Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik ’
våra undersökningar visat sig vara väsentligt
underlägsen den av oss rekommenderade medelraffinerade
kvaliteten. Av fig. 7 framgår hur de tre olika
oljekvaliteterna Av A2 och A3, motsvarande en
liögraffi-nerad, en medelraffinerad och en lågraffinerad typ,
förhålla sig beträffande slamtal och syremängd efter
viss tids drift. Den medelraffinerade typen är som
synes väsentligt överlägsen de båda andra.
De olika typerna av pressmaterial har som bekant
fått en synnerligen stor betydelse för apparattekniken,
icke minst för den oerhörda mängd
installationsmaterial, som numera fått så stor spridning. Tiden
tillåter mig icke att närmare ingå på detta
intressanta ämne. Jag vill blott påpeka, att detta område,
är belysande för hur elektroteknikernas bristande
materialkännedom upprest besvärliga hinder i vägen
för en naturlig och tekniskt riktig utveckling. De
flesta av dessa konsthartsprodukter gå under namn
av bakelit, och många ha tagit dem alla över en kam,
ehuru de olika kvaliteterna i vissa fall varit nästan
lika olika som trä och sten. Så använda de vanliga
enkla pressmaterialen i allmänhet trämjöl och andra
organiska material som fyllnadsmedel, under det att
de högre kvaliteterna uteslutande använda
oorganiska, obrännbara fyllnadsmedel. Dessa högre
kvaliteter äro även i allmänhet mycket motståndskraftiga
mot syror och alkalier av sådan art, som brukar
förefinnas inom industrien, och de kunna därför
framgångsrikt konkurrera med keramiska material, sådana
som porslin och steatit.
Beträffande de keramiska materialen förefinnes en
mångfald av intressanta problem. För porslin fanns
ju en lång tillverkningserfarenhet innan det kommit
till användning för elektrotekniskt ändamål, även om
modifikationer senare måst genomföras för att
erhålla från elektrisk synpunkt förstklassiga kvaliteter.
Elektrotekniken har emellertid framtvingat en mängd
keramiska specialmaterial; synnerligen intressanta
sådana äro exempelvis de spänningskänsliga material,
som användas i moderna överspänningsskydd, vilka
material vanligen ha ett mycket högt motstånd, men
utsatta för en stark elektrisk spänning bliva ledande
och därvid kunna avleda farliga laddningar.
Även andra till synes relativt oväsentliga material
ha spelat en stor roll i teknikens utveckling. Som
exempel kan nämnas kolborstar för kommuterande
maskiner. Som kuriositet kan ju erinras om, hurusom
under världskriget den elektriska driften på
Riksgränsbanan under en tid måste inställas på grund av
kolbrist. De kolkvaliteter som kunde erhållas voro ej
användbara för banmotorer. Vad kolborstarnas
utveckling under de sista åren beträffar, skulle den
kunna sammanfattas i följande:
Eontaktförmågan har avsevärt förbättrats.
Härigenom har reaktansspänningen kunnat ökas i runt
tal till den dubbla, vilket betyder, att man kan
använda djupare spår och för övrigt dimensionera
maskinerna mera med hänsyn till uppvärmningen.
Vidare ha friktionsförlusterna minskats med ungefär
40 %. Utnyttningen av kommutatorn har
härigenom kunnat ökas med ca 20 %. Genom
kolborstarnas bättre gång har man kunnat öka
kommutator-periferihastigheten. För normala maskiner har man
blivit i stånd att numera arbeta med 30 m/s i stället
för förut med ca 20 m/s. Vad enfasmotorer beträffar
ha kommutatorhastigheterna höjts från ca 33 m/s till
Fig. 7. Egenskaper hos olika raffinerade oljor. (Se vidare
texten.)
47 m/s, för vilket fall en nära nog motsvarande
effektökning erhållits.
Elektrovärmeteknikens materialproblem.
Till slut skall jag i korthet ingå på de möjligheter
en förbättrad materialteknik haft på elektricitetens
användning för värmeändamål. För
överskådlighetens skull tar jag dessa material i ett sammanhang.
Redan i början av detta sekel användes elektrisk
energi för drift av ljusbågs- och induktionsugnar, och
ugnsenheterna voro egendomligt nog förhållandevis
stora. Att elektrovärmet först kom till nyttig
användning inom metallurgien var emellertid helt
naturligt, enär därigenom vissa tillverkningsprocesser
möjliggjordes, vilka med förutvarande
produktionsmedel ej voro tänkbara. Att ljusbågsugnen och
induk-tionsugnen kom att vara de första elektriska
ugnstyperna berodde helt enkelt på, att man sedan gammalt
var väl förtrogen med-den elektriska ljusbågen och
dess värmeverkan, likaväl kände man transformatorns
princip. Några större svårigheter att anskaffa för
ugnarnas konstruktion lämpligt material förefanns ej,
man byggde på erfarenheter från bessemer- och
martin-ugnar. Helt annorlunda lågo förhållandena
till, då det gällde motståndsugnar och
hushållsapparater. Här saknades nämligen länge de för en
ändamålsenlig och driftsäker konstruktion erforderliga
konstruktionsmaterialen.
Elektrovärmets utveckling sammanhänger sålunda
intimt med de senare årtiondenas snabba utveckling
på det metallurgiska och keramiska området, och
man torde utan överdrift kunna säga, att
konstruktionen av driftsäkra elektrovärmeapparater först
möjliggjorts genom de nya material, som framkommit
under de senaste 20 åren.
De metalliska motståndsmaterialen hava
fullkomnats så att det nu är möjligt konstruera
värmeapparater av motståndstyp för en temperatur av upp till
1300°C (Kanthal). Förr låg maximigränsen vid
850 à 900° för nickel-kromlegeringar, nu har den
ökat till 1150 för material av denna typ.
De eldhärdiga stållegeringarna, vilka kunna sägas
datera sig från år 1920, har medfört en avsevärd
konstruktionsförbättring, möjliggjort byggandet av
automatiskt arbetande ugnar med rörliga transport-
3 sept. 1938
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
