Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
två efter varandra följande MF-kanaler med skilda
frekvenser och utföra frekvensskillnaden mellan
dessa kanaler variabel, så erhåller man ju en
frekvenskontroll, som arbetar i ett snävt
frekvensområde. Första MF-kanalen måste därvid göras med
en bredd lika med önskade bandbredden -f- önskad
^FK-reglering. Andra MF-kanalen, till vilken
apparatens egentliga selektivitet är förlagd, anordnas
lämpligen på en relativt låg frekvens, så att önskad
selektivitet både hos kanalen ocli frekvensdetektorn
erhålles. Anordningen och dess verkningssätt (visas
i fig. 22) är lätt att förstå därigenom att om 2:a
MF-signalen är sidoavstämd, så korrigeras densamma
genom att frekvensen hos 2:a oscillatorn ändras med
den spänning, som erhålles från frekvensdetektorn.
Svårigheter förefinnas att göra mottagaren tjutfri
med hänsyn till de båda oscillatorerna. Vidare blir
ju "insugningsområdet" begränsat till andra
MF-kanalens selektivitet.
Stabiliteten hos mottagare utrustad med AFK.
Denna typ av mottagare har förutom de vid
vanliga mottagare erforderliga villkoren för stabilitet ett
speciellt kännetecken, nämligen, att tidskonstanten
för ^4f\K-regleringen ej bör vara mindre än
tidskonstanten för ^FC-regleringen, emedan en impuls från
frekvensdetektorn utför ej blott frekvensförändring
på oscillatorn utan även en viss ändring i
oscillatorsvängningens amplitud. MF-signalen blir därför
amplitudmodulerad och giver frekvensdetektorn, om
begränsningsröret ej är i funktion, nya impulser,
emedan JVC:n ej hinner nedreglera denna modulation,
varför ett svängningstillstånd kan uppkomma.
INSÄNT
Elektronrörets utveckling.
Herr Redaktör!
I julihäftet av Teknisk tidskrift, Elektroteknik, var
införd en uppsats av byrådirektör E. Malmgren över
"Elektronrörets utveckling och betydelse för
teletekniken". I anslutning därtill ber jag få framföra ett par
anmärkningar.
I inledningen till uppsatsen säges: "Under sina
experiment för förbättring av den nyligen uppfunna
glödlampan insatte Edison — av skäl, som torde vara
förborgade för eftervärlden — en liten metallplatta inuti
lampans glaskolv vid sidan av glödtråden–—". Det
synes emellertid knappast råda någon oklarhet i detta
avseende. Flerstädes i litteraturen (bl. a. i Ohafee’s
utmärkta lärobok) omtalas, att det var för att studera
utfällningen av kol från glödtråden på glaskolvens
insida, som Edison införde hjälpelektroden såsom sönd,
uppenbarligen en fullt plausibel förklaring.
Ett särskilt kapitel i den eljes väl utformade
uppsatsen har blivit mindre tillfredsställande behandlat,
nämligen det om flergallerrör (tetrod, pentod), där flera
misstag eller inadvertenser inkommit. Blott i
förbigående må nämnas: sammanblandningen av
anodåterverkan och inre kapacitiv återkoppling samt av
anodskydds-galler och skärmgaller, vidare vilseledande formulering
av jämförelserna mellan triod och pentod såsom
lågfrekvens- och högfrekvensförstärkare samt med
avseende på distortionen. Det mest störande misstaget ligger
dock i förklaringen på pentodrörets verkningssätt, som
på grund av sin betydelse beskrivits mera utförligt. Mot
den framställning, som ges 1 uppsatsen, kan först och
främst invändas, att deformationen av
anodströms-anodspännings-kurvan ej skulle kunna avhjälpas genom
att sekundärelektronerna från anoden leddes till katoden
i stället för till skyddsgallret. Vad det gäller är att
återföra sekundärelektronerna till anoden, så att den
resulterande sekundärelektronströmmen blir noll. F. ö.
är det fysikaliskt omöjligt för de relativt långsamma
sekundärelektronerna (bortsett från äkta reflexion) att
övervinna ett så stort potentialfall som mellan anod och
katod. Det tredje, med katoden förbundna gallret blir
därför i huvudsak strömlöst. Det är också principiellt
oriktigt att kalla denna elektrod för fånggaller, såsom
tyvärr även annorstädes stundom förekommer;
bromsgaller är den korrekta benämningen.
Då misstag av denna art, efter vad jag såsom lärare
haft erfarenhet av, ha en obehaglig benägenhet att slå
rot och fortleva, har jag med ovanstående velat fästa
uppmärksamheten vid förhållandena i fråga. Det är mig
dock angeläget att framhålla, att detta enstaka kapitel
i uppsatsen utgör ett olyckligt undantag; i övrigt
förtjänar den allt erkännande.
Högaktningsfullt
E. Löfgren.
Med anledning av ovanstående vill undertecknad
endast framhålla, att det vid utformandet av en uppsats
av ifrågavarande slag ej kan undvikas att genom ämnets
vittomfattande karaktär ett starkt förkortat
framställningssätt måste tillgripas i vad rör beskrivningen av de
olika apparaternas (i detta fall rörens) rent fysikaliska
verkningssätt och egenskaper. Att detta ej så sällan
sker på tydlighetens bekostnad, kan tyvärr vara sant.
Exempel härpå äro även att finna på ett par ställen i
nämnda uppsats. Jag tror dock ej, att de "misstag och
inadvertenser", som ing. Löfgren säger sig ha funnit i
ett avsnitt av uppsatsen, äro av den natur, att de komma
att ge anledning till någon vidare begreppsförvirring.
I ett fall är jag emellertid av alldeles samma
uppfattning som ing. Löfgren, och det gäller verkningssättet hos
det tredje gallret i pentoden. Dess uppgift är att
återföra sekundärelektronerna till anoden, så att de komma
anodströmmen till godo. Detta framgår omedelbart vid
en jämförelse med tetrodens arbetssätt. De elektroner,
som eventuellt uppfångas av gallret, gå givetvis förlorade
för anodströmmen, alldeles som de, vilka tagas om hand
av skärmgallret i tetroden. Det är att beklaga, att denna
passus ej kom med i den mycket korta beskrivningen av
pentoden. Jag håller även med ing. Löfgren, att
benämningen fånggaller, som f. ö. ej är min egen uppfinning, är
mindre lämplig och bör ersättas med den även i
uppsatsen omnämnda bromsgaller, såsom varande det mest
adekvata uttrycket.
E. Malmgren.
NOTISER
Likriktare med godtycklig fasförskjutning. E. Marx,
ETZ 14, 1/4 1938. En vanlig gallerstyrd likriktare
upptar mer och mer reaktiv effekt ju senare tandningen
sker. Om man i stället kunde tända likriktaren
tidigare, dvs. före den punkt, där de båda varandra
avlösande fasspänningarna äro lika stora, ernådde man att
likriktaren upptoge kapacitiv belastning. Prof. Marx
har i ovannämnda artikel angivit några
specialkopplingar för likriktare och växelriktare, vilka möjliggöra,
att likriktaren får kapacitiv fasförskjutning och att
växelriktaren avger reaktiv effekt till nätet.
Kopplingarna äro relativt enkla och någon större apparatur
erfordras ej. Likriktaren kan härigenom även uppfylla
funktionen som faskompensator, hittills synkronmotorns
stora fördel.
1 okt. 1938
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
