Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Samtidigt med att dessa föredrag pågingo i sektion
1 redogjorde ingenjör Olav Grüner Løken för Norsk
Hydro’s undersökningar rörande möjligheterna, att i
Norge åstadkomma ett inhemskt motorbränsle. Till en
början omnämnde talaren oktantalets stora betydelse för
bildriftens ekonomi och framhöll att handelsbensinen i
Norge och ’Sverige är av sämre kvalitet än bensinen i
Tyskland och England, vilket gör att bilar som levereras
till de nordiska länderna ofta måste omändras till lägre
kompressionsförhållande. Många bilförare motverka
knackningsrisken genom förställning av tändningen
varigenom motorns verkningsgrad nedsättes. Talaren
underströk därför nödvändigheten av att inarbeta bättre
bränslekvaliteter och mera ekonomiska motortyper.
Härefter redogjordes för en del försök som utförts med väte
som motorbränsle. Resultaten ha givit vid handen, att
det är föga hopp om att kunna lyckas på denna direkta
väg. Vätgasen ger visserligen ett bättre arbetsdiagram
i motorn men den uppnåbara effekten är dålig, som
redan tidigare konstaterats av andra. Problemet
underkastades emellertid en mycket ingående undersökning i
många riktningar innan det måste uppgivas. Ammoniak
har även provats och utgör ett mera koncentrerat bränsle
än väte. Ammoniak är svårtänt, men blandningar av NH3
och H2 arbeta tillfredsställande. Tillsammans med bensin
kan NH3 icke användas, bl. a. på grund av
cyanväte-bildning. Ammoniaken har under alla förhållanden
visat sig föga användbar som motorbränsle.
Resultatet av de gjorda försöken har därför blivit, att
tanken på en mera direkt användning av H2 eller NH3
måst uppgivas och strävan är nu inriktad på
åstadkommandet av ett inhemskt bensinbränsle, företrädesvis
framställt av hydrerat svalbardskol. Även framställning
och användning av metanol, etanol och biandbränslen
med högre alkoholer samt inblandningar i bensin
(ben-tyltyper) uppvisa möjligheter, som synas värda att
tillvaratagas. Undersökningar av bl. a. Hubendick, Norlin
och Mörtsell ha därvid givit värdefulla anvisningar.
Påföljande dag talade bergsrådet E. Mäkinen inför
sektionerna 1 och 2 om "Exploateringen av Outokumpu
malmfyndighet". Då detta ämne av föredragshållaren
tidigare behandlats vid avdelningens för kemi och
bergsvetenskap sammanträde den 9 april 1937 (referat i Tekn.
tidskrift, bergsvetenskap h. 7, 1937) torde ett närmare
referat här vara överflödigt.
Efter bergsrådet Mäkinen talade bergsrådet B.
Grönblom om "Imatra järnverk". Talaren gav först en
historisk översikt över Finlands järnhantering. Baserad på
från Sverige importerad malm hade järnproduktionen
småningom utvecklats så, att landet ägde 25 järnverk
vid tidpunkten för skilsmässan från Sverige. Genom
denna händelse avbröts malmtillförseln praktiskt taget
helt, och i stor skala företagna prospekteringar kunde
icke bringa i dagen några fyndigheter av lämplig
beskaffenhet inom landet. Som resultat avtynade därför den
finska hyttindustrien och den raska ökningen i
järnbehovet har måst täckas genom import av tackjärn och
billets. Genom upptäckten av kisfyndigheterna vid
Outokumpu och dessas bearbetande på ett sådant sätt, att
75 000 ton/år kisbränder med en järnhalt av 57—58 %
föreligger, har i ett slag ett lämpligt råmaterial för ett
järnverk erhållits inom landet. Sedan man genom
långvariga och ingående undersökningar lyckats finna en
lösning på problemet om sättet för det ytterst finmalda och
avrostade kiskoncentratets behandling, kunde verket
uppföras under åren 1935—37. Bränderna underkastas
här klorerande röstning i rostugnar av Ramén-Beskows
typ om vardera 30 000 tons årskapacitet. Den vidare
bearbetningen är i huvudsak densamma som vid de
svenska kopparverken. Tillsvidare förarbetas ca 40 000 ton
purple ore till tackjärn, vilket sker genom briketternas
smältning i elektrisk masugn av s. k. Spigerverk- eller
Tysland-Hole-typ. En del av tackjärnet bearbetas vidare
direkt på platsen i Demag-ugn. Stålproduktionen
uppgår f. n. till ca 100 ton/dygn. I valsverket tillverkas
härav huvudsakligen järnvägsräls.
