner, där
förstöringen av de fibrösa materialen genom
jonisa-tion av det elektriska fältet medverkar tillsammans
med den höga temperaturen. Man är därför för
närvarande ganska försiktig vid fastställande av de
till-låtna temperaturstegringarna i stora högspända
maskiner. Det torde emellertid ej vara något tvivel
om, att man med de erfarenheter som föreliggga har
möjlighet att åstadkomma en isolation med praktiskt
taget obegränsad livslängd och en betydligt högre
temperaturstegring än den nu i allmänhet för stora
maskiner tillåtna och följaktligen motsvarande ökning
av effekten. Med tanke på de stora värden, som stå
på spel, och den långa tid, som åtgår innan den
direkta erfarenheten kan giva några utslag, är det dock
naturligt, om man här går försiktigt fram.
Särskilt på banmotorområdet har det visat sig, att
de nya värmebeständiga materialen, huvudsakligen
bestående av glimmerpreparat och asbest, möjliggjort
en mycket stor ökning av tillåtna
temperaturstegringen och en motsvarande effektökning, något som
på detta område varit av rent epokgörande betydelse
för järnvägselektrifieringens ekonomiska
genomförande. Det har visat sig, att på så sätt isolerade
banmotorer kunna arbeta med en temperaturstegring
på upp till 120° utan att någon som helst förstöring
av isolationen kunnat påvisas ens efter många års
drift. I själva verket har det visat sig, att det på
banmotorer uteslutande är hållbarheten av
lödningarna, som bestämmer den tillåtna
temperaturstegringen. Man har visserligen för de flesta lödningarna
infört hårdlödning, men för inlödning av ledarna i
kommutatorlamellerna har man ej kunnat använda
annat än rent tenn, och temperaturstegringen måste
hållas inom sådana gränser, att tennet ej mjuknar och
de av centrifugalkraften påverkade ledarna så
småningom krypa ut ur lamellerna. Räknar man med att
de nya materialen tillåta ungefär dubbla
temperaturstegringen mot de för ett par decennier sedan för
banmotorer i allmänhet tillgängliga, motsvarar detta
ungefär 50 % ökning av effekten.
På senare år har man börjat använda
värmebeständig asbest och glimmerisolation till stationära
småmaskiner. Huru högt man i dessa fall med
fördel kan våga gå med temperaturstegringen torde ännu
ej vara alldeles klarlagt. Man kan i allmänhet ej för
dylika relativt små maskiner med klen tråd uppnå
den fasta och mekaniskt hållbara isolation, som
kunnat komma till användning i banmotorer med
deras grövre ledare. Tillsvidare torde det därför för
dessa maskiner vara rådligt att hålla sig till
bestämmelserna för klass B-isolation i gällande normer för
stationära maskiner.
På kabelområdet har den fortskridande
materialförbättringen medfört en i hastig takt stigande
utveckling. Detsamma gäller om stationära kondensatorer.
Först under de sista 10 åren har man exempelvis
kunnat erhålla för virvelströmsugnar användbara
hållbara högfrekvenskondensatorer, varigenom dylika
ugnsanläggningar först blivit praktiskt utförbara.
Jag skall här endast antyda något om en del
problem, som förelegat, när det gällt förbättring av
isolationsmaterial av olika slag. Så har tillsammans
med papperstillverkare ett omfattande arbete nedlagts
för att framställa för elektroteknikens ändamål
lämpliga pappers- och presspansorter. Mycket arbete har
nedlagts på framställning av lämpliga läcker och
kompounder. För de senare har det varit av
betydelse att åstadkomma kvaliteter, som ej blott varit
värmebeständiga (de mest värmebeständiga
kompounder börja mjukna först i närheten av 150°) utan även
sådana, som vid låga temperaturer ej äro utsatta för
sprickbildning, likaledes har det gällt att framställa
oljebeständiga kvaliteter.
Ett område, som kan vara värt ett omnämnande,
då vi här i landet på detsamma varit ledande, £r
fastställande av lämpliga kvaliteter på transformatorolja.
Man har tidigare framförallt i England gått in för en
dyrbar högraffinerad kvalitet, som emellertid enligt
136
3 sept. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
