- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
43

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kemi

- så länge (len förlöper — innebär en uppluckring av
gittret, resulterande i en nedsättning även av den
kemiska motståndskraften. Kurvan i figur 11
framställer i procent den mängd kiseldioxid, som i sitt
gitter upptagit järnoxid vid upphettning därmed
under olika temperaturperioder. Det är i
ögonenfallande, att järnoxiden endast i samband med en
omvandlingsprocess med nämnvärd hastighet
diffunderar in i ytskikten av kiseldioxiden. Vid 575° sker
den hastiga /J-a-kvartsomvandlingen och vid ca 900°
börjar den långsamma cristobalitbildningen. Redan
omvandlad cristobalit upptager praktiskt taget ingen
järnoxid.1

Ytterligare ett exempel må nämnas. Hos ett antal
metaller uppträda vid bestämda temperaturer
diskontinuerliga förändringar i de fysikaliska egenskaperna,
och man har kunnat visa, att detta står i samband
med rubbningar i strukturen. Därvid är det dock icke
fråga om några egentliga kristallografiska
omvandlingar utan endast störningar eller ändringar i den
s. k. mosaik struktur en, dvs.’ i den karakteristiska
blockindelningen, som normalt uppträder även hos
s. k. enkristaller ? Då även dylika förändringar
naturligtvis måste inverka på förhållandena vid ytan, så
var det att vänta, att ändringar även av den kemiska
aktiviteten borde kunna låta sig påvisas vid
temperaturerna ifråga. Följande fig. 12 visar detta med all
önskvärd tydlighet. Försöken avse upplösningar i
salpetersyra av vismut. De båda kurvorna ånge
stigande, resp. fallande försökstemperaturer.3

Det bör i detta sammanhang påpekas, att
mosaikstrukturen vid ytan alltid är mer eller mindre
avvikande från densamma i kristallens inre. Dylika
skillnader ha för länge sedan kunnat påvisas och
uppmätas. De hänföra sig självfallet till de omnämnda
osymmetriska kraftfälten vid ytan. Alldeles nyligen
har konstaterats, att dessa förhållanden spela en
viktig roll vid metallers passivering, i det att tätheten av
det bildade skyddsskiktet därav är beroende.4

Det ligger i sakens natur, att flera av de effekter,
som vi i det föregående i hastigt tempo tagit del av,

1 J. A. Hedvall: Reaktionsfcihigkeit fester Stoffe s. 212.

2 E. Co hen o. medarb.: Z. physik. Chem. 89 (1915), 638 o.
tidigare publ; A. Goetz : Proc. Nat. Acad. Sci. U. S. A. 10
(1930), 99; I. Traijbe o. medarb: Z. physik. Chem. 138 (1928),

85.

3 j. a. Hedvall: loc. cit. 136.

* J. H. de Boer: Philips forskn.-lab :s medd. nr 1263, 1269
(1937).

kunna medföra förändringar i fasgränskaraktären hos
inhomogena fasta ämnen, och att de också kunna leda
till uppkomsten av fasgränser i förut homogena
system eller alstra kontakter mellan olikvärda
kristallytor av sådan art, att potentialdifferenser ändras eller
överhuvudtaget uppkomma. Dylika kontaktställen
äro naturligtvis alltid fysikalisk-kemiska oroscentra,

Temp. "C—

i soo mo mo mo mo

Fig. 11.

som under lämpliga betingelser ge upphov till
därifrån utgående förändringar av kristallografisk eller
kemisk art. Sådana betingelser kunna skapas t. e.
genom uppvärmning eller tillförande av ett lämpligt
reaktionsmedium. Framför allt
rekristallisationsföre-teelser och korrosionsförlopp lämna utmärkta
illustrationer härpå.

Vår föregående granskning visar, att de beskrivna
yteffekterna i ett flertal fall äro av den art, att de
måste influera på potentialförhållandena vid dessa
oroscentra eller lokalelement och därmed på
rekristal-lisations- eller korrosionsprocessers förlopp. Vi ha
velat fästa uppmärksamheten härpå, då de nämnda
processerna såväl mekaniskt som kemiskt sett äro av
fundamental och aktuell betydelse vid utforskandet
av kroppars ytegenskaper.

Inverkan av fasgränsernas karakteristiska aktivitet
är naturligtvis ingalunda inskränkt endast till
katalysprocesser och till korrosionsfenomen i närvaro av
vätskor. Vi finna den också vid omsättningar med
reaktiva gaser. Schenck1 har visat, att oxidationen
t. e. av järn i koldioxid vid förhöjd temperatur går
väsentligt fortare på de ställen, där järnet befinner
sig i kontakt med korn av sådana oxider, t. e. CaO och
AL03, som med den uppkommande järnoxiden kunna
bilda föreningar eller fasta lösningar, en iakttagelse,
som uppenbarligen besitter stort tekniskt intresse.

Det effektivaste sättet att förändra ett ämnes
energitillstånd är givetvis termisk påverkan. Man är så
van vid att använda sig härav, att man nästan
glömmer bort, att det också finns andra metoder. Med
kännedom om, att kristallgitterna äro uppbyggda av
partiklar, som sammanhållas av elektriska kraftfält av
med huvudgittertyperna växlande art, är det
emellertid självfallet, att gitterstörningar och därmed även
rubbningar i ytkaraktären böra framkallas även
genom inre, automatiskt inträdande
laddningsförskjutningar i substanser av dipolkaraktär eller genom
utifrån anlagda, på det ifrågavarande ämnet verkande
elektriska fält. Detsamma gäller om ändringar av
det magnetiska tillståndet, i det att varje förändring
av elektronernas spinförliållanden i högre eller lägre
grad måste inverka på gittrets energitillstånd och

i R. Schenck: Z. anorg. u. allg. Chem. 181, (1929), 39.

Ch 0.02S0

i
C

.c

È 0,02/0
£ 73

-V

Fig. 12.

10 sept. 1938

43

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free