- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
4

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

togos, slog- in på den linjen att gå över butadien,
som ej har någon metylgrupp. Den kautschuk, som
framställes ur butadien, bunakautschuken, har i
flera avseenden bättre egenskaper än
naturkautschuken.

Den tyska bunakautschuken kan framställas på två
vägar, vilket framgår av ovanstående schema. Den
väg, som man härvid slagit in på i teknisk skala, är
över acetaldehyd. Denna framställes härvid ur
acetylen genom addition av vatten. Acetaldehyden
omvandlas sedan till aldol, vilken vidare omvandlas till
butylglykol. Genom vattenborttagning från denna
erhålles butadien, som är grundsubstansen för
bunakautschuken. Den sista omvandlingen — till
kautschuk — sker genom polymerisation. Butadiens
polymerisation sker emellertid långsammare än isoprens
samt mycket långsammare än kloroprens
polymerisation.

Detta är det rent organiskt kemiska schemat för
kautschuksynteserna. När man betraktar detta,
förvånas man över att den klassiska organiska kemien
här ingår med en så ringa del. Det mesta är sedan
länge inom den organiska kemien kända reaktioner
och vägar. Huvudarbetet med kautschuksyntesen har
uppenbarligen ej alls fallit inom den klassiska
organiska kemiens område utan inom två andra områden,
nämligen dels det tekniskt-ekonomiska området och
dels inom de högmolekylära organiska ämnenas kemi,
ty sättet, varpå polymeriseringen skall göras, har
krävt ett otroligt mödosamt och noggrant arbete,
innan man kunde behärska alla faktorer, som inverka
härvid. De högpolymera ämnenas kemi är i flera
avseenden en helt annan än den vanliga organiska
kemien med reaktion mellan förhållandevis små
molekyler, ty vid de förra kan — som jag här nedan skall
visa — små mängder av främmande ämnen hava
förödande verkan på produkternas egenskaper.

Vad det tekniska arbetet beträffar bör framhållas,
att enbart den delen att framställa acetylengas i de
stora kvantiteter, varom det här måste bliva fråga,
samt till ett betydligt lägre pris än tidigare, har mött
många och svåra problem. Ett sådant problem som
kautschuksyntesen kan omöjligt lösas enbart med
några kemiska konstgrepp eller genom att finna
någon ny väg, varpå de kemiska reaktionerna kunna
komma fram. Det tekniska arbete, varigenom man så
förändrar och förbättrar förut använda förfaranden
för framställning av de grundsubstanser, som skola
komma till användning, att dessa grundsubstansers
priser kunna sänkas, är en lika viktig del som det
rent kemiska laboratoriearbetet på utforskandet av
eventuellt nya reaktioner. Sådana tekniska
förbättringar kunna emellertid icke göras utan att man
kommer in på apparatfrågor, och det är i sådant
sammanhang man måste se apparatteknikens allt större
betydelse för den kemiska industriens utveckling.
Detta har man fullt klart för sig i Tyskland, och den
utställning, som var anordnad i Frankfurt/M denna
sommar, gav ett tydligt bevis för den tyska kemiska
industriens erkännande av apparatfrågornas stora
betydelse. På denna utställning för kemiska apparater,
Achema, utställde nu den tyska kemiska industrien,
vad den hade att visa av "Kunststoffe".

För att rätt förstå de arbeten på den organiska
kemiens område, vilka här ovan omnämnts, är det
nödvändigt att helt kort redogöra för huvuddragen av

den organiska makromolekylarkemien, vilken
redogörelse här alltså är på sin plats.

Av den klassiska organiska kemiens 300 000 kända
föreningar ha de flesta en molekylarvikt lägre än
1000, motsvarande omkring 100 atomer i molekylen.
Endast undantagsvis bestå dessa lågmolekylära
föreningars molekyler av ett större antal atomer. Dessa
lågmolekylära föreningar äro för det mesta
kristalli-serbara och med väldefinierbara smältpunkter. De
kunna renframställas, och deras konstitution kan
bestämmas genom analys och nedbrytning, ävensom
genom syntetisk uppbyggnad, allt på det klassiskt
vordna arbetssättet inom den organiska kemien.

Yid de högmolekylära, de makromolekylära,
organiska föreningarna är förhållandet helt annorlunda.
Gränsen mellan dessa båda slag av organiska
föreningar drar man vid molekylarvikten 10 000, dvs. vid
1 000 atomer i molekylen. Någon övre gräns för
antalet atomer i molekylen känner man ej, och man
räknar numera med molekylarstorlekar på upp till
100 000 atomer eller molekylarvikter på 1 000 000. De
makromolekylära föreningarna framställas genom
polymerisation (kedjereaktioner) eller genom
polykondensation. I lösningar förhålla de sig som kolloider.

För att utreda makromolekylära föreningars
konstitution kan man omöjligt gå fram på samma vägar
som de, vilka användas vid lågmolekylära föreningar.
Detta skulle nämligen kräva ett oerhört arbete och ett
resultat skulle därför vara utsiktslöst den vägen. När
man vet, att lågmolekylära föreningar på t. e. 50 à 100
atomer i molekylen kunna i årtionden trotsa alla
försök att uppklara deras konstitution — vår gamla
bekant ligninet är ett gott exempel härpå — så
förstår man hur hopplöst det vore att med den klassiska
organiska kemiens metoder söka bestämma
konstitutionen hos föreningar med 1 000-tals för att ej säga
10 000-tals atomer i molekylen. Naturkautschuk har
t. e. 26 000 atomer i molekylen.

De makromolekylära föreningarna äro emellertid
uppbyggda genom polymerisation eller kondensation
av relativt enkla grundmolekyler, av vilka vanligen
ett mycket stort antal sammanbindas genom
huvud-valenser till stora molekyler. Men ett sådant
förenande av grundmolekyler till stora molekyler (vid
polymerisationen) sker ej över hela linjen lika snabbt,
och resultatet blir därför, att polymerisationsgraden
växlar, och att man vid syntesens slut får en
blandning av polymerhomologer. Det ligger därför en viss
konst uti syntesens utförande på så sätt, att denna
variation i polymeriseringsgrad ej blir alltför stor.
En variation av polymeriseringsgraden på t. e. från
1 000 till 1100 (= antal grundmolekyler i molekylen)
har emellertid ej så stor inverkan på dessa
föreningars fysikaliska egenskaper, och man räknar därför
med medelpolymerisationsgraden. Fullt enhetliga
po-lymera föreningar kan man ej framställa, och ej
heller kan man såsom vid de lågmolekylära
föreningarna ur blandningar renframställa någon viss
hög-molekylär förening. Man arbetar därför med
blandningar av polymerhomologer med möjligast minsta
variation i molekylarstorleken.

Vid syntetisering av högmolekylära föreningar
kunna grundmolekylerna bindas vid varandra i en,
två eller tre dimensioner i rummet, varigenom man
får olika slag av högmolekylära föreningar, nämligen:

trådmolekyler, även kallade linjärpolymera eller

4

15 jan. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free