- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
14

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Ti dskrift

Låt oss nu antaga, att vi ha fastlagt en instruktion,
som måste följas. I stora drag tillgår det hela
sålunda.

Första momentet. Från statens alarmcentral
kommer en förvarning. Utkiksposterna bege sig till sina
platser. Den fria gruppen får order om att bege sig
till skyddsrummen i periferien. Den bundna gruppen
kvarstannar och förbereder ett stopp, men stoppar
icke ännu.

Andra momentet. Fabrikens egen utkik ger larm
med brandsignalen, överenskommen signal. Den
bundna gruppen utför nu blixtsnabbt sina
åligganden, utan panik, och springer sedan till sina
respektive skyddsrum. Även utkiken beger sig dit.

Tredje momentet. Anfallet börjar. Inom varje
skyddsrum svarar en rumsbefälhavare för disciplinen.
Denne går sist in i rummet och stänger dörrarna.
Dessa böra icke stängas för tidigt, utan först sedan
anfallet verkligen börjat. Sedan dörrarna en gång
stängts, få de under inga omständigheter öppnas.
Man har nu intet annat att göra än avvakta anfallets
slut. Lugn måste råda i rummet, hysteri motarbetas.
All sinnesrörelse, liksom kroppsrörelse ökar
syreförbrukningen. De instängda tillsägas att sitta stilla på
bänkarna. Så länge krevader höras är det bara att
vänta.

Fjärde momentet. Krevaderna synas ha upphört
— det har varit tyst och stilla en halvtimme.
Saneringsavdelningen träder i verksamhet på order av
ledaren. Man går ut genom luftslussen, alla på en
gång. Den inre dörren får ej öppnas sedan den
yttre en gång varit öppen. Alla personer utan
gasmask och överdragskläder av gummi kvarstanna
tillsvidare i skyddsrummen. Saneringsavdelningen
indikerar gas och renspolar de förgiftade områdena
med utströdd klorkalk och vatten. Sedan detta skett
inträder

Femte momentet. Tecken ges nu åt samtliga
inspärrade att skyddsrummen utan fara kunna lämnas.
Allas ansträngningar inriktas nu på att så hastigt
som möjligt upphjälpa skadorna, av vad slag de
Vara månde, och få driften i gång igen. Varje minut
är dyrbar, och det är nu, som det skall visa sig, om
organisationen varit effektiv. Men samtidigt skadar
det ej att iakttaga försiktighet i närheten av
krevadplatserna, ty särskilt senapsgasen är oerhört
förrädisk. Vad tjänar det till att ha skyddsrum och
gasmasker och en perfekt organisation, om man ett
par timmar efter bombanfallets slut börjar känna de
första svidande tecknen till de fruktansvärda
frät-skadorna av denna farliga gas?

Ja, detta var ett förslag till arbetsrutin vid ett
bombanfall. Nu är det emellertid så, att speciella
komplikationer nästan överallt måste uppstå, till
vilka viss hänsyn bör tagas. I de industrier, där en
myckenhet hökning och torkning förekommer, äro
ångpannehusen med nödvändighet ganska betydande
anläggningar. Likadant är förhållandet å de platser
där man med ånga alstrar stora mängder elektrisk
energi.

Här uppstår vid evakuering ett ganska kvistigt
problem, som fordrar eftertanke. Jag har i det
föregående framhållit önskvärdheten, ja, nödvändigheten
av att avstänga ångan till alla kärl, där kokning
försiggår, detta med hänsyn till explosionsrisken.
Givetvis bör man också avstänga ångan till t. e. en pap-

persmaskin. Men hur går det i dessa fall med
ångpannorna? Här ha vi en betydande ångalstring, där
fyrarna äro avpassade med hänsyn till en viss
bestämd normalkvantitet ånga per timme. Om nu helt
plötsligt denna normala ångkonsumtion upphör, måste
givetvis en enorm ånganhopning bliva följden i
ledningar och ångdomar — säkerhetsventilerna komma
att rusa vidöppna, och häri ligger ej den minsta
olägenheten, ty den vita ångan drager fiendens
uppmärksamhet till sig och underlättar hans orientering.
Detta är onekligen en ömtålig situation. En sådan
"ångstöt", som det här blir fråga om, kan knappast
upptagas av en vaporackumulator, om nu en sådan
finnes, vilket långt ifrån alltid är fallet. Finnes dylik
kan man genom driftens anpassande i någon mån
motverka följderna. Jag vill för min personliga del
gärna anse, att man vid första varningen — i
avsaknad av vaporackumulator — kan utriva en del av
fyrarna, utan hänsyn till att falskt alarm kan
föreligga. Hur mycket som skall utrivas blir en
omdömessak, beroende på hur koken ligga till, hur
satsningarna varit under de närmast föregående timmarna
etc. Skulle det vara falskt alarm, blir det svårt, för
att icke säga omöjligt att ett tag "hålla trycket",
men denna olägenhet är säkerligen det minst onda
av två onda ting. Det är självklart att eldaren med
spjäll, sekundärluftanordningar, luftförvärmare etc.
skall göra allt för att motverka ångstöten.

Frågan om praxis vid kraftverken erbjuder en hel
del av intresse. Vid bedömandet av
lämplighetsåtgärder här måste man först taga hänsyn till det sätt,
varpå kraften genereras. Man vore frestad säga, att
kraft är kraft och att framställningssättet icke spelar
större roll. Men det gör det. Varför vill man över
huvud taget hålla en station eller del därav i gång
under ett bombanfall? Jo, därför att man kommer
att behöva vatten till eldsläckning och renspolning
av gasbelagda områden — som jag nyss påvisat. I
vissa fall kan det också vara önskligt att hava
elektriskt ljus till förfogande. Nu är det ju som bekant
så, att man enligt lag måste ha två av varandra
oberoende möjligheter att inmata vatten i ångpannor.
I regel har man väl en ångmatarpump av kolvtyp och
som komplement till denna en
högtrycks-centrifugal-pump. Ofta får den sistnämnda tjänstgöra som
brandspruta.

Vid ångkraftstationer är det lämpligt att slå ifrån
turbinerna och den elektriska strömmen. Om man
behöver vatten kan man koppla ångmatarpumpen till
vattennätet. Därest detta ej går med nuvarande
rörschema är en ändring i regel synnerligen billig och
bör snarast vidtagas. Man kanske invänder att
ångmatarpumpen blivit obrukbar under anfallet, och
då står man där, utan vatten. Ja, detta är
naturligtvis tänkbart, men om en bomb träffat ångpumpen,
så har i regel bomben samtidigt skadat de närbelägna
pannorna, och då blir man utan ånga till
turbingene-ratorerna och så är man utan vatten i alla fall. Men
då strömförande kablar, särskilt högspända dylika
innebära viss kortslutningsrisk och därmed eldfara,
vill jag förorda, att ångkraftstationer stoppas under
bombanfall.

Vid vattenkraftverken ligger frågan litet
annorlunda till. Man har kanske ingen reservkraft för
vatten, och enär vattentillgången är av vital betydelse,
bör man bedöma lämpligheten av ett stopp från fall

14

10 sept. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free