I samband med detta föredrag lämnade ingenjör I.
Hole inför sektion 1 en redogörelse för "Elektrisk
rujern-smeltning", varvid talaren speciellt behandlade den
ovannämnda Spigerverksugnens konstruktion. Ugnens
förnämsta företräde framför tidigare elektriska
masugnstyper är, att den speciellt lämpar sig för användning av
koks som reduktionsmaterial.
Samtidigt med sistnämnda föredrag talade ingenjör
Trausti Olafsson i sektion 2 om "De isländske
Sildolie-fabriker". Produktionen av sillolja på Island har starkt
ökat under senaste år. Är 1937 förarbetades sålunda
över 2 millioner hl sill. Sillens fetthalt uppgår till
18—20 % och utvinnes genom pressning och
centrifugering. I genomsnitt är utbytet av olja omkring
15—16 °/o och av fiskmjöl ungefär lika mycket räknat på
sillens råvikt. Mjölet innehåller omkring 68 % protein,
av vilket närmare 90 % är smältbart. I övrigt ingår
bl. a. i mjölet ca 9 % vatten, 2,5 % salter och 10 % fett.
Sista sammanträdesdagen talade bergsingenjör H.
Abenius inför sektion 1 om "Gruvbrytningsmetoder vid
Boliden och övriga kisförekomster i Svenska
Västerbotten". Föredraget kommer att inflyta i Teknisk
tidskrift, bergsvetenskap. Härefter talade dr H. Ødum om
"Det videnskabelige Grundlag for Boringerne efter Olje,
Salt og Naturgas i Jylland". På grund av likheten
mellan Danmarks och Nordtysklands geologiska
beskaffenhet anser man sig kunna förvänta, att den
permföre-komst som konstaterats i Tyskland även skall vara
tillfinnandes under Danmarks kritformation. Härpå tyda
även rikliga förekomster av saltkällor. Djupet ned
till permen torde emellertid uppgå till ett par tusen
meter, med undantag för horstbildningar i vilka olja och
salt kunna vara pressade upp närmare jordytan.
Problemet är, att kunna uppleta dessa eventuella horster, som
ofta endast ha en utsträckning av några få km. Härvid
använder man sig i Danmark företrädesvis av
gravi-metriska, magnetiska och seismiska metoder.
Inför sektion 2 föreläste prof. P. E. Raaschou om
"Viscositetsbestemmelsen indenfor den kemiske Teknik
som Middel til Vurdering af flydende Stoffers
Ophyg-ning", varvid speciellt visades dennas stora värde vid
studiet av polymerisationsgraden hos konstgummi,
konst-hartser och andra stormolekylära substanser. Prof. A.
H. M. Andreasen lämnade därefter "Nogle Bidrag til
Forstaaelsen af Finhedens teknologiske Betydning".
Talaren framhöll bl. a. att finfördelning av partiklar av
kolloidal storlek följer samma lagar som annan målning.
Försök ha även bekräftat, att kulkvarnsmalning kan
mera effektivt utföras med små kulor (2—3 mm diam.)
än med stora. Beträffande finlekens roll för dämning,
demonstrerades ett förbluffande experiment, som visade
att en pulverblandning, från vilken fint stoft frånsiktats,
dammar avsevärt mera än samma blandning vari det
finaste stoftet ännu kvarstår. Förklaringen torde ligga
i, att en pulverblandning med jämnare
kornklassfördel-ning erbjuder mindre angreppsyta för luftströmmen, än
ett pulver av mera locker beskaffenhet. Efter föredraget
gjordes av bergsingenjör F. Mogensen ett inlägg varvid en
av honom utarbetad kurva för bestämning av
kornstor-leksfördelningen demonstrerades, i huvudsak enligt en
tidigare publicerad uppsats i Jernkontorets annaler.
Slutligen talade överingenjör A. G. Paul Palén om
"Arseniken och dess användning för träkonservering och
växt-skydd". Föredraget har införts i Teknisk tidskrift, allm.
avd., h. 32, 1938.
De olika föredragen komma icke att sammanfattas i
någon gemensam publikation, men torde i stor
utsträckning komma att tryckas i resp. länders facktidskrifter på
samma sätt som redan delvis skett i Teknisk tidskrift.
F. H. Stenhagen.
80
8 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
