- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
74

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Ti dskrift

och jonledning, men hittills har inga bevis förebragts
för att strömledningen sker på annat sätt än genom
jontransport, då ledaren utgöres av smälta salter i
egentlig mening.

Elektriska ledningsförmågan.

Vad den elektriska ledningsförmågan för smälta
salter beträffar, så varierar denna inom vida gränser,
från flerdubbelt större än för de bäst ledande
vattenlösningar till praktiskt taget noll. Man antar därför,
att salterna i smält tillstånd i vissa fall äro
fullständigt dissocierade i joner och i andra fall mer eller
mindre ofullständigt, men man har icke kunnat
fastställa dissociationsgraden med någon större grad av
säkerhet mer än i några enstaka fall.1

Salter med god ledningsförmåga, "starka
elektrolyter", ha i smält tillstånd en större specifik
ledningsförmåga än i vattenlösning, vilket, under antagande
av en fullständig dissociation i båda fallen, är att
vänta, då ju jonkoncentrationen i smält tillstånd bör
vara större än i löst. Så är t. e. för NaCl i smält
tillstånd = 3,54 och i mättad lösning — 0,22.
Dåligt ledande salter visa däremot ofta en lägre
ledningsförmåga i smält tillstånd än i vattenlösning,
men någon fullständig parallellitet mellan
ledningsförmågan i smält och löst tillstånd finnes ej i detta
fall. Som exempel kan anföras, att specifika
ledningsförmågan för smält A1C13 omedelbart över
smältpunkten är ca 5 • 10—7, medan den för en
Vg-molar AlCl3-lösning är ca 0,03.

Som allmän regel gäller, att med stigande valens
minskas ledningsförmågan. Så är t. e. för SnCl2 strax
över smältpunkten x — 0,78 och för SnCl4 ^ oo 0.

En annan intressant iakttagelse är, att salter med
god ledningsförmåga samtidigt kännetecknas av en
hög smältpunkt och svårflyktighet och av att
ledningsförmågan vid övergången från fast till smält
tillstånd ökas med flera 10-potenser. Dessa salter har
man, bl. a. på grund av röntgenspektrografiska
undersökningar, anledning antaga i fast, kristalliserat
tillstånd bilda gitter av färdigbildade joner, som
starkt sammanhållas av elektrostatiska krafter.
Under detta antagande är det lätt förklarligt, att det
fordras en hög temperatur för att sammanhållningen
i gittret skall upphävas och att frigörandet av
jonerna vid smältningen medför en stor ökning av
ledningsförmågan.

Har man däremot ett ämne med
molekylgitter-struktur, så betingas sammanhållningen mellan
molekylerna av relativt svaga s. k. van der Waal’ska
krafter. Dessa ämnen äro därför relativt lättsmälta
och lättflyktiga och dåligt ledande såväl i fast som
flytande tillstånd. I allmänhet inträder ingen större
ändring i ledningsförmågan vid smältningen.

Kännedomen om ett ämnes valens, gitterstruktur,
smältpunkt och flyktighet ger alltså hållpunkter för
ett bedömande på förhand, om ämnet i smält tillstånd
är bra eller dåligt ledande, vilket kan vara av
praktiskt värde. Å andra sidan kan man av ändringen i
ledningsförmågan vid smältning sluta sig till
gitter-strukturen hos ett ämne, vilket i vissa fall varit av
teoretiskt intresse. Det bör emellertid påpekas, att

i Waldén, Ulich & Birr, Z. phys. Chem. 130, 495 (1927) ;

131, 1, 21, 31 (1928).

mellan de rena jongittren och de rena molekylgittren
finnas övergångsformer.

För salter med god ledningsförmåga ökas x i det
närmaste linjärt vid stigande temperatur, vilket
bekräftar antagandet, att dessa salter äro fullständigt
dissocierade, enär man i så fall har att vänta, att
ändringen i ledningsförmågan med temperaturen
uteslutande betingas av ändringen i viskositeten. För
dåligt ledande salter är däremot sambandet mellan
ledningsförmågan och temperaturen mera
komplicerat. Under antagande att dessa salter äro
ofullständigt dissocierade är detta även att vänta, enär en
temperaturförändring i så fall kan medföra även en
ändring av dissociationsgraden förutom ändringen i
viskositeten. För sådana salter ha i vissa fall
iakttagits en minskning i ledningsförmågan vid stigande
temperatur.

Hittills har endast berörts smältor, bestånde av ett
enda salt. Har man, såsom ofta är fallet i praktiken,
en smälta av flera salter i blandning, så gäller som
allmän regel, att ledningsförmågan för blandningen
är mindre än en beräkning på basis av halten och
ledningsförmågan av komponenterna ger vid handen,
vilket tyder på en ömsesidig inverkan av
komponenterna på dissociationen. Det kan t. o. m. stundom
inträffa, att ledningsförmågan för blandningen är
mindre än för någon av komponenterna, i vilket fall
man sannolikt har att göra med bildning av ett
komplext salt med lägre ledningsförmåga än
komponenterna. Överhuvud taget spela komplexbildningar en
stor roll vid smältelektrolys.

Sönderdelningsspänningen och elektrodpotentialeriia.

I en vattenlösning fordras som bekant för att
elektrolys skall äga rum, att den anlagda spänningen
överstiger en viss minimispänning,
sönderdelningsspänningen, sammansatt av de vid de båda
elektroderna uppträdande potentialsprången. Dessa
bestämmas i sin tur av elektrodernas art och av lösningens
sammansättning och temperatur. Yid
smältelektrolys äro förhållandena likartade. Det är emellertid
att märka, att, om man har en smälta av ett enda
ämne, så bortfaller naturligtvis inverkan av
koncentrationsförändringar, varjämte temperaturens
inflytande gör sig starkare gällande, emedan
temperaturen vid smältelektrolys kan variera inom mycket
vida gränser.

Den experimentella bestämningen av
sönderdelningsspänningen vid smältelektrolys är förenad med
mycket stora svårigheter. Detta beror på, att
diffu-sions- och reaktionshastigheterna äro mycket stora
vid de rådande höga temperaturerna, så att det är
svårt att undvika en depolarisation genom
återförening av produkterna. Bestämningarna ge därför
ofta för låga värden. För de flesta tekniskt viktiga
salterna har man emellertid numera lyckats
bestämma sönderdelningsspänningen med en noggrannhet
av åtminstone ± 0,1 V.

Dessa undersökningar ha bl. a. givit vid handen,
att sönderdelningsspänningen för ett salt är lägre i
smält än i löst form, såsom ju även av
termodyna-iniska skäl är att vänta. Så är t. e.
sönderdelningsspänningen för smält koksalt s6S5° = 2,SK) V, medan
för koksalt i lösning en beräkning ur
normalpotentialerna ger värdet si8° — 2,71 -f- 1,36 r= 4,07 Y. Härav
följer emellertid icke, att spännings- resp. energiför-

74

10 sept. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free