- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
73

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

KEMI

REDAKTÖR: FRITHIOF H. STENHAGEN

INNEHÅLL: De teoretiska grunderna för de smältelektrolytiska förfarandena, av docent Gösta Ängel,
kemiska och bergsvetenskapliga föredragen vid det andra nordiska ingenjörsmötet i Oslo 19cS8.

— De

De teoretiska grunderna för de smältelektrolytiska

förfarandena.

Av docent GÖSTA ÄNGEL.

Inledning.

De s. k. smältelektrolytiska förfarandena utgöra
som bekant en viktig del av den tekniska
elektrokemien. Det är nämligen ett flertal metaller, såsom
aluminium, magnesium, natrium, litium, kalcium,
barium, strontium, beryllium och s. k. cermetall, som
uteslutande eller praktiskt taget uteslutande
framställas genom smältelektrolys. Av dessa metaller är
ju aluminium ojämförligt viktigast, men man väntar
att magnesium på grund av sin låga specifika vikt
och den rikliga tillgången på magnesiumhaltiga
mineral skall komma att få en betydligt ökad användning
i framtiden som beståndsdel i lättmetall-legeringar, i
den mån som det lyckas att nedbringa de ännu
relativt höga framställningskostnaderna. Även för
natrium räknar man med en starkt stegrad
förbrukning, om metallen kan erhållas till billigare pris än
nu. För närvarande bedrives därför ett ivrigt
experimentarbete på en förbättring i tekniskt och
ekonomiskt avseende av framställningsmetoderna för
ovannämnda metaller och särskilt för magnesium och
natrium. Dessa försök ha delvis inriktats på en
elektrotermisk framställning1, men på grund av de
synnerligen stora svårigheter, varmed en sådan
metod i detta fall är förbunden, ägnas huvudintresset
alltjämt åt de smältelektrolytiska förfarandena.

I det följande skall lämnas en kort översikt över
de teoretiska grunder, på vilka de smältelektrolytiska
förfarandena vila och på vilka man har att bygga vid
den vidare utvecklingen av desamma, som för
närvarande är aktuell. Det må härvid förutskickas, att
teorien för smältelektrolysen tyvärr ej är på långt
när så högt utvecklad som teorien för elektrolys i
vattenlösning. Undersökningarna över smälta salters
förhållande i elektrokemiskt hänseende äro nämligen
mycket mindre omfattande än över
vattenlösningarnas, vilket naturligtvis beror på, att de
experimentella svårigheterna äro mycket större i förra fallet.

Giltigheten av Faradays lag.

Den främste forskaren rörande smältelektrolysen
är Richard Lorenz, vars banbrytande arbete "Die

i Se t. e. W. S. Landis: "Electrothermic Distillation of
Metals", Träns. Elektrochem. Soc. 72, 293 (1937).

Elektrolyse geschmolzener Salze" utkom 1905/6.
Genom hans och hans medarbetares arbeten har visats,
att de på Arrhenii elektrolytiska dissociationsteori
grundade lagarna i allmänhet kunna tillämpas även
på smälta salter. Smältelektrolysen gestaltar sig
dock, såsom närmare skall belysas i det följande, i
flera avseenden olika mot elektrolysen i
vattenlösning, vilket i främsta rummet beror på den
väsentligt högre temperaturen.

Redan tidigt gjorde man den från såväl teoretisk
som praktisk synpunkt viktiga iakttagelsen, att den
vid smältelektrolys erhållna mängden av en viss
produkt i allmänhet väsentligt understeg den enligt
Faradays lag beräknade mängden. Lorenz antog
emellertid, att detta uteslutande berodde på
svårigheten att vid de rådande höga temperaturerna hindra
förluster av de bildade ämnena, en uppfattning som
sedermera bekräftats. Lorenz lyckades också
experimentellt visa, att man genom iakttagande av
lämpliga försiktighetsåtgärder till förebyggande av
förluster kunde uppnå i det närmaste kvantitativa
utbyten. Sålunda lyckades Lorenz och Helfenstein1
vid elektrolys av blyklorid vid 520° uppnå ett
strömutbyte med avseende på bly av 99,98 %. En ännu
vackrare bekräftelse på den Faraday’ska lagens
giltighet vid smältelektrolys och samtidigt på den
Fara-day’ska konstantens oberoende av temperaturen
före-bragtes av Richards och Stull.2 De utförda
elek-trolysförsök med två seriekopplade celler, av vilka
den ena innehöll silvernitrat i vattenlösning vid
rumstemperatur och den andra silvernitrat, löst i en
smälta av KN03 och NaN03 vid 250°. Skillnaden
mellan de i de båda cellerna erhållna silvermängderna
uppgick härvid i medeltal endast till 0,005 %.

På senare tid gjorda iakttagelser, att vissa
kristaller i fast form visa elektronledning, andra
jonledning och åter andra blandad elektron- och
jonledning har åter aktualiserat frågan om den
Fara-day’ska lagens giltighet vid smältelektrolys. I
enstaka fall har man även då det gäller flytande
kroppar såsom amalgam3 funnit en blandad elektron-

1 Lorenz & Helfenstein, Z. anorg. Chem. 23, 255 (1900).

2 Richards & Stull, Z. phys. Chem. 42, 621 (1903).

3 R. Kreman: "Elektrolyse geschmolzener Legierungen",
Stuttgart, 1926.

8 okt. 1938. häfte 10

73

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free