- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
44

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Ti dskrift

5

30
20
10
o

•b KxPOO

S C

200

g <u

loo

vi

O

250 270

290

Fig. 13.

S/O

330 350°C

därmed som vi sett också på det
aktivitetsbestämman-de kraftfältet vid ytan.1

På senare år ha ett flertal exempel på kemiska
effekter av denna art påvisats. Det må här vara
tillfyllest att nämna, att ett ferromagnetiskt ämnes
katalytiska inverkan ändras samtidigt med
magnetismens försvinnande och på ett sätt, som visar tydligt
beroende av avmagnetiseringens art. Detta framgår
av figur 13, som visar katalyskurvor för reaktionen:

2 CO = C + CO,

med användning av nickel av olika renhetsgrad och
avmagnetiseringsförhållande.2 Det är
iögonenfallande, att den plötsliga förändringen i katalysverkan hos
nickelpreparaten icke endast helt sammanfaller med
temperaturen för begynnande avmagnetisering, utan
också influeras av själva avmagnetiscringsförloppet.

Det är att vänta, att effekter av detta slag vid val
av lämpliga substanser också skola erhållas med
tillhjälp av utifrån anlagda starka fält. Försök av detta
slag äro igång på Chalmersska högskolans
laboratorium för teknisk kemi.

Det har också lyckats, att påvisa analoga
företeelser vid användandet av sådana substanser, som vid
en viss temperatur — ett slags elektrisk curiepunkt
alltså — undergå ändringar i det inre elektriska
fältet. Ett typiskt ämne av detta slag är seignettesalt,
vars dipolegenskaper plötsligt ändras vid ca 22°.
Precis vid denna temperatur inträder en likaledes
abrupt ändring i upplösningshastigheten.3 Ocli denna
förändring är lika litet som vid de magnetiska
försöken förklarbar genom kornstorleksändringar eller
verkliga kristallografiska omvandlingar, vilka icke
uppträda vid temperaturerna ifråga. Ett samband
mellan de påvisade effekterna och de av magnetiska
eller elektriska ändringar framkallade störningarna i
den förut omtalade mosaikstrukturen kan lättare
tänkas.

1 J. A. Hedvall: loc. cit. 162 f.

2 loc. cit. s. 165.

3 loc. cit. s. 170—175.

Det är ingalunda uteslutet, att effekter av denna
typ, vilka först på allra sista tid studerats, böra
kunna få en praktisk betydelse. Särskilt synes detta
sannolikt vid sådana processer, som bero på
adsorp-tionsfenomen, i det att förloppet i önskad riktning
bör kunna påverkas genom anläggning av yttre
elektriska eller magnetiska fält. Det kan t. e. ha sitt
intresse, att omnämna, att man nyligen visat upp, att
vissa kolpreparats adsorptionsförmåga ändras i
starka magnetiska fält.1

Det har också konstaterats, att t. e. oxiderbarheten
av en metall ändras vid övergången från magnetiskt
till omagnetiskt tillstånd.2

Då man således genom ändringar i elektriska och
magnetiska fält kan påverka en kropps ytaktivitet,
kan man antaga, att detsamma bör vara förhållandet
även vid bestrålning. Vi bortse därvid från de
allbekanta fotokemiska företeelserna, innebärande
kvar-stannande verkliga kemiska förändringar. Yi
utsträcka begreppet ljuskänsliga kroppar längre och
påstå, att varje ämne, som absorberar strålning utan
att termiskt påverkas, måste visa olika ytaktivitet i
belyst och obelyst tillstånd. Genom absorptionen
förskjutas nämligen elektronernas nivålägen, och det
är uppenbart, att detta icke kan ske, utan att rubba
energifördelningen inom gittret. I särskilt känsliga
substanser bli elektronerna abnormt rörliga, och
fotoelektriska fenomen eller i andra fall
fosforescenstill-stånd kunna uppträda. Här framträder en ny
ljusmörker-kemi med sina många problem och av ett
betydligt vidare omfång än fotokemien i vanlig snävare
mening.

Det var att förvänta, att just sådana ämnen också
skulle visa de största fysikalisk-kemiska yteffekterna
av detta slag. Understundom kunna dessa faktiskt
bliva högst betydliga. Ljuskänsligt selen t. e.
upplöses vid rumstemperatur ca 20 ggr hastigare i en
Na2S03-lösning i ljus än i mörker.3 Likaså inställa
sig vid fosforers eller andra ljusabsorberande sub-

^ Adsorption i belyst til/st. (jämvikt)

90

Hj

C 85

\



80

\

65

återgång

Dunke/adsorpHon (jämvikt)

60 120 180 ZW

Tid i min för återgångs försök

Fig. 14.

stansers gränsytor andra adsorptionsjämviktslägen
vid belysning än i mörker.4 Detta framgår tydligt av
fig. 14, som framställer den långsamma
tillbakagången från jämviktstillståndet i ljus till mörkervär-

1 S. S. Bhatnagar o. P. L. o. A. N. Kapuf. : Philos. Mag’. 23
(1937), 256.

2 J. A. Hedvall, R. Hedin o. O. Persson: Z. physik. Chem.
B 27 (1934), 196, 206.

3 S. Sterzel o. I. Afzelius: Svensk kem. tidskr. i9 (1337).

4 J. A. Hedvall : Reaktionsfähigkeit fester Stoffe (Leipzig
1938), 176, 178—185.

Mr—
30
20
10
O

1 .300

100

2 c

O O —
3/0

330 350 370 390 H!0°C

44

10 sept. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free