- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
9

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

KEMI

INNEHÅLL: Synpunkter på
av disponent Ivar Lundbäck.

Redaktör: FRITHIOF H. STENHAGEN

driftens säkerställande vid luftangrepp mot industrianläggningar på landsbygden,
— Standardisering av smörjoljor och smörjmedel. — Föreningsmeddelanden.

Synpunkter på driftens säkerställande vid luftangrepp
mot industrianläggningar på landsbygden.

Av disponent IVAR LUNDBACK.1

Genom alla lager av vårt folk går för närvarande
glädjande nog en våg av starkt intresse för det
till för en mycket kort tid sedan helt förbisedda
luft-skyddet. Man bildar luftskyddsföreningar och
anordnar kurser i luftvärnsteknik; några av våra
generalstabsofficerare ha offrat tid, pengar och arbete
på att resa omkring och hålla föredrag i ämnet, vilket
man har alla skäl att vara dem tacksamma för. I
radion ha vi också hört några av landets främsta
luftskyddsexperter framlägga mycket intressanta och
nyttiga upplysningar för gemene man. Resultatet
har också blivit, att man särskilt i städerna fått
ögonen öppna för denna frågas oerhörda betydelse.
Industriens målsmän ha ej mindre anledning än
städernas myndigheter att ägna dessa spörsmål sin
uppmärksamhet. Särskilt de större s. k.
nyckelindustrierna — i första rummet då sprängämnen,
järn, cellulosa och livsmedel — komma i händelse av
krig att bli föremål för fiendens speciella
uppmärksamhet, och åtskilliga av våra stora
industrianläggningar komma att med säkerhet utgöra hans första
anfallsmål. Det är därför av allra största vikt, att
man inom industrien vidtar mått och steg för att vid
ett krigsutbrott ögonblickligen vara beredd på alla
eventualiteter. Numera börjar man som bekant icke
krig på det gamla vanliga sättet — med
hemkallandet av de diplomatiska representanterna och en
högtidlig krigsförklaring —, utan en bombraid torde väl
i de flesta fall utgöra stridsöppningen.

Jag tror icke, att jag gör mig skyldig till något
stort misstag, då jag påstår, att den stora
allmänhetens syn på luftkrig och luftskydd trots all
upplysning är en smula ensidigt inställd. Visserligen är jag
fullt övertygad om att ingenjörerna i det stora hela
äro fullt på det klara med betydelsen av industriens
luftskydd, men många av dem kanske icke veta, hur
man på andra håll känner och tänker. Jag fick en
skrämmande bild av detta i höstas, då jag gjorde en
båtresa och kom att samtala med en medpassagerare,
f. ö. en kommunalt intresserad och allmänt aktad
man. Han gav uttryck åt en uppfattning, som
säkerligen icke är ovanlig, nämligen att huvudsaken

i Föredrag: hället vid Svenska teknologföreningens avd.
för Kemi och bergsvetenskap sammanträde den 14 jan. 1938.

är att folket blir skyddat; anläggningarna är det inte
så viktigt med — livhanken först. Det var parollen
och jag är säker på att den tanken förefaller många
människor riktig, kanske de flesta. Men vad händer,
om man ensidigt skyddar människoliven på
materialens bekostnad, om industrianläggningar kanske
icke genom själva bombanfallet, utan fastmera genom
dess konsekvenser, såsom brist på tillsyn,
explosioner etc., slås i spillror? Ja, det är ju självklart, att
om en vital del av kroppen sjuknar, så kan den inte
fungera, och så är det väl också med samhället. De
människor, som icke inse betydelsen av detta, komma
att få göra obehagliga upptäckter, då det blir allvar.
En flykt i panik från våra fabriker gör katastroferna
mångdubbelt svårare, och jag vill anse, att likaväl
som man i det militära ibland måste offra en
spaningspatrull för att rädda en bataljon, så nödgas man
inom industrien räkna med att riskera människoliv
för att rädda materielen. Vi måste inrikta oss på att
göra dessa offer så små som möjligt, och säkerligen
går det att undvika de flesta av dem om vi redan i
fredstid träffat anstalter härför och förberett oss på
alla eventualiteter.

På visst sätt kan industrien påräkna hjälp från
staten; i första hand beträffande
underrättelseväsen-det. Numera har Sverige en fullt ordnad organisation
för underrättelseväsendet i krig. I detta system ingår
en kedja av observationsposter — s. k.
luftbevak-ningsstationer — vilka genom telefonlinjer stå i
förbindelse med alarmcentraler litet längre in från.
kusten eller gränsen. Dessa alarmcentraler stå i sin
tur i förbindelse med huvudcentraler, vanligen valda
med hänsyn till telefonlinjernas sträckning eller
placerade på militärt viktiga platser. Avsikten med
detta system är givetvis att dels på förhand
underrätta befolkningen i städer och tättbebyggda
samhällen att luftanfall kan väntas på respektive orter, dels
ock att i möjligaste mån kunna vidtaga egna
militära försvarsåtgärder, truppförflyttningar etc.
Ledningen för ett industriföretag bör kunna påräkna att
erhålla samma "förvarning" som t. e. en stads
myndighet. Den rutin, som jag nu kommer att föreslå,
bygger på denna förutsättning.

De problem, som härvid möta en fabrikschef, äro i
sanning ganska komplicerade. För det första måste

12 FEBR. 1938. HÄFTE 2

9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free