- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
15

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kemi

till fall. Själv är jag av den uppfattningen, att man
här i regel bör hålla stationen i gång. Det är
ofantligt viktigt att om möjligt hålla vattenförsörjningen
klar. Men man kan tillse, att så många större kablar
som möjligt bli strömlösa — alla som knnna frånslås
utan olägenhet.

I detta sammanhang kanske förtjänar påpekas, att
otrevliga komplikationer kunna uppstå inom
industrier, där elektrisk kraft användes för viktiga
kyl-ningsaggregat, såsom för drift av fläktar eller
pumpning av kylvatten. Om sådan kylning plötsligt
upphör, så kunna icke blott eldsvådor utan även
andra svåra olyckor inträffa. Vi skola se på ett
exempel.

De s. k. sodasmältugnarna i våra sulfatfabriker
kräva tillförsel av stora luftmängder för att den där
skeende kemiska processen skall kunna försiggå.
Luften inblåses genom bläster, s. k. formor, vilka
kylas med kallvatten. En dylik forma kan sägas vara
ett dubbelväggat rör, varvid kylvattnet får passera
mellan väggarna. Vad inträffar nu, om kylvattnet
ej tillföres? Jo, eftersom luften icke förmår effektivt
kyla formans väggar, bli dessa glödande och smälta
eventuellt ner. Påsläppes sedan vattnet, förgasas
detta momentant, och en kraftig explosion blir
följden, varvid ugnens tegelvalv i regel ej tål
påfrestningen utan störtar in. Sådana explosioner kunna
tyvärr förekomma redan i fredstid. Namnen,
Sandarne och Fredriksberg uppväcka sorgliga minnen hos
cellulosaingenjörer, ty i båda fallen gingo
människoliv förlorade.

Man finner således, att man ej får slå ifrån den
elektriska kraften, där kylning från höga
temperaturer förekommer, såvida ej momentan ersättning
med ångkraft kan ordnas. Det är ju tänkbart att
koppla matarpumparna dit. I sulfatfabriker brukar
man ha en högt belägen vattentank i reserv, men
denna räcker ej länge, i varje fall ej tillräckligt länge
för att kunna tillkopplas under ett bombanfall.

Jag skall ännu ett ögonblick tillåta mig att
diskutera förhållandena vid våra sulfitfabriker. Dessa
erbjuda nämligen särskilt intresse, dels av den
anledningen att de såsom framställare av råvaran till
bomullskrutet äro föremål för fiendens speciella
uppmärksamhet, dels därför att de — såsom förut nämnts
— inom sig själva ha de bästa bomber en fiende
någonsin kan önska sig. Detta ’har jag förut omnämnt och
vill därför endast vidröra konsekvenserna av ett ur
fiendens synpunkt lyckat anfall på ett sulfitkokeri
Man har sagt mig, att på en del håll i samband med
redan avhållna luftskyddsövningar arbetarna
instruerats att taga sin tillflykt till det närbelägna
vedupplaget. Jag förstår mycket väl, att detta skett därför
att de s. k. "vältorna" ansetts bjuda ett ganska
säkert skydd både mot upptäckt och därmed följande
kulspruteeld samt bombsplitter. Och likväl glömmer
man vid denna kategoriska order det allra farligaste,
nämligen gasrisken. Om en bomb skulle träffa
kokeriet och en av kokarna, och vinden ligger åt
vedupplaget, så äro samtliga människor utan gasmask,
som där tagit sin tillflykt räddningslöst förlorade
genom kvävning. Därest man vid en sulfitfabrik önskar
gå in för "öppet skydd", dvs. utan gasmasker och
skyddsrum, så måste man under alla förhållanden
iakttaga en huvudregel: välj uppehåll i lovart om
fabriken. Detta måste bli en fundamentalprincip, ty

annars uppstå utan minsta tvivel stora
människoförluster.

Vad själva kokeriåtgärderna beträffa, så är det
tyvärr icke så mycket att göra. Ett sulfitkok, som
står på tryck, kan visserligen nedgasas något, men
vi få ej glömma, att detta tar alltför lång tid för att
kunna medhinnas under varningsperioden. Det är
ganska svårt att inställa en ventil så, att den skall
kunna genomsläppa en viss bestämd gasmängd,
uppskattad gissningsvis, då ingen vet hur länge anfallet
kommer att vara. Som bekant är innehållet i en
kokare ganska betydande. Massavärdet i en ordinär
dylik uppgår enligt 1937/38 års konjunkturer till
omkring 5 000 kronor, varvid jag bortser från silning
och torkning. Sådana summor äro för stora att
negligera, och man får därför göra sitt allra yttersta, för
att under alla förhållanden, även de mest påfrestande,
söka genomföra koket.

Vid alla sulfitkok måste man förr eller senare
"lätta på gasen", dvs. hindra kokaren att gå över det
föreskrivna trycket. Under kokprocessen frigöres ju
SO, i överskott, och därest icke reglering av
trycket sker, skulle detsamma stiga katastrofalt. Denna
gas tar man vara på, den insläppes i syratorn och
syrabehållare, där den absorberas av den syra, som
vid kommande kok kommer till användning. Därför
är det lämpligt, att kokmästaren inför ett
bombanfall ställer in gasventilen på lättning, även om det för
ögonblicket, skulle förefalla honom onödigt. Han bör
t. o. m. gå en aning längre än vad erfarenheten lärt
honom vara nödvändigt. Han skall med andra ord
taga till litet i överkant, så att risk för kokarens
uppgång över 4 kg absolut ej kan föreligga.
Kokaretrycket får gå ned litet, men ej för mycket, ty koket
skall, om anfallets övriga skador ej hindra driften,
kunna slutköras, utan att kvaliteten blir alltför
omöjlig. Ett för långt drivet kok blir bränt — och kallas
som bekant svartkok. Om därför en kokare beräknas
bli färdig inom två timmar efter anfallets början, så
får man av två onda ting välja det minst onda: hellre
litet för hård och okokt massa än brunbränd sådan.
Det är då intet annat att göra än att avbryta
kokningen, helt nedgasa och bereda sig på tappning
omedelbart efter anfallet. Man kan taga saken litet
lugnare i sådana fabriker, där s. k. automatkokning
förekommer. Om denna kombineras med regulatorer,
kan man kanske våga sig på att låta koket gå till
slut i ett obemannat kokeri.

I sulfatfabriker är faran icke så stor. Visserligen
uppgår kokaretrycket här ofta nog till höga tal, t. e.
9 atö, men kokarna äro i regel mindre och innehålla
icke S02. Här räcker det med avstängning av ångan
och lättning på gaskranarna för att förhindra
sprängning.

I kemisk-tekniska fabriker av olika slag, där
kokningsprocesser försiggå i slutna kärl, får man som
huvudregel ånge vad jag förut framhållit, men som
är så viktigt att jag åter upprepar det:

En kokare får under inga förhållanden lämnas helt
sluten, ej ens om ångan, där denna är indirekt,
avstängts. Möjlighet för eventuellt i processen
uppkommande gaser att utslippa måste förefinnas, antingen
genom säkerhetsventil eller genom att en
gasnings-kran sättes på pysning.

Städernas gasverk äro mycket sårbara och erbjuda
av denna anledning eftersökta mål för fienden. I det

12 febr. 1938

15

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free