- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Kemi /
79

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kemi

nödvändigt för att förmedla strömövergången mellan
elektroden och smältan. Efterhand som metall
avskiljes på katoden upplyftes denna, varvid metallen
medföljer men genom kylningen överdrages med ett
skyddande skikt av stelnad elektrolyt. Detta
förfarande användes vid framställning av kalcium och
beryllium.

Jämförelse mellan det smältelektrolytiska och de
övriga elektrokemiska förfarandena.

Då det gäller framställning av metaller med hjälp
av elektrisk energi kommer ju förutom
smältelektrolys även elektrolys i vattenlösning och
elektroter-misk reduktion i fråga. För de flesta metaller är det
möjligt att använda två av dessa förfaranden och för
vissa metaller alla tre. Det torde därför vara av
intresse att göra en jämförelse mellan de tre
elektrokemiska huvudförfarandena från rent principiell
synpunkt.

Om man till en början jämför det
smältelektrolytiska förfarandet med det våta elektrolytiska, så
framgår av det föregående, att det förstnämnda har
fördelen att en högre strömtäthet kan användas,
vilket medför en motsvarande minskning av cellernas
dimensioner och kostnader. I så gott som alla andra
avseenden är emellertid det smältelektrolytiska
förfarandet principiellt underlägset. Sålunda är i
allmänhet cellspänningen högre och strömutbytet lägre
och alltså energiförbrukningen högre än vid de våta
förfarandena. Härtill komma de mångahanda
olägenheterna, särskilt när det gäller materialfrågor, av att
arbeta vid hög temperatur.

De våta förfarandena äro således avgjort att
föredraga. Tyvärr kunna de emellertid icke användas
för framställning av metaller, som äro oädlare än
zink, dvs. lättmetallerna: natrium, kalium, kalcium,
magnesium, aluminium osv. Dessa metaller kunna
icke i ren form utfällas ur en vattenlösning, enär
vattnets vätejoner lättare urladdas än ifrågavarande
metalljoner.

Om man å andra sidan jämför de båda
elektrolytiska förfarandena med det elektrotermiska, så ha
de förra i första hand den principiella olägenheten,

att man är bunden av den låga
sönderdelningsspän-ningen till en låg spänning på varje apparatenhet,
vilket icke är fallet vid det elektrotermiska
förfarandet. De största elektrolytiska celler, som hittills
byggts, användas inom aluminiumindustrien och äro
utförda för en strömstyrka av 55 000 A. Yid en
spänning av ca 5,5 Y kommer man alltså ej upp till
mer än ca 300 kW per ugnsenhet som maximum,
under det att vid elektrotermiska förfaranden
användas ugnar på upp till 30 000 kW. I förra fallet
är alltså energiförbrukningen uppdelad på ett stort
antal relativt små enheter, medan man i senare fallet
kan koncentrera den till en eller ett fåtal stora
enheter. Yad denna skillnad betyder med avseende på
utrymmesbehov, anläggningskostnader och
erforderligt antal arbetare för driften är uppenbart.
Användningen av växelström vid de elektrotermiska
förfarandena medför även vissa ekonomiska och
tekniska fördelar framför likströmmen vid de
elektrolytiska.

De elektrotermiska förfarandena hava sålunda
stora principiella fördelar framför de elektrolytiska.
På grund av speciella svårigheter vid elektrotermisk
framställning av vissa metaller ha emellertid i vissa
fall elektrolytiska förfaranden visat sig vara
ekonomiskt fördelaktigare eller rentav enbart
användbara. Exempel på sådana speciella svårigheter är
bildningen av aluminiumkarbid vid elektrotermisk
aluminiumframställning, den höga
reaktionstemperaturen och explosionsrisken vid reduktion av
magnesiumoxid och den s. k. poussièrebildningen vid
kondensation av zinkångor, vilken försvårar metallens
sammanflytande och hittills nödvändiggjort ett
uppdelande av processen på flera stadier.

På grund av dessa speciella svårigheter vid den
elektrotermiska framställningen av vissa metaller och
omöjligheten att använda våta förfaranden vid
framställning av starkt positiva metaller ha de
smältelektrolytiska förfarandena, trots sina principiella
nackdelar, en stor betydelse och omfattande
användning för framställning av ett flertal viktiga metaller,
som för närvarande uteslutande eller praktiskt taget
uteslutande utvinnas genom smältelektrolys.

De kemiska och bergsvetenskapliga föredragen vid det andra
nordiska ingenjörsmötet i Oslo 1938.

Det andra nordiska ingenjörsmötet den 13—15 juni
1938, för vars allmänna utformning redogjorts av
Svenska teknologföreningens sekreterare i h. 26 av denna
tidskrift, var som bekant uppdelat på sektioner.
Härvid hade "bergverksteknik och metallurgi"
sammanfattats under sektion 1 och "kemisk industri" under
sektion 2. I viss utsträckning hade därjämte ordnats
gemensamma sammanträden för kemister och bergsmän
varjämte några föredrag av allmänt intresse ägde rum
gemensamt för alla sektioner.

Inom sektion 1 hölls under första sammanträdesdagen
två sektionsföredrag, nämligen "Litt om driftsmetoder
ved Løkken gruner" och "Om svovelverket på
Thams-liavn" av vilka det förra hölls av överingenjören O. F.
Borchgrevink och det senare av souschefen Kl.
Serck-Hanssen. överingenjör Borchgrevinks föredrag
återgives i sin helhet i detta häfte, fackavd. Bergsvetenskap.

8 okt. 1938

Souschefen Serck-Hanssens föredrag kommer
likaledes att inflyta i tidskriften, varför detsamma här
endast beröres i korthet. Kisen uppsättes i Thamshavn på
en ugn av "water-jacket"-typ tillsammans med koks och
tillslagsmedel. När beskickningen inkommer i
ugnstoppen och möter de varma gaserna från smältzonen
avdestillerar den ena, löst bundna svavelatomen,
motsvarande 50 °/o av kisens svavelhalt och resten går i form
av svaveljärn vidare till smältzonen, där den möter
blästerluften. Här överföres större delen av svavlet till
so2 och FeO. Ugnsgasen föres vid ca 400°C genom en
elektrisk dammavskiljare av Cottrelltyp, varefter
gaserna passera en katalysatorkammare. Svavlet utvinnes
ur gaserna genom kondensering i kylare av
ånggenera-tortyp. En del av svavlet fås i smält form, under det
att resten i dimform avgår med gaserna och utvinnes
i ett elektrofilter.

79*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938k/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free