- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
78

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

T

bod’
CaCL-2

760

720
680
MO
600
S60

10 20 30 40 SO 60 70 SO 90 100
MoL % KCi

Fig. 3. Eutektisk blandning med
komplexbildning.

andra. Fig. 3 visar ett fall, då komponenterna bilda
en komplex förening. Som synes har denna kurva
en maximipunkt vid ett blandningsförhållande,
motsvarande föreningen CaCl2, KCI, vars smältpunkt
ligger endast obetydligt under komponenternas
smältpunkter.

3) Komponenterna bilda en isomorf blandning
(dvs. äro i fast form lösliga i varandra) och denna
blandning har en smältpunktskurva med minimum.
Kurvan bildar i detta fall icke någon nedåtriktad
spets såsom vid de eutektiska blandningarna utan
endast en jämförelsevis svag nedåtböjning, såsom
åskådliggöres av fig. 4. Blandningen har således
inom ett begränsat område en lägre smältpunkt än
den komponent, som smälter vid den lägsta
temperaturen, men smältpunktsnedsättningen är i regel
tämligen obetydlig.

4) Komponenterna bilda en isomorf blandning utan
smältpunktsminimum. I detta fall uppnås
naturligtvis endast en smältpunktssänkning, om tillsatsen har
lägre smältpunkt än huvudsaltet (jfr fig. 5).

Som exempel på den avsevärda
smältpunktsned-sättning, som kan uppnås genom lämpliga tillsatser,
må nämnas, att MgF, har smältpunkten 1 270°, men
den ternära blandningen MgF2-BaF2-NaF har tre
eutektiska punkter vid temperaturerna 750°, 800°
och 850°. I detta fall har sålunda uppnåtts en
maximal smältpunktsnedsättning av icke mindre än 520°.

Ovan nämndes, att det är till fördel för
strömutbytet att hålla så hög strömtäthet som möjligt. Denna
begränsas emellertid uppåt dels av den kritiska
strömtätheten, vid vilken anodeffekten inträder, och
dels av den tillåtna maximibelastningen på anoderna,
ca 10 A/cm2 på kolelektroder, 15 på
Söderbergselektroder och 30 på grafitelektroder. Vid
bestämning av strömtätheten har man vidare att taga
hänsyn till värmeutvecklingen i cellen, så att önskad
elektrolyttemperatur erhålles.

För att minska utbytesförlusterna genom
återförening av elektrodprodukterna med varandra
använder man sig i praktiken av följande konstruktiva
åtgärder, som avse att i möjligaste mån hålla
elektrodprodukterna skilda från varandra:

1) Ett diafragma av metalltrådsväv insättes mellan
katoden och anoden. Tyvärr är detta endast möjligt
i undantagsfall, såsom vid elektrolys av alkali-

hydroxider, på grund av att diafragmamaterialet
angripes av smältan eller av anodgaserna.

2) Katoderna och anoderna placeras vertikalt och
mellan dem en likaledes vertikal vägg av stelnad
elektrolyt, som nedhänger ett stycke i smältan.
Denna mellanvägg åstadkommes genom inläggning
av vattenkylda rör mellan elektroderna. Härav
begagnar man sig exempelvis vid elektrolys av
klor-magnesium. Härvid avgår klorgasen på ena sidan
om väggen, medan magnesiummetallen flyter upp på
den andra sidan. Strömmen måste givetvis passera
under mellanväggen. Detta förfarande är likartat
med de vid elektrolys i vattenlösning använda
klock-förfarandena och har samma olägenheter, nämligen
en hög cellspänning till följd av den långa
strömvägen och en mer eller mindre ofullkomlig separering
av elektrodprodukterna.

3) Elektroderna anordnas horisontalt över
varandra utan diafragma. Härvid har man att tillse,
att elektrodavståndet ej är för litet och att
elektro-lytens sammansättning och specifika vikt avpassas
så, att en tillfredsställande separering av metallen
från smältan erhålles. Detta förfarande användes
vid framställning av aluminium, då man låter
metallen samlas under smältan, som sålunda skyddar
metallen mot oxidation i luften. Vid raffinering av
aluminium genom smältelektrolys, då ju båda
elektroderna bestå av metall, låter man däremot den rena
metallen samlas ovanpå smältan, emedan den har en
lägre specifik vikt än den orena metallen. Den
senare legerar man dessutom med tyngre metaller,
så att en tillräcklig skillnad i specifik vikt mellan
smältan å ena sidan och anod- och katodmetallerna å
andra sidan kan erhållas.

I de fall, då den avskilda metallen reagerar med
smältan, använder man sig av en s. k.
beröringselektrod, ett originellt förfarande, som redan 1855
föreslogs av Matthiesen och senare praktiskt
utbildats av Rathenau och Suter.1 Detta
kännetecknas av, att en vattenkyld katod, vanligen av
järn, nedhänger vertikalt i en smälta, men ej
ned-doppar djupare i denna än som är oundgängligen

i Rathenau, Z. Elektrochem. 10, 608 (1904).

10 20 X 40 SO 60 70 SO 90 100
Mol%K2S04

Fig. 4. Isomorf blandning med
smältpunktsminimum.

1000

9 SO–—J––-3a K2 Cr04

10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
MoLVo K2CrQ4

Fig. 5. Isomorf blandning utan
smältpunktsminimum.

78

8 okt. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free