Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
hettnings-, dissociations- och sinterzonen. Dessutom
tjänstgör en del av ugnen som primär kylare för den
varma klinkern. Av de fyra zonerna är
dissociations-zonen den längsta, under det att den bränningstek
-niskt viktiga sinterzonen är av obetydlig omfattning.
— Det antal kilokalorier, som i varje zon måste
överföras räknat per kg material och meter ugn, kan nu
lätt beräknas ur fig. 3 och tabell 2. Härvid
måste korrektion göras för det värme, som utstrålas
från ugnsmanteln, vilket med ledning av dess
yttemperatur beräknas enligt en formel av Schack.5
Resultaten återfinnas i tabell 3. De på detta sätt fram-
Tàbell 3.
7 kcal/kg råmaterial1
och meter ugn
Avvattningszonen ............... 15,8
Upphettningszonen .............. 10,0
Dissociationszonen .............. 13,4
deducerade värdena avser alltså, att jämföra
värmeöverföringens storlek i roterugnens olika delar i
funktion av dess längd. Det visar sig, att
upphettningszonen ur värmeöverföringssynpunkt är minst
tillfredsställande. Detta har givetvis sin förklaring
däri, att konvektionen här ej är så hög som i den med
inbyggnader försedda avvattningszonen, under det att
gasstrålningen samtidigt spelar minskad roll för
värmetransporten, då gasens temperatur har sjunkit
till mellan 800° och 1100°C.
Enligt W. Gilberts6 m. fi. åsikt äger den
huvudsakliga värmeöverföringen till materialet i ett avsnitt
av ugnen rum från i detta avsnitt befintlig ugnsvägg,
gas och ev. flamma. Den s. k. inre strålningen
spelar säkert en underordnad roll för värmeöverföring
från en del till längre bort liggande delar av ugnen
särskilt i betraktande av, att gaserna äro uppfyllda av
damm och aska. — Möjligen kan sinterzonen och
slutet av dissociationszonen utgöra ett undantag
härvidlag till följd av den kraftiga
temperaturvariationen på kort sträcka i förening med rådande höga
temperaturer.
Fig. 3. Temperaturkurvan i roterugnen.
Från värmeteknisk synpunkt representerar
upphettningszonen ett mellanting mellan
avvattningszonen och dissociationszonen. I den förra äger på
grund av låg gastemperatur ingen nämnvärd
strålning rum, under det att konvektionen kraftigt
befordras genom inbyggnader. I den senare är genom
kolsyreutvecklingen den direkta konvektionen till
materialet nedsatt, under det att strålningen från
vägg, gas och delvis även flamma är intensiv. — En
ökning av värmeutbytet i upphettningszonen synes
möjlig genom att utsträcka inbyggnaderna in i denna.
Dock tillkommer i så fall vid sidan av svårigheterna
på grund av här rådande höga gastemperaturer även
risken för uppkomsten av från driftsteknisk synpunkt
b esvärliga materialansamlingar.
Litteratur:
1 H. Ktthl: Zementchemie in Theorie und Praxis., s. 23.
2 Zement 1936. 26 o. 27. H. B. von Gronow:
Thermo-chemische Grundlagen für die Herstellung der Zemente.
s Zement 1936. 12 o. 13. W. Anselm: Die
Wärme-rechnung des Zementdrehofens.
4 Cement and Cement Manufacture juli 1936. W. Gilbert:
Investigation ön a Slurry Drier or Calcinator. — II.
5 H. Bussmeyer: Wärmewirtschaft in der
Zementindu-strie s. 37.
6 Cement and Cement Manufacture juni 1933. W. Gilbert:
Heat Transmission in Rotary Kilns. — III.
En ny teori rörande sockrets alkoholiska jäsning.
Av fil. lic. BROR HVISTENDAHL.i
Inledande översikt,
Alltsedan år 1815, då Gay-Lussac uppställde
ekvationen för den alkoholiska jäsningen
C6H1206 = 2 C2H50H + 2 C02
lia ett ofantligt antal försök utförts för att närmare
följa hexosnedbrytningens olika faser.
Tack vare Buchners1 upptäckt av den cellfria
jäsningen och pressaften 1897 kunde Härden och Young2
1904 skilja den buchnerska pressaften i två var för
sig inaktiva fraktioner, vilka tillsammans besutto
egenskapen att förjäsa socker, och redan året därpå
visade dessa forskare, att fosforsyra under
jäsningens lopp ingick förening med organisk substans.
Iwanoff,3 som 1906 lyckades isolera denna fosfor-
1 Föredrag hållet vid Svenska teknologföreningens avd.
för Kemi och bergsvetenskap sammanträde den 14 jan. 1938.
syreester i form av ett olösligt kopparsalt, fann, att
den innehöll tre atomer kol på varje atom fosfor,
varför föreningen till en början betraktades såsom
en monofosforsyreester av en trios. Genom
undersökningar av den sålunda erhållna föreningens
(Har-densyra, zymofosfat) fenylhydrazinsalt kunde
Lebe-dev4 och Young5 visa, att zymofosfatet måste
innehålla minst två fosforatomer i molekylen (50 %
fosfat avspaltades vid osazonbildning), och då Neuberg0
samt Härden t. o. m. lyckades isolera fruktos ur
zymofosfat, antogs allmänt att föreningen var ett
fruktosdifosfat.
Då Härden och Young7 redan något tidigare
funnit, att den vid jäsningen under vissa omständigheter
bildade kolsyremängden är proportionell mot det
organiskt bundna fosfatet, antogo dessa forskare, att
samtidigt som en hexosmolekyl nedbröts till alkohol
10 sept. 1938
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
