- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
13

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kemi

samtidigt som det möjliggör driftens upprätthållande
in i det sista.

All personal, även kontorspersonalen, uppdelas i
två grupper, som vi kunna kalla respektive den fria
gruppen och den bundna gruppen.

Till den fria gruppen vilja vi räkna alla personer,
vilkas arbete kan avbrytas momentant, utan att
produktionens kontinuitet äventyras.

Alla andra individer tillhöra den bundna gruppen.

Några exempel skola förtydliga denna uppdelning.
Till den fria gruppen räknas folk, som sysselsättas
med in- och utfraktning, med packning, sortering,
s. k. "utegäng", personal i reparationsverkstäderna,
all underordnad kontorspersonal etc. Till den bundna
gruppen höra exempelvis valsverks- och
hyttpersonal i järnverken, maskinförare och kokare i
cellulosafabrikerna, ugnsskötare i cementfabrikerna, alla
eldare och kraftmaskinister. Givetvis räknas det högre
fabriksbefälet till den bundna gruppen.

Avsikten med denna uppdelning är att möjliggöra
en rationell fördelning av skyddsutrymmena. Den
fria gruppen kan nämligen slänga sina arbetsstycken
och omedelbart bege sig ut, medan den bundna
personalen först skall utföra diverse åligganden.
Fördenskull är det nödvändigt att den fria gruppen
begiver sig till de längst bort belägna skyddsrummen.
De ha ju mest gott om tid. På denna punkt får det
under inga omständigheter syndas, och varje individ
skall ha klart för sig att fusk med rumsindelningen
kan medföra fatala följder. Överfyllda skyddsrum
medföra risk för kvävning, och uppdelningen avser
just att eliminera denna risk. Allt utrymme i de
närmast belägna skyddsrummen måste reserveras för
den bundna gruppen. Folket i denna grupp skall
ha klart för sig vad som är att göra vid larm. Yarje
man skall ha ett, högst två, åligganden, som han är
skyldig utföra. Det är däremot psykologiskt
alldeles oriktigt att fordra alltför mycket av en och
samma man. Begär en eller två åtgärder, vilkas
utförande drager en sammanlagd tid av någon minut —
ocli giv icke avkall härpå.

Yi kunna åter taga ett pappersbruk som exempel.
Vid maskinerna skall en man avstänga massa- och
vattentilloppen, en annan stänga ångventilen, en
tredje stoppa driften. Detta kan göras rationellt på
sa sätt, att driften sedan åter kan igångsättas utan
större tidsförlust och extra arbete. Man torde
bemärka, att rutinen förutsätter det nyss nämnda
dubbla alarmsystemet. Endast härigenom kan den
bundna personalen få tillfälle att vidtaga alla de
förberedande åtgärderna, som sedan möjliggöra ett
ögonblickligt stopp.

Ett viktigt led i luftskyddsarbetet bildar
organiserandet av de s. k. hjälpavdelningarna, vanligen fyra
till antalet. I hittills tillgänglig luftskyddslitteratur
talas i regel om

a) eldsläcknings-,

b) sanerings-,

c) röjnings- och

d) sjukvårdsavdelningar.

Samtliga dessa avdelningar stå under en
gemensam ledning av luftskyddsledaren, vilken av helt
naturliga skäl bör väljas ur fabrikens tekniska ledning.
I regel torde väl herrar överingenjörer ifrågakomma
på dessa poster.

Som bekant ha genom resp. länsstyrelsers försorg

tillsatts s. k. luftskyddschefer i städer och på
landsbygden. I regel hava vederbörande polischefer och
landsfiskaler fått dessa förordnanden. Det är
naturligtvis av allra största vikt att samarbete etableras
mellan den av länsstyrelsen tillsatta luftskyddschefen
och industriens luftskyddsledare, och man kan
ifrågasätta, huruvida icke på de större industriorterna
ledningen inom orten borde av luftskyddschefen
överlåtas på luftskyddsledaren, vilken i de flesta fall
genom intim lokalkännedom och tillgängliga resurser
bör vara mera lämplig härtill. Luftskyddschefen har
ju i alla fall ett så stort distrikt — i regel
landsfiskalsdistriktet, att han har tillräckligt med arbete
ändå. Luftskyddsledaren bör lämnas oinskränkt
auktoritet å industriorten.

De under luftskyddsledaren sorterande fyra
avdelningarna stå under ledning av var sin
avdelningschef. I eldsläckningsavdelningen enrolleras de
hemmavarande ordinarie medlemmarna av fabrikens s. k.
elitbrandkår. Jag föreställer mig att på de flesta
fabriker i enlighet med brandförsäkringsvillkoren en
dylik finnes. Avdelningschef blir väl den ordinarie
brandchefen; därest denne i något fall är
luftskyddsledare kan en verkmästare eller annan person ur
fabriksbefälet vara lämplig.

Sanering säv delning en har en synnerligen viktig
uppgift, nämligen att indikera eller upptäcka
gasbeläggning samt oskadliggöra gasen. Yid de allra
flesta större industrier finnes ett laboratorium, vilket
skötes av en kemist, och denne blir då av helt
självklara skäl den naturlige ledaren för
saneringsavdelningen. Denna behöver knappast räkna mer än ett
halft dussin karlar, och att laboratoriepersonal bör
ingå häri ligger i sakens natur. Saneringsavdelningen
skall ha gummikläder och gasmasker; detta är
ofrånkomligt. Dess medlemmar fördelas på två
skyddsrum, ej gärna flera för att undvika för stor
splittring. Kemisten skall tillse, att reagenser och
indikatorer för de vanligaste giftgaserna finnas i båda
skyddsrummen, liksom även behövlig glasapparatur.
I övrigt kommer saneringsavdelningens viktigaste
hjälpmedel att utgöras av klorkalk och vatten.

Röjningsavdelningen får icke träda i verksamhet
innan saneringschefen deklarerat allt klart för
röjning. Dess uppgift är såsom av namnet framgår att
undanskaffa spåren av krevaderna och
iordningställa anläggningen för drift igen. Lämplig
avdelningschef blir följaktligen verkstadsingenjören, om
sådan finnes, annars verkmästaren eller "utebasen"
vid mindre industrier. I röjningsavdelningen ingå
alla övertaliga arbetare, som icke disponeras för
annat ändamål, såsom t. e. för partiell igångkörning,
om skadorna skulle vara starkt lokaliserade.

Sjukvårdsavdelningen uppdelas på tvenne
underavdelningar, nämligen dels en transportavdelning
(bärargrupp), dels förbandsstation. Vid
storindustrierna har man mångenstädes både sjukstuga, läkare
och sjuksyster, och i så fall är organisationen redan
klar; erforderliga biträden tagas ur arbeterskeleden
eller från kontoret. Men vid en del smärre industrier
är man icke så lyckligt lottad, och här får man
hjälpa sig fram på annat sätt. Luftskyddsledaren får
då i första hand undersöka, huruvida icke till
äventyrs bland personalen eller i deras familjer finnes
någon f. d. sjuksyster eller eljest
sjukvårdsintresse-rad och kunnig person.

12 febr. 1938

13

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free