- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
10

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TERN 1 SK Ti DS KRIFT

man komma ihåg, att all industriell verksamhet, sedan
kriget börjat och mobilisering inträtt, måste bedrivas
med icke blott reducerad arbetsstyrka, utan jämväl
även delvis otränad sådan. Den manliga
arbetarestammen i såväl värnplikts- som landstormsåldern
får omedelbart viktigare uppgifter, och den finnes
icke till hands. Då det är ett livsintresse för landet,
att den produktiva verksamheten avmattas så litet
som möjligt, måste man omedelbart, så långt det går,
finna ersättare för dem, som ryckt in under fanorna.
I första hand får man då tänka sig, att överårig
personal, pensionerade arbetare etc. få återgå i arbete,
men säkerligen kommer man också att såsom redan
nu skett i vissa länder finna ökad användning för
kvinnlig arbetskraft.

Arbetarekåren vid en ordinär industri kommer
således att i krigstillfälle bestå av följande kategorier:

a) Ordinarie manlig personal över 45 år;

b) Ordinarie manlig personal under denna ålder,
som av olika skäl frikallats från krigstjänst;

c) Överårig, i tjänst återinkallad personal;

d) Minderåriga pojkar, samt

e) Kvinnlig personal.

Kårens sammansättning är icke utan betydelse,
som vi snart skola finna. Den förutseende
fabrikschefen får icke glömma detta. Det är icke den
nuvarande arbetsstyrkan, som skall övas och instrueras,
utan det är den, som kommer att tjänstgöra i krig.
Gör det lilla experimentet att titta i "milorna" —
se efter, hur stor del av Eder arbetarekår Ni får
behålla, om mobiliseringsorder kommer, och Ni får en
försmak av de svårigheter, som komma att uppstå.

Då fiendens avsikt med bombanfallet icke blott är
materiell förstörelse, utan även psykisk press, inses
lätt, att kårens sammansättning även ur denna
synpunkt är viktig. Om personalen vet, att
skyddsåtgärder vidtagits, att den kanske har tillgång till
skyddsrum, att ett välordnat underrättelsesystem
fungerar, så saknas den allra viktigaste
förutsättningen för panik, nämligen kombinationen
överraskning-fruktan-tvekan. Är man förberedd, så är mycket
gjort för att reducera anfallets verkningar.

Men nu kominer jag till frågan om
utrymningsrutinen.

Det allra säkraste för personalen vore väl, tänker
man, att låta densamma vid första varningen skynda
ut ur fabriksbyggnaderna och sprida sig så mycket
som möjligt. För den, som ytligt studerat denna
fråga, förefaller en dylik åtgärd nästan självklar.
/ cle fall, där ledningen icke på förhand genomtänkt
problemet, kommer den också säkerligen att
tillgripas.

Men vore detta lyckligt?

I många fall kan man utan förberedelse evakuera
en fabriksanläggning, således avbryta produktionen
och lämna lokalerna tomma, ja, man kan t. o. m. i
många fall underlåta att vidtaga någon som helst
åtgärd med maskineriet, och dock uppstår ingen skada.
Uteblir anfallet, eller äger detsamma rum utan
träffar, går man tillbaka till arbetet och kan fortsätta
som om ingenting hänt. I en sådan fabrikation som
t. e. en snickerifabrik låter sig detta i regel utan
vidare göra. Eller låt oss välja en norrländsk såg
som exempel; även om hela personalen lämnade sågen
medan stockarna befinna sig på väg genom ramarna,
så skulle därigenom knappast några skador uppstå.

Stockarna skulle "självmatas" genom ramarna —
kanske en smula snett —, men sedan skulle
ingenting hända.

Det finnes vidare ett stort antal industrier, där
produktionen kan sägas vara uppdelad på en massa
små moment — jag skulle vilja kalla den
individualiserad. Mellan varje moment — individ — finnes i
regel en buffert för att utjämna
kapacitetsförändringar hos olika personer eller apparater. I dylika
buffertar kan materialet oftast upplagras utan
förfång, och därför bör man också i sådana fall helt
plötsligt utan katastrofala följder kunna evakuera
fabriken. Yi tänka oss t. e. ett arbetsstycke, som
under sin bearbetning passerar en serie maskiner eller
processer, t. e. en press, en stans, en sax, en
putsskiva eller någonting sådant, varvid varje maskin
betjänas av en individ. Här kan det ju inte bli
frågan om annat än att slänga arbetsstycket på högen
och springa ut.

Helt annorlunda förhåller det sig i mera
komplicerade industrier, t. e. i järnverk och cellulosafabriker.
Båda dessa kategorier av företag äro som redan
nämnts av den typen, att de i alldeles särskild grad
ägnas intresse av fienden.

Nästan överallt, där man arbetar med kemiska
processer och särskilt när dessa äga rum vid annan
temperatur än omgivningens, kan man utgå från att en
plötslig evakuering utan kompletterande åtgärder
skulle få allvarliga följder. Naturligtvis är det
tänkbart, att man i många fall för en kort stund kan
lämna en gryta eller ett slutet kärl, där en process
försiggår, men ingen vet, hur länge ett bombanfall
varar, och därest kärlet träffas av en bomb medan
det står under tryck, förvärrar denna explosion
självfallet bombens verkningar.

Låt oss välja en sulfitkokare som exempel. Jag
vill nämligen påstå, att just sulfitkokare i händelse
av bombanfall äro bland de allra farligaste saker vi
ha att handskas med.

Under ett visst stadium av sulfitkoket — och
under ett ganska långvarigt dylikt — är det under alla
förhållanden synnerligen farligt att lämna kokaren
utan tillsyn för någon längre tid. Gastrycket i
densamma — som här i landet hålles vid 4—5 kg/cm*-
—-kan lätt springa upp till oanad höjd, och risken för
kokarens sprängning blir då överhängande. Skulle
därför kokeripersonalen inför ett bombanfall av
nervositet eller tanklöshet bara springa ut för att icke
återvända på någon timme, så är det tänkbart att
fienden finge hjälp från ett håll, där han minst anade
det. Han skulle icke ens behöva ha gasbomber till
sitt förfogande för att anställa jätteskador. Det
ligger i sakens natur, att en 150—200 m3 kokare under
högt tryck och laddad med S02-gas i sig själv är en
högst förträfflig bomb. Om den så exploderar av för
högt övertryck, så behövs det inga fler bomber vid
den fabriken.

Detta gäller således kärl, där kemiska processer
försiggå, där tryck råder, eller där gaser utvecklas.
Sulfitkokaren utgör ett fall, där alla dessa
karakte-ristika äro för handen, och därför är faran
synnerligen stor i sådana fabriker.

Men även maskiner erbjuda riskmoment. Särskilt
inom vissa branscher av den kemiskt-tekniska
industrien kan man påträffa synnerligen dyrbara och
komplicerade maskiner, vilka själva mer eller mindre

10

12 febr. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free