- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
11

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kemi

automatiskt ombesörja produceringen av varan. De
här sysselsatta arbetarna hava oftast blott till
uppgift att "passa" maskinen och ingripa i händelse av
driftstörning. Exempel på sådana maskiner äro
komplett-maskinerna i en tändsticksfabrik,
roter-ugnarna i en cementfabrik, pappersmaskinerna i ett
pappersbruk. Även maskinerna i en större
textilfabrik kunna sägas höra till denna klass, där
mate-rielen inom ett enda aggregat ofta representerar
oerhörda värden, stundom sjusiffriga tal.

Om man t. e. lämnar en pappersmaskin utan
tillsyn, så kan den gå utan mankemang en god stund,
men uteblir eftersynen för länge, så måste skador
uppstå. Då man tänker på vilka berg av utskott en
modern snabblöpande pappersmaskin producerar på
så kort tid som femton sekunder, så inses lätt, att
den helt enkelt icke får lämnas i gån g utan vakt.

Nu kanske man invänder, att detta må vara riktigt,
men eftersom en förvarning i regel kommer till
civilbefolkningen, så har man ju möjligheter att
motverka skadorna. På flera minuter borde man ha tid
på sig att stoppa maskinen, tyckes det, och då bleve
väl fabriksledningens önskan att skydda materielen
på samma gång som folket tillgodosedd. Man kan
ju i alla fall icke taga maskinen med sig, när man
springer ut — alltså, stoppa och spring, så
resonerar man i allmänhet.

Nej, saken är inte så enkel. Låt oss antaga, att
man fått en förvarning, och att man verkligen
lyckats arrangera ett stopp. Maskinen producerar icke
längre papper, eldfaran för utskotten är undanröjd,
och man kan bege sig ut. Men man har inte hunnit
göra rent, man har en massa saker ogjorda, innan
man kan sätta igång igen. Och sedan man väl
kommit i gång, dröjer det alltid en god stund, innan
maskinen blivit injusterad; gramvikt, fuktighet etc.
bli aldrig rätta på en gång. På så sätt blir
stopptiden ej blott den tid, under vilken själva anfallet
varar, utan vida längre. All improduktiv tid på en
sådan maskin kostar stora summor, ej blott räknat i
själva produktionsförlusten, utan även direkt i
material, utskott etc. Följaktligen kommer här hänsynen
för folk och materiel på visst sätt i konflikt med
företagarintresset. Det är icke bara själva
människorna och fabriken, som företagaren vill skydda,
utan även driftens kontinuitet och ekonomi. I den
mån, som de omtalade "förvarningarna" utgöras av
falska alarm, kommer företagaren att lida i hans
tycke onödiga förluster. Otvivelaktigt avtrubbas även
i sådana fall, om de ofta upprepas, folkets egen
respekt för varningarna.

Av vad som nyss sagts torde framgå, att
industrichefen i farozonen befinner sig i en utomordentligt
ömtålig situation. Han kan icke kommendera folk till
vad som helst, hans underlydande stå ej under
krigslagarna. Hur skall han förfara för att icke
åsidosätta humanitetens bud, men samtidigt så litet som
möjligt äventyra produktionens kontinuitet?

Hans åtgärder kunna sammanfattas sålunda:

a) Organisation av utkiksposter och ett eget
underrättelseväsen, avsett att komplettera statens;

b) Planerandet av eventuell camouflering samt/
eller mörkläggning av anläggningen;

c) Iordningställandet av skyddsrum eller
tillflyktsorter för personalen under själva bombanfallet;

d) Eventuella förstärkningsarbeten med avsikt att
särskilt skydda dyrbara aggregat;

e) Utarbetandet av en instruktion med noggranna
föreskrifter om utrymningsrutinen;

f) Organisation av övliga hjälpavdelningar, såsom
eldsläcknings-, sanerings-, röjnings- och
sjukvårdsavdelningar.

Statens underrättelseväsen fordrar med
nödvändighet ett komplement på en industriort. Den s. k.
"förvarningen" måste utgå över en ganska vid rayon,
ty man kan knappast begära, att utkiken i
havsbandet skall kunna räkna ut precis vart fienden ämnar
sig. Den statliga utkiken ger således en första
varning, men denna varning bör icke ge anledning till
stopp och evakuering utan vidare.

Detta är kanske lättare att förstå, om vi taga ett
exempel. Låt oss antaga, att man rapporterar från
Öregrundsgrepen: "Fientlig bombeskader på väg i
västnordvästlig riktning." Detta betyder, att
eskadern rör sig mot någon punkt i Gävletrakten — men
det är därför icke sagt, att anfallsmålet ligger just
där. Skall man nu vid Skutskär, Norrsundet,
Mackmyra, Forsbacka, Sandviken, Karskär — för att nu
icke tala om stadens egen industri — överallt slå
igen och rusa ut? Och vad skall man göra på litet
längre bort belägna orter? Kanske Bergviks
sulfitfabrik är målet denna gång? Svaret på frågan om
igenslagning måste bli ett nej. Men respektive chefer
ha all anledning att vara glada över den
förhands-underrättelse, som de genom statens försorg fått. Om
de nu ha ett eget, kompletterande vaktsystem, kunna
de hålla produktionen i gång in i det sista, och om
fienden har annat mål behöva de ej stoppa alls.

Ett antal — förslagsvis tre till fem — lugna och
välbalanserade personer med absolut felfri syn och
hörsel utväljas till utkiksposter. Då förhandsvarning
ingått, bege sig dessa personer var för sig till sina
stationer, vanligtvis högt belägna punkter, såsom t. e.
en syratornstopp, ett kabelkrantorn e. d., varifrån
utsikten är god.

Dessa personer ge i sin tur larm då den fientliga
eskadern synes vara på väg mot det egna företaget.
Är sikten någorlunda god bör detta kunna ske,
medan den ännu är över en mil avlägsen. Givetvis böra
utkiksposterna vara utrustade med goda kikare. Går
bombeskadern med 300 km/tim. hastighet har man
således två minuter på sig för åtgärders vidtagande.
En minut för stopp och en för evakuering och
språngmarsch till skyddsrummen.

Det är lämpligt, att larmet får ges direkt från
utkiken. Man kan tänka sig, att den vid de flesta
fabriker förekommande brandsirenen, endera
elektrisk eller ångdriven, får komma till användning.
Inga svårigheter hindra anordnandet av strömbrytare
på samtliga utkiksstationer.

Camouflering av en fabriksanläggning är en .syfe
nerligen svår sak att genomföra, och personlig-eprtfor
jag icke på detta skyddsmedel. I regel är. i fienden
nog så väl lokaliserad, att han icke skall :låta- lura
sig i dagsljus. Grönmålning av gasverkens Mackor
kan väl knappast skada, lika litet som litet. fäirg-!$>å
bensinupplagens cisterner. Nu äro dessat ^enom sim
silvervita färg ypperliga iiiul och ioritiiiti ringsmedck
Ett slags camouflering ’àwÆmbildnmgen^ sam
ønàel-lertid erfordrar en ganska! vidlyftigUappaEät. ■ i >Maii

12 febr. 1938

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free